Jag vet, det blir lite mycket nostalgi ibland från mitt håll. Men det beror på att jag var produktiviteten själv på 90-talet. Om vår kära lärarinna här på högskolan står för hälften av världens pappersförbrukning är nog jag och min syster skyldiga till den andra.

Varje gång jag är hos mamma hittar jag alster i alla dess former jag sedan länge glömt att jag skapat och berättelser om missförstådda vattenkannor jag inte ens har något minne av att jag författat. Det finns med andra ord gott om material att fortsätta självbiografin från sommaren 2010 om det skulle önskas.

Som ung hade jag en bestämd uppfattning om hur jag ville se ut som vuxen. Lättklädd och blond. Kanske minns ni Aneli?

Emelie, den här tillägnar jag dig:

Efter att ha pratat om det i två och ett halvt år gjorde vi det tillslut; åkte på utflykt till Västerås. Med Ebbas lista på de bästa Second Hand-affärerna i högsta hugg gav vi oss ut på en färd i staden. Den analoga egentillverkade kartan slogs mot GPS:en och ledde oss fram och tillbaka, runt och igenom, tvingade oss till fyra u-svängar och något extra varv i Cityringen. Dagen levde upp till våra förväntningar för fynden infann sig. Riktiga fynd, det vill säga sådana som man inte visste att man behövde förrän man såg dem. Till exempel:

Den handdrivna elvispen:



Skrivbordsstolen, ett känsligt ämne för Emelie och hennes sambo:




Den limerostfärgade verktygslådan:




Stegen, som gör att jag nu når överallt och slipper sitta och vänta på att en långvuxen man råkar ha vägarna förbi mitt hem:




Kofferten; kommer Frida spraya den?




Allt fick inte följa med hem. Någon måtta får det vara. 

Detta är inte okej. Det borde vara straffbart att tillverka hängselbyxor i läder. 

"Du ritar smala människor knubbiga." Jag hänger i illustratörssalen. Att få mina skisser representabla blir ett grupp-projekt och alla dras in i diskussioner kring perspektiv och proportioner. Åt vilket håll skuggorna borde ligga. Var man böjer armleder. Sofia klagar på att mina runwaymodeller är knubbiga smala människor. Smala fast med en rund persons kurvor liksom.

Två väldigt långa dagar läggs ner på skissen. Sedan frågan: att färglägga, eller att inte färglägga. Såhär i efterhand är ju svaret ganska enkelt. Inte färglägga. Jag har nämligen spillt lite...

Bilden ovan är lite missvisande, för i verkligheten så ser tjejen längst fram ut som om hon har ätit väldigt mycket hallon, inte bara med munnen, utan med ungefär halva ansiktet...

Kära HP!

Jag tror att min pojkvän har haft två flickvänner samtidigt. Jag tror till och med att jag vet att det är så. Jag förstår inte riktigt varför. Jag känner mig förvirrad och lurad. Illamående och äcklad. Det gör ont när jag känner. Vad ska jag göra?

/ Jubelidioten

PS. Det är inte den vanliga tjejen bakom skärmen som skrivit brevet. Hon är någon annan. Lite mindre godtrogen. Ytterligare lite mera cynisk.

Väl tillbaka på Hellströmsk mark där kebabsåsen flödar och ingen jäkel får för sig att gå till fots från ena änden av stan till den andra, finner jag det lite svårt att aklimatisera mig. Paralleller kan dras till svenska skådespelarprimadonnor som prövat lyckan i Hollywood för att sedan efter ett par år när karriären börjat dala och brösten hänga (eller vice versa) återkommit till Svea rike med en bredare brytning än Mark Levengood och stora svårigheter att ens göra sig förstådda på sitt eget modersmål (Se: Silvstedt, Victoria och Ekland, Britt).

Det är väl inte det att jag pratar tonfiskmål direkt, men jag känner att mina påstridiga och envisa försök att aldrig erkänna mig hemma någon annan stans än här, inte är lika otvungna längre. På väldigt kort tid har min mentala hemort alltså gått från självklar till förvirrad. Min samhörighet med havet och min västkust-tillhörighet känns lite som mina nya crocks på något vis. Oerhört bekväma och fotvänliga, men samtidigt lite skaviga sådär. Problemet är egentligen inte att det skaver, utan varför. Anledningen får mig att känna mig (mer) melodramatisk för att jag i två år har vägrat att dra in tonfiskdoften i näsan och njuta av nuet - för att nu helt plötsligt längta efter den och undra varför allt envisas med att lukta makrill hela tiden...

Jag tror att den rådande tystnaden här på landets bästa blogg beror på vår omställning till sommartid. Vi har senaste veckan bytt både geografisk placering och tidsfördriv. Jag kan bara tala för mig själv, men att gå från flexibelt studentliv till klassiskt sju till fyra-jobb har varit hårt. För en okaffedrickare som mig är enda botmedlet sömn.

Utöver jobbet som kallar är det full rulle med att återse vänner. Och dessutom återhämta sig från dessa eskapader. Det vill säga ännu mer sömn. Annars försöker jag vara en god entrepenörska och nätverkar så gott jag kan, men det går lite trögt när man varken har företagsnamn eller visitkort. Det där borde jag ta tag i.

Det känns himla skönt att vara hemma i alla fall. Här finns allt jag behöver. Havet ligger kvar där det ska, vännerna på denna sida landet är lika goa som sist jag såg dem, männen har skägg och göteborgskan kittlar så mysigt bort allt gnäll ur mina öron.

