Här hyllar man män, skäggväxt och potentiella pappor hit och dit och året om och inget får man tillbaka. Inte en enda person har gett mig ett ynka uppmuntrande ord idag. 

En klapp på axeln för att man som kvinna varje månad med blod och smärta blir påmind om att man en dag ska bära en annan människa i nio månader för att sedan med egen kraft pressa människan ut ur sin vagina hade varit trevligt. Men nej, det är alldeles för mycket att begära idag av alla dagar.

HJDP tipsar:
Extremely loud and incredibly close
Jonathan Safran Foer
Penguin Books
ISBN: 978-0-141-02518-6


Om man ser en film som baseras på en bok tror jag man i många fall går miste om en fin historia. Och har man väl sett filmen är nog inte chansen så stor att man orkar sätta sig ner och läsa boken efteråt. Inte jag i alla fall. Däremot tror jag att man kan uppskatta filmen mer om man har läst boken innan. Det finns så mycket smådetaljer i filmberättande som man ofta missar för att man är fullt upptagen med att hänga med. Saker man inte förstår om man inte ser om filmen eller rent av analyserar den, scen för scen. 



För ett tag sedan läste jag Jonathan Safran Foers Extremely loud & incredibly close. En berättelse om pojken Oskar Schell som har en nyckel och 162 miljoner lås att leta reda på. Oskar miste sin pappa i terrorattackerna i New York och försöker finna sätt att hantera sorgen vid sidan av sin mamma och farmor. Jag förstår att det låter som en sorglig historia och det är den väl på sätt och vis men den rymmer samtidigt mycket mer än så, något Oskars visitkort vittnar om. 



Nu är boken film och Max von Sydow blev Oscarsnominerad för bästa biroll. En film jag inte tänker missa men jag känner mig samtidigt mycket belåten med att ha tagit del av historien i bokform först.

En sak jag lärt mig i livet är att det aldrig är värt att lägga energi på människor, händelser eller företeelser som inte förtjänar det. Varken positiv eller negativ energi. Ingen idé att göra snälla saker för någon som inte uppskattar det och ingen idé att gå och vara arg på någon som inte bryr sig, eller vara arg på en situation som inte går att påverka.

Jag har ofta svårt att efterleva det själv men jag försöker intala mig att det är bättre att släppa det och lägga energi på något viktigare, mig själv till exempel. Ingen har mer att förlora än jag, om jag inte gör det. Ingen har mer att vinna än jag, om jag gör det.

Igår fanns det mycket negativ energi i min kropp, aggressioner minst sagt. Men istället för att gå och vara arg har jag idag valt att överföra personen det rör sig om till min nollenergilista. En lista på personer som inte förtjänar min energi, i någon form. Att bli förvisad till nollenergilistan är värre än att hamna på listan över personer som jag är arg på. Då har man åtminstone ett värde även om det är i en form av negativ bemärkelse. En nollenergiperson är obetydlig. 

Så under tiden jag lägger energi på att lösa min sits istället för att vara arg på personen som orsakade den, har jag överlämnat uppgiften till mina drinkunderlägg att föra den ilskna talan jag inte själv har lust att lägga energi på just nu. Jag har alltid känt på mig att de var ämnade för större saker än blöta glasfötter!

Igår var det återigen kursavslut och alla höll en presentation om sin praktikperiod. Johanna kom väl till pass kvällen innan som åhörare av mitt genrep med tillhörande PowerPoint. Senast hon såg mig behärska denna programvara var för snart sju år sedan och hon påpekade därför hur kul det var att se att jag utvecklats.

Hon syftade på en presentation vi höll under en historielektion på gymnasiet. I veckor hade vi fördjupat oss i Italiens enande och om frihetskämpen Guiseppe Garibaldi. Jag minns att hans fru Anita tyckte om frukt och att vi jämförde Garibaldi och hans fru som dåtidens Beckhams. Vi måste ha grävt djupt för att bringa förståelse till enandets orsaker...

