Valborg ligger bakom oss. Vi vänder blad och ser om det finns några arma hjärnceller kvar att rädda från alkoholens fördärv. Under dagens lektion lämnar vi den där keliga boken jag tjatat om. Istället reder vi ut ett begrepp som säkert sedan länge är känt för många, men som helt och hållet gått andra förbi. Med andra menar jag mig. 

I heard it through the grapewine har länge varit ett välbekant uttryck som jag titt som tätt stött på i engelska textuella, ofta lyriska sammanhang. Innebörden har dessvärre varit främmande för mig, men inte tillräckligt intressant för att jag självmant någonsin orkat göra en ansats att förstå den. Mannen som tillslut upplyste mig heter Jan Strid och är författaren bakom boken Intern kommunikation inom organisationer, företag och myndigheter (en livligare titel nästa gång va Jan?).

Jan talar om rykten och utnämner dem som ”ett av de svåraste problemen i organisationer”. Rykten (icke att förväxlas med skvaller) uppstår som oftast då informationen från ledningen brister. Rykten uppstår i grupper, där medlemmarna tillsammans (omedvetet) formar ryktet och gör det trovärdigt.

I heard it through the grapewine syftar på att man har hört något ryktas från flera håll, ”kommunikationen går åt många håll samtidigt” säger Jan. Likt grenarna i en druvklase, eller vinranka för den som föredrar det.

Okej, jag fattar. Jag hörde det genom druvklasen!

Nä, så tokigt det lät. Finns det inget svenskt talesätt för samma företeelse? Jodå. Om man dyker djupare i ryktesspridningens terminologi stöter vi från många håll på en vanlig svensk översättning: djungeltelegraf. För i djungeln kommunicerar man ju ofta med trummor om man vill nå fram till någon, till exempel till Fantomen. Men detta är enligt Jan Strid inte riktigt samma sak som att lyssna till en druvklase. Den djärve författaren går så långt att han kallar liknelsen ”olycklig”.

Hans motivering lyder att djungeltelegraf syftar på att A säger något till B som vidarebefordrar till C och så vidare. Det går alltså i ett led och går sålunda att spåra en upphovsmakare. Vem var först att slå på trumman? 
I en druvklase är alla lika skyldiga.

Tänk på det.



Tack för idag, slut för idag!

//My

Påsk lider mot sitt slut och jag hoppas ni haft det fint, frossat i påskmat och letat chokladfyllda ägg. Kanske har ni myst med nära och kära. Själv har jag inte varit i närheten av sådant tjafs. Min mormor hade rest till sin syster i Borås över helgen och med mormor borta ser min släkt ingen som helst anledning att umgås.

Men jag tänker inte dra ner stämningen denna solens söndag. Låt oss behålla fjädrarna i påskriset ett tag till. I dagens söndagsskola tar vi oss an den där fjädern i hatten.

Att smycka huvudet är inget nytt. Kronor, prinsesstrutar, olivkransar och själv bär jag ju pälsmössa. Världen står enig. Att pryda huvudet symboliserar frihet, överhöghet, seger, fest med mera. Är man indianhövding pryder man hela hjässan med fjädrar, om inte kanske man nöjer sig med en enstaka i hatten.

Men vad betyder det egentligen uttrycket att ha en fjäder i hatten? 

Helt enkelt att man har något att vara stolt över. Begreppet kommer förmodligen från det franska skådespelet Cyrano de Bergerac (1897) av Edmund Rostand. I slutscenen strax innan Cyrano dör i Roxane´s famn utbrister han flämtande:

"Quel-que chose que sans un pli, sans une tache,
j´emporte malgré vous et c´est mon panache!"

Och för den som sov under franskalektionerna följer här den svenska översättningen:

”Men ett har jag än kvar, som ej har vank och fläck,
det är fjädern i min hatt!”

När jag hört uttrycket förut har jag föreställt mig hatten och fjädern så som Robin Hood bär upp det, eller möjligtvis Peter Pan. Där fjädern förmodligen är plockad av en fasan eller annan inte så exotisk fågel. Men Cyrano levde ungefär samtidigt som musketörerna och jag vill påstå att en panache syftar mer på en ståtlig plym än en fjuttig fjäder.



En man vi känner igen från de flesta filmer som kräver en fransman i huvudrollen eller någon med stor näsa är kvinnotjusaren Gerard Depardieu. Därför var rollen som gjord för Depardieu då Cyrano både var fransman och sades ha stor näsa. Om man mot förmodan inte orkar se hela klippet kan man leta sig fram till 13:20, till det dramatiska slutet som hela detta inlägg grundar sig på. Oh mon dieu!



Tack för idag, slut för idag.

//My

Söndagar brukar förknippas med vila, vare sig man är kyrklig eller inte. Har man inget bättre för sig kanske man pillar sig i naveln. Riklig behåring på magen ökar chansen för att finna lite ludd. Men naveln är så mycket mer än en samlingsplats för avskavda textilfibrer. Den är inte bara en markör för magens mittpunkt utan råkar också vara centrum för dagens lektion.

