Det är min plikt att rapportera från elitseriehockeyn jag bevittnade i Scandinavium härom kvällen. Jag hoppas mitt referat godkänns av herr Fröberg som i veckorna praktiserat sportklyschornas ädla konst i hockeyns finrum.

Frölunda-Färjestad 1-4

Frölundas motor Joel Lundqvist gjorde en efterlängtad comeback. Han inledde hungrigt men kaptenen fick aldrig sina lagkamrater i de rätta takterna och laget fick se sig besegrade på hemmaplan.

Det var Frölunda som tog kommandot och höll ett starkt grepp om matchen i den inledande perioden, men det var värmlänningarna som nätade först. I andra period blev rollerna ombytta och det var Färjestad som förde taktpinnen. Frölunda saknade trygghet i spelet och var sårbara i egen zon. Det blev hawaiihockey av högsta klass framför en sovande hemmapublik som vaknade till liv när Frölunda kvitterade genom Pierre Johnsson. Hans handledsskott letade sig in i Färjestads kasse och hoppet tändes åter.

Färjestad visade sig dock vara snäppet vassare. Frölunda tappade fokus och Färjestad fick utdelning i power play och reducerade. Göteborgarna hade några vassa chanser att komma igen men allt hopp släcktes definitivt när Färjetsad spikade igen och Per Åslund satte både trean och fyran i baken på Frölunda i sista akten.

Det är bara att packa ihop, gå hem, bryta ihop och komma igen.

1700 plockades jag snabbt upp på Valand. En kille i studiohörlurar vevade med hela armen mot mig att hoppa på. ”Go go go!!” skrek han och spårvagnschauffören körde snabbt vidare. Någon timme senare hoppade jag och herrarna av, betydligt lulligare än alla andra så dags på dygnet.

Det sägs att man ska välja sina vänner med omsorg. Det gör jag. I veckan undersökte min vän sjukgymnasten min rygg. Jag har till exempel också Doktor Alice, en massör och en hälsocoach nära till hands. Kroppen känns med andra ord säkrad inför framtiden. Så varför är jag då vän med Henrik?

Jo, det är ju han som står för mina inblickar i flädern på västkustens gräddhylla och för mitt jetsetliv. Han har nära kontakter i radiovärlden och då tackar man inte nej när man blir inbjuden på vip-åktur med abbonerad språvagn som sänder live-radio. 

Efter att ha spenderat dagen i en trång och varm Polo på E20, kånkat tunga väskor över ett tropiskt Göteborg och därav svettats som en klimakteriekossa, var det en konstig men mycket välkommen inbjudan. Visst, vi buade, applåderade och jublade på beställning utan att veta varför men vad tusan. Det var ju fredag och vi bjöds på allt från salta pinnar till science fiction-mässan. Sämre start på helgen har jag definitivt haft.

Jag är ju ganska kär i Filip och Fredrik. Ja, båda två givetvis. Och jag tyckte att gårdagens avsnitt av Breaking News var precis lika fantastiskt bra som alla andra program där dom sitter och gräver ner sig i sina egna formuleringar och berättar osannolikt onödiga historier om människor som egentligen inte är särskilt kända men som brukar äta sin mammas tånaglar eller springa riktigt riktigt långt för välgörande ändamål.

Extra festligt var det somaliska temat med inhemsk mat helt utan koriander och flaggspelet i bakgrunden. Fin gest på något vis. Det enda som var lite smärtsamt att titta på var när den somaliska tanten skulle sjunga en låt på sitt modersmål. Nu är jag ju ingen expert på somalisk musik, men jag misstänker ändå att man även när man sjunger på somaliska, borde försöka hålla sig i närheten av tonarten som spelas. Men som sagt, det kan ju finnas en kulturell skillnad där, utan att jag vet om den.

Bakgrundsmusik.

Detta är historien om laget som fick så mycket stryk att de knappt kunde ta sig hem igen. En skildring av tappra hjältar som kommer föras vidare som en legend, en ofattbar saga om smärta, vänskap och mod. Jag är en av de få som fick uppleva detta hedemorianska hjältedåd och ser det som min skyldighet att berätta, för omvärlden och för kommande generationer. Detta är historien om när Elsa If ställde upp i Södra Dalarnas Handbollscup, mera känt som Handbollsslakten i Hedemora.

