En bra sak med bloggeri är att man kan ge sken av lite vad som helst.

Jag skulle kunna skriva hur jag startade veckans sista dag med att baka ljuvliga morotsmuffins till frukost och hur jag sedan tog en promenad i solskenet till blomsterbutiken där jag inhandlade vackra blommor som fick mitt hem att fullkomligt spira av vårkänslor. Sist skulle jag berätta om hur doften av nybakat bröd just nu fyller mitt hem. Avslutningsvis skulle jag förmodligen lägga upp redigerade bilder som bekräftar mina ord.

Att min dag gått till på detta vis skulle på sätt och vis vara sant...

...men mer sant är nog att muffinsen skrumpnade ihop så fort de lämnat ugnen. Jag åt en och en halv och kastade resten, de var så mäktiga att jag inte ville annat än att kräkas resten dagen. Jag halkade på vägen till affären, hela lägenheten blev jordig av planteringsproceduren och ett tag (då många svordomar fick se dagens ljus) hade jag krukskärvor över hela golvet och i mina fötter. De nya växterna kommer vissna och dö innan någon hunnit säga Glad Påsk. När jag stjälpte upp brödet satte jag handflatan rakt på gallret vilket resulterade i tre röda svedda ränder i skinnet. Brödet må för all del lukta gott men smakar gott, det gör det nog inte.

Trots att jag är en bra bit in på min högskoleutbildning får jag erkänna att jag inte känner mig som en äkta student. Jag lever långt ifrån det stereotypa liv jag trodde jag skulle leva när jag för snart tre år sedan anslöt mig till akademin. 

Jag är inte beroende av kaffe och har endast haft en riktig tenta på, som sagt, tre år. Tentaperioder är något jag bara hört talas om via omvägar och nudlar går inte att finna i mitt näringsriktiga skafferi. Min nollning bestod av en grillkväll och jag äger ingen overall jag spytt ner eller sytt märken på, eller vad de nu är till för.

En jobbig vecka innebär att jag måste ta mig till skolan fyra halvdagar. Det har hänt att vi i vissa kurser har föreläsning både för- och eftermiddag. Då måste vi ta med oss lunch för att överleva. Lunch som vi äter i sköna fåtöljer i klassens egna uppehållsrum. Det var inte riktigt så här som jag föreställt mig livet som student. 

Jag skyller det delvis på staden jag bor i, Eskilstuna är inte Uppsala om vi säger så. Men jag skyller det mest på programmet jag går, vi designstudenter är lite för högskolan vad estetlinjen var på gymnasiet – kreativ men slapp och flummig. 

Men häromdagen fick jag nästan lite feeling. Det började med att jag var på biblioteket och lånade en bok (biblioteket som jag har hört, från vänner som provat på det, ska vara en väldigt bra plats att sitta och plugga i). Bokens titel var Social research methods, ja, på engelska och allt. Den var jättestor och jättetung och texten i den var jätteliten. Jag fick bära den i famnen eftersom den inte fick plats i min väska.

Med boken i ett hårt grepp kände jag mig som en riktig student, som lånar böcker på biblioteket och som ständigt törstar efter kunskap. Jag sträckte lite extra på mig var gång jag märkte att boken drog förbipasserandes blickar till sig på min väg hem. Oj vad jag skulle hem och referera!

Senare på kvällen var jag på högskolans idrottsförenings årsmöte. Det var märkligt och främmande. Kan ni tänka er? Studenter som engagerar sig för att andra studenter ska kunna koppla av och ha ett roligt liv vid sidan om studierna, allt i form av ett ideellt studentsällskap, vilken grej. 

Akademiskt beteende. Jag är glad att jag fick känna på känslan innan det snart tar slut.

Det är bra att göra systemuppdateringar på sin telefon har jag hört så det gör jag. Förra gången ställde mobilklockan tillbaka sig en timme utan min vetskap efter uppdateringen. Jag kom försent men det var okej. En timmes förskjutning kan jag hantera.

Denna gång var jag på min vakt eftersom jag visste att mobilen förmodligen skulle försöka sig på ännu ett tidshopp. Mycket riktigt. Men det som skedde var märkligt. Telefonen tog mig på en tidsresa så långt tillbaka som till den 22 januari 1980. Och för en kort ögonblick kändes det som att det faktiskt var 1980. Sex år innan jag ens var född!



Ännu märkligare är att exakt en månad efter, alltså den 22 februari 1980 är den dag så USA slog Sovjet i OS-finalen i ishockey i det som kallas Miracle on ice, senare gestaltat i filmen The Miracle. Som av en händelse råkar vara filmen som jag anser vara det som kickade igång att jag gråter till precis allt jag ser på tv. Slumpmässigt sammanträffande? Tror inte det.


1980 var förövrigt året då:

Folk bar bruna slipsar för att matcha varandra och all annan omgivning.


Killarna i Wilmer X såg ut så här.


Fotbollsshortsen satt lite tightare.


ET ringde hem.


Madonna var ung och söt.


Och Claes Elfsberg såg ut som...han brukar.

Väderappen visade -17 grader och strålande solsken. Det var också vad som mötte oss i pulkabacken när vi samlades för att glida utför på frusna stjärtar. Strax utanför Eskilstunas centrum finns en skidbacke, men vi var oroliga att vi som stjärtfolk skulle bli överåkta av de skidburna och höll oss därför på låglandet i Djurgårdsparken.