PowerPoint var en ny och outforskad värld för oss. Vi överväldigades av alla funktioner det fanns att välja bland när en bild skulle övergå i en annan. Den kunde glida in från vänster, från höger, explodera, krossas, svepa, suddas ut, rotera. Herrens vägar äro outgrundliga och dessutom obegränsade tänkte vi och drog slutsatsen att ju mer bilder och funktioner desto bättre. Så vi körde på. Gav allt vi hade. Och sedan upptäckte vi ljudeffekterna...

För den som inte satt där i klassrummet för sju år sedan kan jag beskriva vår presentation av Italiens enande som ett bildkollagens millenieskiftesfyrverkeri möter hackspetten på julafton on crack.

Det gick lite bättre igår. Jag säger inte att jag är där än men jag har utvecklats.

En av de stora skillnaderna mellan en strukturerad persons livsåskådning, och en ostrukturerads, är att den ostrukturerade inte ser just sin som den enda rätta. Jag har många gånger tyckt att det är lite frustrerande. Själv är jag nämligen van vid att tvingas anpassa mig så gott jag kan till olika scheman och andra människors planer och tider. Det kanske inte alltid märks, men jag gör oftast mitt bästa.

Det som strukturmänniskor inte riktigt tycks förstå, är att min vardag dock inte ser ut som den gör på grund av min oförmåga att passa tider eller skriva listor. Det stämmer att jag är dålig på det, men det är ju inte grunden till mina val för den sakens skull. Jag har nämligen inget intresse av att leva på det andra sättet. Jag vill inte veta en vecka i förväg vad jag ska äta till middag eller vilket program jag ska se på tv. Det hade självklart varit praktiskt möjligt, men för mig är det inte eftersträvansvärt. Alls.

Jag har full förståelse för att andra människor tycker annorlunda. Att dom känner en trygghet i att veta vad som ska hända två månader framöver eller vad dagen har att erbjuda i måsten och bestyr. Jag gör aldrig eller sällan narr av det och jag tycker faktiskt inte ens att det är konstigt. Jag skulle aldrig vilja leva så, jag skulle hellre lägga mig ner och dö, men jag förstår som sagt.

Den respekten och förståelsen är tyvärr långt ifrån ömsesidig. Jag skulle tro att det finns dom som i läsandets stund suckar och tänker att världen skulle gå under om alla levde sådär, och att det inte ens är möjligt att anpassa sig efter en ickeplan. Precis. Där är vi också olika som sagt. För jag inser att mitt sätt inte är det enda rätta. Och jag har fått lära mig hela livet om vikten av att anpassa mig. Ni andra däremot, ni som himlar er nu, verkar vara totalt odugliga när det kommer till det. Och till att improvisera. Allt man skriver ner i en kalender är fullt möjligt att sudda ut eller stryka över. Jag lovar. Det är sant, det går!

Man får lätt för sig att dom är experter. Dom där säljarna med orangea tröjor med den svarta loggan på. Det skulle kunna ha att göra med att dom jobbar med att sälja elektronikprylar. Att dom får betalt för att vara just experter på området. Det skulle också kunna ha att göra med att loggan faktiskt uttryckligen säger ”expert”.

Oavsett om man är så naiv eller inte, så finns det ju liksom inte så många andra att fråga om hjälp när man väl står i butiken och undrar vilken diameter man ska köpa på uv-linsskyddet till kameran. Så man vänder sig till personen i fråga som jobbar på avdelningen för kamerautrustning. Man tänker att om han nu tittar på kameran man har med sig och sen ställer sig och slår en stund i sin lilla databas, då kommer han antagligen att klara av att ta fram rätt sorts linsskydd.

Man kanske också får för sig att när varorna man efterfrågar inte finns i butik utan måste beställas, då tar det nog inte över en månad för dom att komma fram. Och om man nu åker dit för att höra varför man inte har fått det utlovade sms:et som säger att dom förbetalda varorna har kommit, då förväntar man sig inte att kassörskan säger att hon inte vet vart dom har tagit vägen eller om dom kommit fram alls.