Ett stenskast från denna dalametropol ligger Vikmanshyttan (i Dalarna mäter man sträckor i stenkast). Det är en liten och försynt dalaort trots att ingen mindre än Pontus (den visare av våra två ledare) är bördig från denna hytta. Det är också platsen där större delen av slakten ägde rum. 

Vi startade mot det lag som skulle komma att vinna hela turneringen, ett divison 2-lag. De var stora som jättar och krossade oss. Det var tufft och det gjorde minst lika ont i mitt hjärta att sitta vid sidan om och se lagkamraterna lida, så inför nästa match bestämde jag och Lisa oss för att göra inträde i herrturneringen. Vi är ett lag, om de andra får stryk ska jag också ta stryk. Tiden innan matchstart tillbringades hukad över toastolen i hopp om att kräkas upp all nervositet.

Hur vi överlevde de två följande matcherna minns jag knappt och det är inget annat än ren och skär bragd att vi spelade en fjärde dagen efter. Vi haltade fram, några hade feber, andra hade lårkakor, sträckningar, avtrampade tånaglar, skadade axlar och armbågar, bulor i huvudet och svullna knän; ett lite oväntat getingstick hann vi också med innan vi åkte hem.

Men helgen innehöll så mycket mer än blod, svett och tårar. Det fanns också plats för en hel del fint. Som kiss- och bajshumor, oroliga magar, öl, en obligatorisk omkörning med mooning och självklart en stackare som lyckats glömma det mesta hemma (byxor till exempel). Det är synnerligen en särskild ynnest och upplevelse att få leva så nära inpå en grupp män. Samtidigt är det skrämmande hur lätt man påverkas av allt testosteron och plötsligt sitter där själv som en säck potatis, svär fula könsord och fylls av plötsliga impulser att slå någon som redan har ont med en hård knytnäve, av en enda anledning: det är roligt.

Smärta är inget annat än smärta, den går över. Mina svullnader, blåsor och blåmärken försvinner snart. Men det finns andra saker jag ska hålla fast vid. Minnet av att jag över huvud taget spelade, och att jag gjorde ett mål. Jag ska minnas hur roligt vi hade och att de hormonstinna pojkarna i laget även visade sig vara otroligt söta, sympatiska och omtänksamma.

När småbarnen leker på skolgårdarna i Hedemora slåss de numera om vem som ska vara ”Lisa” eller ”Tjocke” eller ”Erik”. Kanske kommer vår insats bli film en dag. Jag var där, och när någon ber mig berätta om Handbollsslakten i Hedemora ska jag göra det, med stolthet.

Who am I? 
I´M A CHAMPION!

Uppväxt i en gymnastikhall har jag alltid tyckt synd om dem som är fångade i gravitationens bojor, som aldrig får trotsa tyngdlagen och uppleva det fria luftrummet. Med den hemanpassade studsmattans enkla metod finns möjligheter för alla, gamla som unga att skaka liv i sin cytoplasma. Det är aldrig försent.

Studsgymnastik – motion för alla
ISBN: 91-7842-037-7
Volodja Semitjov, 1983
Fabel
1 kr, Pingtskyrkans second hand

Denna bok handlar om Volodja Semitjov (översta bilden). Han är 70 år och har diagnostiserats med åldersdiabetes och dessutom kärlkramp. Han är fast besluten att skjuta upp sitt åldrande genom motion men hans hjärta orkar inte ansträngningen. Hur ska han lösa detta? En dag ringer en vän till honom och föreslår en träningsform Volodja i sina vildaste drömmar aldrig trodde han skulle prova på, eller ens visste existerade. Samtalet är början på en resa i studsiologi. En resa som tar honom över kontinenter, in i cellernas innersta och ända ut i rymden.


– Titta nu, sa han.

Han studsade mycket bättre än jag, med höga elastiska hopp,
rak som en pinne, en vertikal, och vattnet i burken som han
höll i sin hand utförde sin egen dans, men inte i hans rytm utan
liksom lösgjort från honom, dansande för sig självt.