En navelskådare är en person som ägnar sig åt ”inåtvänt tankearbete”. En som kopplar bort omvärlden. Vill man vara småelak mot någon som man tycker är lite väl självupptagen kan man anklaga den för att ägna sig åt just navelskådning.

Ordet kommer från munksekten hesychasterna (från det grekiska ordet för att vara stilla), bosatta på berget Athos i Grekland på 1300-talet. Munkarna ägnade sig åt en meditationsteknik där de satt precis stilla och stirrade in i sin navel. Tillslut skulle man lyckas ”fly bort från sinnesvärlden och istället skåda det gudomliga ljuset".

Vem kunde ana? Att naveln av alla ställen är porten till det gudomliga ljuset. Själv tycker jag navlar är lite äckliga och att sitta och titta in i sin navel känns ganska ansträngande för nacken i längden.

Måste jag välja en sorts favoritmunk får hesychasterna kliva åt sidan för kung fu monks. Och jag tar nog tillbaka det där med nacken. Det finns värre sätt att meditera. 



Tack för idag, slut för idag!

/My

Ni vet den där kategorin Söndagsskolan jag instiftade förra veckan? Den tror jag vi tar och skiter i! För vid närmre efterforskning visar det sig att de flesta uttrycken i det svenska språket härstammar från Bibeln, en grekisk filosof eller en svensk revy/sosse från 70-talet.

Å andra sidan är ju inte jag den som ger upp i första taget. Ingen har det lätt i början, inte ens Juholt. Så nog ska jag kunna vaska fram något av läsvärde i den gamla boken ännu en vecka.

Murphys lag är ett begrepp jag snappat upp men inte har tillräcklig koll på för att bruka i samtal. Ska vi ta och undersöka denna lag lite närmre? (Ja, ska ni svara nu) Bra!

Murphys lag kallas också ”lagen om alltings jävlighet”. Redan nu börjar i alla fall jag gilla den här Murphy. En bitter man törs jag påstå. 

Han var kapten och ingenjör på 40-talet i Kalifornien och jobbade med forskning kring flygkatastrofer. Någon han störde sig på mer än andra var en tekniker som gång på gång felkopplade mätinstrument. Vid ett tillfälle sa Murphy upprört: ”Finns det något sätt han kan göra fel på, så gör han det”. En arbetskamrat myntade då Murphys lag om fenomenet att om något kan gå fel, ja då gör det bannemej det.

Här följer några av de allra vanligaste exemplen på Murphys lag: Att telefonen ringer just när man gått in i duschen, det börjar regna när man precis tvättat bilen och den tappade smörgåsen som alltid tycks landa med smöret mot golvet.

Som ett muntert avslut på lektionen låter vi Mahatma Ekman berätta om smörgåskastningsmaskinen som lägger empirisk grund till lagen om alltings jävlighet. 

 

Tack för idag, slut för idag!

//My

Red. Grenholm K, (2000), Bevingat − från Adam & Eva till Oväntat besök, Norge: Albert Bonniers Förlag

I min bokhylla står en bok som heter Bevingat. Eller, egentligen ligger den i en stapel på mitt fönsterbräde eftersom det är alldeles för riskabelt att ha böcker i en bokhylla som ni vet.

Jag bläddrar väldigt sällan i denna bok. Aldrig, kan jag nog drista mig att säga. Det är synd, för den är full av spännande bakgrundshistorier till ord och uttryck som bitit sig fast i det svenska språket på ett eller annat sätt.

Ett trevligt söndagsnöje visade det sig. Så trevligt att jag ämnar göra det tradition att hädanefter varje söndag bjuda på någon av alla de godbitar som boken sitter inne med. Låt oss kalla kategorin: Söndagsskolan. Och låt mig härmed hälsa er varmt välkomna till den första lektionen:

Om du skulle få tillgång till en tidsmaskin och åka tillbaka till 60-talet ska du akta dig för att använda uttrycket "släng dig i väggen!". För ingen skulle förstå vad du pratar om. Det var nämligen decenniet senare som uttrycket såg dagens ljus tack vare Magnus och Brasse. Det ska ha lanserats på skivan Varning för barn, en skiva med både talmonologer och musikinslag. I ett av de senare försöker Brasse lära sig spela gitarr och när han lyckats med några ackord utbrister han för första gången i historien "Släng dig i väggen, Janne Schaffer!". 

Brasse menade ungefär: det här kan jag bättre än du! Men att säga "throw yourself into the wall" till en engelsman är lika lönlöst som att dra till med det svenska uttrycket på 60-talet. Prova då istället "eat your heart out" så når budskapet fram.

Samme Janne köpte för övrigt lotter av mig för några somrar sedan, han vann på fyra eller fem i rad. Han blev jätteglad. Sedan var han tvungen att hinna med tåget, så jag vet inte hur hans turdag slutade.

En bild på Janne då det begav sig, ljuva 70-talet:


Janne på Kolmården, 2005:


Janne tycker om djur och gitarrer:


Så här ska det se ut. Nu rockar vi järnet!


Tack för idag, slut för idag!


/My


Red. Grenholm K, (2000), Bevingat − från Adam & Eva till Oväntat besök, Norge: Albert Bonniers Förlag
För mer pressbilder på Janne.