När man har åkt hela vägen hem igen, då blir man eventuellt lite förvånad över att telefonen ringer och någon från företaget skojar om att man nog inte ens kommer ihåg dom för att det har gått så lång tid sedan man var där och köpte grejer. Man höjer kanske också lite på ögonbrynen när personen meddelar att varorna kommit fram tidigare på dagen, just den dagen när man fick för sig att åka och fråga efter dom. Det är ju trots allt ett märkligt sammanträffande. Så man sätter sig i bilen igen och kör tillbaka och när man kommer fram så visar det sig att åtminstone en av varorna man köpt faktiskt finns på plats.

Man kommer hem och packar upp det plomberade paketet och det visar sig att linsskyddet tyvärr inte alls passar till kameran man hade med sig vid köptillfället en månad tidigare. Synd. Man är ju student och man har ju andra saker att lägga pengarna på än bensin. Eventuellt har man också lite andra saker för sig än att sitta och åka fram och tillbaka till expert hela dagarna. Men det kanske finns folk som tycker att det är värt det. Experthjälp är ju trots allt experthjälp...

Generellt sett tycker inte jag om kvinnor. Så mycket skitsnack och så mycket vekhet. Värst är de samlade i större grupper och i högljudda former.

På Gympozz kryllar det av kvinnor, med varierande motorisk begåvning. Ibland kliver riktiga stolpskott in och jag erkänner att det händer att jag mer ofta än sällan är självgod och tänker för mig själv: ”Kvinna! Hur klarar du av att leva där ute i verkligheten när du inte ens klarar en timme i denna hall, utan att bete dig som en hysterisk sprattlande höna vars samtliga kroppsdelar försöker slita sig från kroppen på en och samma gång?” Det är inte snällt och det är inte rättvist, men jag tänker det likväl.

I kväll på Body Attacken hamnade jag bredvid en man som jag genast noterade som förstagångare. ”May the lord be with him”, tänkte jag . Han var i trettioårsåldern, blond, trevligt men inget märkvärdigt utseende, lång och bredaxlad. Han har kanske spelat basket i många år, har en god grundkondition och lyfter upp sin flickvän i en lång kram med jämna mellanrum, och då känner han sig stor och stark (säkert vann han också en pingisturnering i sin ungdom och anser därför själv att han har ett ganska gott fotarbete). Men så fick han möjligtvis en kommentar från en irriterande hurtig arbetskollega om den lilla sambomagen som börjat växa fram, en glirning som han inte kunde skaka av sig. Och så försatte ödet honom där ikväll vid min sida. 

Det dröjde inte länge innan jag såg paniken sprida sig i honom och ut i hans kropp där varenda okoordinerad muskel betedde sig som om den anlänt till en ny planet, där alla kroppsliga lagar som att sätta den ena foten framför den andra helt och hållet upphört. Han kämpade så, armar skulle åt ett håll och benen åt ett annat och när han väl lärt sig hur det skulle gå till var det dags att springa åt andra hållet. 

Jag tyckte så synd om stackaren vars kropp förgäves försökte behärska det chockartade scenariot. Men hans konstanta klappningar i otakt störde mig inte det minsta. Jag blev alldeles varm i själen och ville istället omfamna honom. Lägga hans panna mot mitt bröst, klappa honom på huvudet och säga att var duktig och att han inte skulle skämmas för att han var nära på att trampa ihjäl mig. 

Då fick jag mig en tankeställare. Om han hade varit en kvinna hade hon inte fått komma i närheten av mig. Varför höjer jag mannen till skyarna för att han försöker men sågar kvinnan? Tanken förföljde mig genom hela passet. Varför tycker jag så mycket om män medan jag hatar och har så höga krav på kvinnor? 

Och där har vi det! Jag tror att jag har så låga tankar om män att jag helt enkelt inte begär något av dem. Jag förväntar mig inte att de ska förstå när jag förklarar något, hålla ett löfte de gett eller att de ska komma ihåg något jag ber dem om. Det är för dem övermäktiga uppgifter och därför blir jag otroligt imponerad så fort de överträffar mina förväntningar. Jag hyser ingen tilltro till män. De är som barn och vem begär något av ett barn? Ingen, man låter dem vara söta och roliga och förblir mer än nöjd med det. 