– Det är vad som händer i kroppen när man studsar så här,
sa han. Och i hela kroppen, in i dess innersta skrymslen mellan
cellerna, den interstitiella zonen…





Boken är en kombination av en gammal mans funderingar kring livet, åldrandet och tyngdkraftens inverkan på kroppens innersta väsen. Med liknelser och metaforer skildrar han allt från blodkroppar och lymfa till austronauterns balanssinne i rymden. I boken får vi träffa människor vars liv förändrats efter studsmattans inträde. Den rymmer även bilder på studsande människor och bildillustrationer på en fågelskrämma som demonstrerar bashoppen.

Herr Semitjov gick tyävrr bort två år efter bokens utgivning. Studsiologin kunde inte rädda honom och det känns trist. Från början trodde jag inte boken skulle skänka mig mycket mer än lite skratt, men så fel jag hade. Detta var i min bäst investerade enkrona någonsin.

Jag har en vän som jag alldeles nyligen fick veta är rädd för hästar. Alldeles livrädd tydligen. Och han höll nästan på att kissa i byxan när jag berättade att det går att sitta under magen på våra hästar. Han hade lite svårt att tro mig så jag vill härmed visa att jag talade sanningens ord.

OBS: Spring inte iväg och sätt dig under första bästa häst nu bara för att vår råkar vara coolheten själv. Speciellt inte under en häst du inte känner. Att fördriva tiden under en hästmage är inget vi sysslar med nämnvärt mycket i vår familj vill jag också gärna påpeka, men vill vi så kan vi ju. Bevisligen. Enda problemet i detta läge är att jag har lite ont om utrymme eftersom Loiden har byggt upp en fin mage under sin vilorehab i sommar.

Den värsta sortens pliktskyldighet tynger numera mina axlar allt stadigare mot backen och gör bloggtorkan dödligt ihärdig. För vad skriver man egentligen om när man plötsligt ägnar hela dagarna åt att jobba? Det givna svaret: jobbet, är i mitt fall inte aktuellt.

Tystnadsplikten är tyvärr en plikt som inte alls passar mig och mina intressen. Men så är den heller inte valfri. Det är oerhört frustrerande, eftersom det hela tiden händer så himla roliga saker när ens mest frekventa umgängeskrets består av dementa arga små tanter och snurriga halvdöva farbröder. Hur jag än vänder och vrider på det, så vet jag inte hur jag ska komma runt det faktum att alla galenskaper som inträffar - inklusive borttappade löstandshistorier och rymlingar med rullatorer- måste hållas borta från hurjagtraffadedinpappa.

Jag tror dock att jag fortfarande har mitt på det torra om jag berättar lite kort om min jobbarkompis David. Han är precis som jag sommarvikarie och inte helt varm i kläderna, trotts sin uppenbara talang att handskas med damerna. Hans popularitet finner inga som helst gränser och även dom mest obstinata går att göra medgörliga om man bara bussar David på dom.

Finblusar plockas fram ur gömmorna, parfym och läppstift blir plötsligt nödvändigheter och till och med obekväma löständer som bott i sina burkar på nattduksborden i år och dar får komma till nytta. David utför dagligen underverk bara genom att stå med på schemat. "Kommer David idag?" är en minst lika vanlig fras som "Jag skulle behöva sköta magen" (När man är gammal säger man nämligen inte bajsa eller gå på toa - fråga mig inte varför, men så är det).

David är kung på avdelningen. Det är honom alla väntar på när han är ledig, och det är honom alla ropar på när han är där. Själv är man inte vatten värd jämförelse. Men det gör inte så mycket, för vi i personalen gillar honom lika mycket vi!

Inläggen på Hurjagträffadedinpappa är just nu lika sällsynta som chansen att se en hockeyspelare på center court. Inte så troligt va? Men desto roligare när det plötsligt sker!

Idag hade jag tagit ledigt från jobbet och istället tog jag med mig Isa i lyxvolvon och körde söderut. Målet var Båstad och syftet var självklart tennis. En Söderling var vi redan inställda på att få se, men vi var helt omedvetna om vem mer som i samma stund uppehöll sig vid Hallandsåsens riviera, bara några meter ifrån oss.

Rätt som det var stod självaste nr 21 där i vimlet. Peter den store. Foppa. Självklart blev vi alldeles till oss och firade det stora ögonblicket i våra liv med att i tystnad spärra upp ögonen mot varandra och utföra en rejält misslyckat highfive.