För att överleva en kylig dag i backen krävs varm choklad i termos, dubbla om inte trippla lager långkalsonger, en rumpa som klarar hög friktion samt god styrförmåga i sluttade terräng. 












Se upp i backen!

Ikväll satt jag och Emilia i soffan på vårt lokala träningsställe och inväntade ett corepass. Likasinnade strömmade in. Jag märker att jag råkat ta på mig träningstightsen ut och in igen (det brukar hända med jämna mellanrum). Soffan är väldigt skön och mjuk och man sjunker ner väldigt djupt när man väl sätter sig, jag orkar helt enkelt inte lämna min plats för att gå hela vägen till omklädningsrummet och åtgärda byxfadäsen. En hel timme framöver ska jag stå i planka, någon måtta får det vara på ansträngningar. Jag bestämmer mig för att ta av tightsen på plats och täcker mig så gott jag kan.

När jag väl fått av mig skor och byxor kommer en av det lokala träningsställets mer kända karaktärer. En sån där man som alltid är där och pratar med allt och alla. Han slår sig ner i soffan bredvid mig. Vi sitter där tysta ett tag. Emilia med ett brett leende, jag i trosor och han med ryggsäcken i knät.

Jag tänker att så här kan jag ju inte sitta. Utan byxor. Så jag vänder dem rätt och trär på dem igen. När jag är klar reser sig mannen upp och går. 

Ho ho? Det ekar tomt här nu. Det kan bero på en svår existentiell kris som orsakats av pågående kurs. Där vi bland annat ska göra en bok om oss själva. En enkel uppgift kan tyckas men för min del har den mest skapat ångest. Vem är jag? Vad har jag hållit på med i tjugofem år egentligen och varför tog inte mina föräldrar sitt ansvar och gick en fotokurs innan jag föddes?

2012 har inte startat bra för min del. Det är mycket som får mig att vilja dra täcket över huvudet. Ex-jobbet ska bestämmas, sommarjobb sökas och vad som händer efter examen börjar också bli aktuellt. En b-plan bör smidas om inte a går igenom och en c- och en d-plan vore också önskvärt. 

Tur då att det finns stunder som vänder saker och ting på rätt köl igen. En kväll av maktgalenskap och storhetsvansinne där allt går ut på att bli rikast av dem alla var precis vad jag behövde. Nu ser jag allt klart igen.

Det har kliat i mina fingrar länge nu efter att få håna skiten ur zumba, men det är inte helt okej att häckla något innan man provat det själv.

Den latinodansinspirerade träningsformen börjar nu etablera sig i Sverige. På TV-shop har vi sett kvinnor försedda med nittiotalsdiscotofsar i håret, neontoppar och pösiga byxor vicka sina höfter med en aldrig tidigare skådad kraft och rytm. De svettar sig dyblöta och kilona rasar och ändå har de så fantastiskt roligt, deras makalöst sprudlande leenden tröttnar aldrig. Det verkar helt enkelt som att det inte går att ha tråkigt och dansa zumba på samma gång.



Så när zumban nådde Eskilstuna var det upp till bevis. Marcello hette instruktören som bjöd upp till dans — läkare på dagtid, latinolover på kvällen. Stunsen i hans höfter var häpnadsväckande och hans inlevelse i den sensuella varianten av macarenadansen som vi värmde upp till var hänförande. "Det handlar inte om att göra rätt med fötter eller armar, det handlar om att vicka på höfterna" förklarade han läspande. Vi följde honom så gott vi kunde i skak hit och vickande dit, i en vad vi kunde ana stundtals improviserad timme. Helt tokigt var det. 

Det är svårt att locka fram sina latinorytmer när de är obefintliga, det var inte mycket som var hett och exotiskt hos någon i hallen ikväll (möjligtvis Marcello då) men ett faktum kvarstår: det där fåniga leendet hade vi nog allihop. 

Än är jag inte är så såld så jag springer iväg och köper mig en neonfärgad top det första jag gör, men kanske en som sitter lite tightare...

Så fyllde bloggens mesta mormor äntligen 80 år. En väntad dag som mormor har diskuterat fram och tillbaka med mig i över ett år. Ska hon fira på sommaren före istället, för att slippa höstrusket? Nej, då kanske hon hinner dö innan kalaset, kom hon på. Man vill ju inte att folk ska gå och bli sura för att de gett present och så blir hon inte ens åttio. Ska hon fira den sommaren efter istället, för att vara på den säkra sidan att verkligen fylla? Nej, tänk om hon dör efter att hon fyllt men innan kalaset, då får hon ju varken kalas eller presenter, påpekade jag.

För att inte riskera något blev det firande på själva födelsedagen. Men hon tyckte det var bäst att inte ha öppet hus utan bara förbereda mat och hålla sig hemma ifall någon dök upp. Och det gjorde det. Britta tog med sig gammelmostern och hela släkten och vi åkte och hämtade väninnor både i storstaden och i grannbyn. Hallen fylldes med käppar. Pensionärer, grannar och andra bekanta gråhuvuden sörplade kaffe och åt frallor och tårta och hela dagen lång.

Plötsligt kom en lurvig gäst.

Mormor fick sig en åktur, bjöd hästen på tårta och gick sen till kalaset tillbaka.  



Där alla kakor fick smaka.



Möbler i furu är ett viktigt inslag på ett 80-årskalas. 



Likaså lampskärmar med tassels.



För att inte tala om en docka på en rot. 



Och viktigast av allt. Ett födelsedagsbarn!