Däremot vet jag i allra högsta grad vad kvinnor kan och går för. Och därför finns det inget mer irriterande än en kvinna som slösar bort ett helt stycke kön på att gå runt och vara ointelligent och sprattlig.

Jag fick ett filmtips. Filmen hette Igelkotten. Men på grund av omringande brus och dålig hörsel vid tillfället då filmens titel utannonserades av min vän, skedde det att jag senare istället tillhandahöll mig filmen MicMacs. Detta misstag är inget som grämer mig för jag fick en mycket trevlig filmupplevelse ändå.  



Bazil hamnar utanför och orsakerna till detta öde kan tillskrivas två stora vapentillverkare. Tillsammans med sina nyfunna vänner utför han sin hämnd. Regissören är densamme som till Amelie de Montmartre och det märks mer än väl. Den lilla människans små finurliga knep för att sätta andra människors värld ur spel. Den här filmen är tokig, rolig och fransk, precis så som jag vill ha det. Jag håller regissören Jean-Pierre Jeunet personligen ansvarig för att Paris aldrig riktigt lever upp till mina sagoliknande förväntningar när jag väl kommer dit.

Har du 105 minuter över är MicMacs väl värt att investera din tid i. Annars kan du ju se Igelkotten, den ska också vara bra har jag hört.

Jag går till en naprapat. Det är traumatiskt och jag är lite rädd för henne. Hennes dubbelnatur skrämmer mig. Å ena sidan är hon snäll men gud ska veta den smärta hennes händer kan orsaka. När jag darrig går ifrån våra möten känner jag mig som världens minsta människa. Jag är ganska bra på att tygla smärta annars men den här kvinnan pinar min kropp till en gräns att jag vill krypa ihop och gråta. Men det skulle ju bli lite pinsamt att börja lipa så jag kniper igen förstås.

Men ont så in i helvete gör det. Hon sätter ström i mig och sticker nålar i händerna i nervknutar som hon sedan ruckar lite på emellanåt. Hon trycker mig på halsen, i nacken, på ryggen och på punkter jag tror självaste djävulen satt dit. 

Så nu har jag jobbat fram en strategi för att överleva halvtimmen i helvetet. Jag brukar blunda och låtsas att jag ligger fastspänd på en tortyrbänk. Och så brukar jag tänka saker som jag tänker mig att typ Bruce Willis eller Stallone skulle skrikit ut om det var de som låg där:

”Is this all you got, motherfucker?” “ I've got all night for you pussy!”, "You jeerkweed..." Ja, ni fattar. Viktigt är bara att tankarna förblir tysta tankar.

Som gymnastikledare kan jag ses som ”hård men snäll”. Tror mina gymnaster har svårt att bestämma sig för om de tycker om mig eller inte, för jag är snäll och rolig men hård ändå. Jag tror det är bra så. Det gör att de har kul på träningen men går samtidigt runt med en ofrånkomlig känsla av skräck om de inte gör som jag säger. 

När båda våra ledare är ute på fyllebåt och annat romantiskt är det klart att man ansvarar för att hålla i träningen istället. Men nu är idrotten handboll och där har jag inte tjugo års erfarenhet att grunda något på. Hos Lisa hittade vi i fredags kväll Svenska handbollsförbundets instruktions- bok från 1970 och tack vare bokens små trix och knep kommer jag nu väl förberedd till kvällens träning.

Några saker jag tagit till mig: 

”Använd humorn som det fina medel det är för att skapa arbetsglädje och trevlig atmosfär – stämning.”

”Tänk på spegelbilden! Vänster för ledaren är höger för eleverna.”

”Rätta inte i ansträngande ställningar (t.ex. framlutande).”

”Rösten skall avpassas efter avdelningens storlek och akustik.”

För övrigt framgår det även tydligt på alla instruktionsbilder att män ska bedriva handboll i små korta tights. Så av med kläderna killar, för jag kör helt enligt boken!