Idag var en fin dag. Jag ska aldrig tvätta mina ögon igen.


Aj?

I vintras, i en tid då snö fortfarande täckte stadens gator damp det ner ett mycket uppskattat vykort i brevlådan, adresserat till bloggen. Avsändaren var en av våra trognaste läsare. Vykortet vittnade om en plats på andra sidan jorden där luften var varm, havet kallt och ölen ännu kallare. Fem månader senare är det andra bullar på jäsning. Vykortsförfattaren ska idag springa Göteborgsvarvet.

Som enda blogg fick vi en exkulsiv intervju med löpare nr 48729, bara timmar innan start.

Andreas, hur kom du på idén att springa Göteborgsvarvet?
Min far har sprungit i många år och jag har länge tänkt tanken själv att springa. Nu var tiden mogen och jag slog sak i det hela.

Hur känns formen?
Formen kunde varit bättre. Men jag har gjort det bästa av det hela. Vill även passa på att tacka Markus och Gustaf.

När kommer den mest kritiska punkten i loppet?
Jag misstänker att den mest kritiska punkten är Göta Älvsbron. Brant bro efter drygt 1,5 mil.

Vilken är den bästa löpmusiken?
Jag kommer ha musik i ett öra, för att inte missa hela upplevelsen. Den mest självklara låten är "Double nature" med Mustasch.

Hur ska du fira ikväll?
Jag har inte planerat något firande. Blir en lång resa till Linköping. Firandet får bli när jag dyker upp i Eskilstuna på söndagkväll.

Vad är ditt bästa tips till andra som också vill springa?
Hitta bra löpkamrater, men det viktigaste: ha roligt. Har du inte roligt så hitta en annan hobby!



Det är folkfest i Göteborg och det sägs vara en strålande dag. Runt 59 400 står på startlinjen. Framför dem väntar 21,1 km och i målgången i Slottskogen laddas det för fullt med bananer och kexchoklad, som sig bör.

Vi tackar Andreas för den unika inblicken och önskar honom och övriga deltagare stort lycka till. Humöret ser onekligen ut att vara på topp!

Alla kändisar är från Kungälv. Det vet vi. I Varberg gör vi inte väsen av oss lika ofta. Bara när det verkligen är saker som gäller något. Stordåd. Ingen småpotatis liksom.

Som till exempel när mina gymnasiekamrater kastar en tårta i ansiktet på Carl XVI Gustaf. Popikonen Martin ”du är så jä jä wow wow” Svensson. Eller när en av stadens söner går och vinner dokusåpan Bartenderskolan.

Och det som kunde varit idag, när vi nästan tog SM-guld i innebandy. Som är sporten med de mjäkigaste straffarna i idrottshistorien.

Nu blev det ju inte så. Men det var i alla fall inte Kungälv som vann, det är alltid en tröst.

/My

Jag har vänner med en bil. Och vi åkte för att lyssna på Håkan,
det var så längesen sist.
Alldeles för längesen visst. 

På helt andra platser och i en annan tid. 
Nu i aprilsolen och med nya vänner bredvid.

Hur skulle det gå, skulle det vara precis som förr?
Det var något som inte stämde.
Och jag funderade på varför.

Livet förändras vart man än går,
så det är kanske inte så konstigt om det inte alltid är vi två. 

Det var år sedan vi var små men vi har åldrats i takt
och han har alltid lagt trummor till allt svårt och abstrakt.  

Och det var inte mellan oss det inte stämde.
Det var alla andra och hela den här delen av landet som hände.

Det måste vara något fel på er.

Vi måste härifrån.
För den här stan drar ner oss i botten av ån.



/My

Nej, det är inte Ranelid som gästat staden. Här följer ännu ett högklassigt inlägg från elitidrottens finrum.

Hurjagträffadedinpappa är kända för att rapportera från de mest kritiska plasterna. Det är vi som vågar stanna kvar när alla andra flyr. Ikväll var vi på plats i Sporthallen, där laget (och deras respektive) spelade under dödshot, från Tjeckien. Ganska olustigt egentligen men ingen verkade märkvärdigt besvärad.