Jag önskar alla en solig sommar som aldrig ska ta slut. Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn någonstans!

Vad gör en informationsdesigner egentligen? En fråga vi allt för ofta tvingas försöka förklara. Ett svar som täcker vår sysselsättning ganska bra är att vi designar information.

Det skulle kunna innebära att vi delas in i designteam för att bedriva projekt med syfte att ta fram en webbplats med information för förstföderskor inom Sörmlands Landsting. Med wayfinding, inkludering, illustrationer, slemproppar, webbnavigering, snitt i mellangårdar och allt vad det innebär. Nu råkar det också vara exakt just det som upptagit våra senaste månader med allt för många energislukande timmar.

Jag kan nog faktiskt allt som rör förlossning nu och anser mig kunna förlösa ett barn helt på egen hand om det skulle behövas.



Så här kan det se ut när man monterar ihop sitt prospekt, självklart i form av en utvikbar kloss eftersom Kunskapsklossen var vårt koncept. Oavsett om annat antytts. Otympligt prospekt? Ja. Som alla andra? Nej.



Låt dig inte förledas av mina aktiverade mungipor. Det måste ha grundat sig i någon form av inbyggd reflex att man ska se glad ut när någon langar upp en kamera. Det speglar inte mitt humör de senaste veckorna. Men i dag i Mälarsjukhusets aula tog det äntligen slut. Nu tänker jag inte ha något samröre med förlossningar på en lång lång tid framöver…



Hurjagträffadedinpappa avslutade dagens ansträngningar med ett behövligt premiärdopp i Mälaren.

Jag vågar nog, utan större motstånd från omvärlden, kalla mig en vänlig och lugn själ som sällan låter irritation gå till handling. Men när folk inte följer det enda förbud som råder i min lägenhet kan jag inte knyta näven i fickan och blunda.

Innanför min tröskel råder strikt snarkförbud. Detta är utfärdat därför att snarkning driver mig till rent vansinne och ett förbud känns som en hänsynsfull åtgärd där allas välmående finns i åtanke. Vid övertramp bestraffas man, ett förbudsystem vore ju lönlöst annars.

Under årens lopp har jag tagit till mig en del knep för att få tyst på sängkamraten. En sylvass, välriktad armbåge i ljumskpartiet alternativt i bröstet går snabbt, är smärtsamt och effektivt, men håller inte i längden. Tricket är ju att få snarkaren att vända sig på sidan. Inte heller att blockera samtliga andningsvägar tills fridsberövaren vaknar av kvävning är en långsiktig lösning, även om det är ett otroligt tillfredsställande sätt att hämnas.   

Ingen kan klaga på sina bestraffningar i efterhand eftersom förbudet sitter uppe på min vägg, klart och tydligt.



Som ni förstår kan de som stör min nattsömn med högljudd nasal respirering råka riktigt illa ut. Det spelar ingen roll om vem man är, om man så är min mormor.

Hon och mamma har besökt mig i dagarna två. Mormor som är den minst mobila fick sova i sängen och jag som ansågs ha lättast för mig förpassades till madrassen på golvet. Min huvudände placerades nedanför min mormors fotände. Så långt, allt väl. Vi somnar alla in.

Min sömnfrid bryts abrupt av att mormor gör det enda hon inte får, hon snarkar. Ganska snart ligger jag och sliter mitt lakan, vrider mig i vrede och försöker desperat komma på ett sätt att få tyst på kvinnan. Få henne att vända sig och det helst utan större ansträngning från mitt håll.

Då kommer jag på att jag ju har kontroll över hela hennes säng från min position. Båda de nedre sängbenen är inom räckhåll. Så i min sömnyrsel sträcker jag ut handen, grabbar tag och rycker till. Hela sängen skjuts hastigt fram och tillbaka. Mormor blir märkbart påverkad av turbulensen och vänder sig, precis som jag planerat. Jag somnar om.

Vaknar efter ett tag igen och till min förtret har hon rullat tillbaka på rygg och återupptagit den förbjudna verksamheten. Jag rycker ännu en gång till i sängbenet och resultatet är detsamma. Tanten tystnar. Denna procedur upprepar sig sedan fler gånger under natten. Vid något tillfälle vaknar mormor och tittar sig förvirrat omkring. Men eftersom min framstöt är så kvick och osynlig står ju sängen helt still när hon väl är tillräckligt vaken för att försöka begripa vad som försiggår.

När morgonen kommer sätter mormor sig upp i sängen, kliar yrvaket i huvudet och säger:

"Vet ni vad? Jag tror det har varit jordbävning inatt. Har ni också känt av det? Jag har inte kunnat sova, sängen har skakat hela natten. Och sen drömde jag att det var krig!"

What comes around, goes around. Jag tycker ändå hon kom lindrigt undan.

Tiden går fort när man har roligt och annars också. Under den stojjiga vecka som gått har vi haft många gäster, gamla trogna läsare men också nytillskott som vi hoppas hälsar på även i fortsättningen.

Det tar på krafterna att hålla kalas och nu behöver vi faktiskt ta igen oss lite. Festen är slut, i morgon är det vardag igen. Men torka dina tårar och ta dig samman, för Hurjagträffadedinpappa kommer fortsätta pumpa ut högkvalitativa meningsbyggnader även i fortsättningen, fest som vardag.

Tack för att ni firade med oss och hoppas ni hade kul!