Ibland händer det att jag och östgöten hittar på något woligt tillsammans, bara vi två. Det kan vara något kewl som svininfluensavaccinering eller som ikväll, handboll. Guif mötte lunduiterna LUGI och vi slog följe. Fröberg skämdes som han brukar över mitt sportsliga beteende; tydligen får man inte lov att applådera motståndarlaget. Men jag förstår inte hur i all världen de annars ska känna sig välkomna? ”Kulturkrock” suckade Fröberg och senare ”vi lägger ner diskussionen”.  

Vi upplevde aldrig någon riktig glöd i matchen. Kanske för att Fröberg jämför med LHC-hockey och kanske för att jag jämför med ELSA-handboll, där valet är "döda själv eller bli dödad". Och så är de ganska korta i rocken, guifarna. Tror det är lätt hänt om man är man och härstammar från Eskilstuna.
 


Guif vann, det var synd. Jag höll på lundapågarna, jag och två till. LUGI har duktiga gymnaster och Guif var ju ändå redan klara för vidare spel.



Som seden följer får man välja en varsin potentiell pappa ur valfritt lag. Fröberg hade lite huvudbry. Men tillslut föll valet på Guifs vänstersexa, nummer 11. Hans skägg påminde honom om Anders.



/My

Igår när jag var ute och gick så hittade jag en korthållare med massa kort i drällandes på marken. Det visade sig vara inte vilken korthållare som helst. Utan Kommissarie Fredrik Andres W:s från Eskilstunas eminenta poliskår. Först så tänkte jag att det nog inte var så uppskattat att han hade tappat bort sin polislegitimation, så jag försökte få tag på kommissarie Fredrik Anders W. personligen. När det inte lyckades ansträngde jag mig ytterligare lite och ringde polisens växel.

Tanten där försökte få mig att gå ner till polisstationen och lämna in korten. Men nån måtta på min trevlighet fick det ju ändå vara tyckte jag, så istället skickades det ut ett blå/vitt fordon av märket Volvo (?) med två prima exemplar av uniformerade män. Tack för det Sörmlands polisen!

OBS! Polisen på bilden har ingenting att göra med dom välklädda, muskulösa och praktfulla exemplaren jag skådade idag. Om det inte var någon av dom som tog kortet dvs.

/ Frida

Så här dags varje vecka har det blivit tradition att ge läsarna en inblick i det jetsetliv vi bedriver i Västerås. Jag talar förstås om Projektledningen.

Den som varit uppmärksam har säkert märkt att det finns gott om utrymme under föreläsningarna till att ägna sig åt andra göromål. Men jag anstränger mig verkligen för att lyssna och hänga med, men så kommer jag hela tiden på mig själv med att tänka på annat. Då försöker jag, för att inte göra föreläsaren ledsen, i alla fall titta på honom under tiden så han får intrycket av att jag lyssnar. Men inte ens det kommer jag ihåg att göra någon längre stund.

Istället synkroniserade vi våra kalendrar, bokade in jobbintervjuer och jämförde vem av oss som innehar den mest perfekta pennan i sin väska. Emelie vann.

En kär kurskamrat bar en hårrosett idag, inköpt sent 80-tal eller tidigt 90-tal gissar vi (åsikterna går isär här). Tyvärr kan jag inte visa upp en bild på kreationen därför att det skulle blivit en penibel situation att be att få ta kort på den. Eller ännu värre, bli upptäckt när jag i smyg försökte fånga den på bild (om den ens skulle få plats). Den behövs nämligen helst bevittnas med egna ögon, men jag ska försöka göra den rättvisa i ord: Det var en grön gigant i rosettsammanhang, som inte bara höll samman håret utan dessutom samlade upp det i en slags sidenpung. Makabert och fängslande på en och samma gång.

Vi avlägsnade oss i förtid och tog istället med oss Gabbe på promenad i Västerås innerstad. Be mig inte beskriva uttrycket på den pojkens ansikte när vi drog med honom in på Röda korset. Lyckligtvis fångade jag en snarlik variant av det på bild, inne på Lagerhaus.



Vi hade (jag anser mig då tala för alla) en mycket trivsam eftermiddag tillsammans, trots lågt blodsocker överlag. Att vi i Kvicksund på bussresan hem såg en kändis källsortera satte knappast sorti på den redan upprymda tillvaron.



Inte han till vänster.

/My