Epilog
Under snart två år har de tre kåsörerna levererat putslustiga tankar och finurliga ordvitsar från Tonfiskstaden. Hämningslöst har vi grävt djupt i ordförråden och gjort oss lustiga över oss själva och andra oskyldiga stackare. Till er som skrattat, till er som upprörts, till er som kommenterat och till er som tagit oss till era hjärtan vill vi nu framföra våra kondoleanser. Ni har varit en trogen och mycket uppskattad läsarkrets från början till slut. För det är just där vi befinner oss nu. I slutet. Men som ni vet är ett slut starten på något nytt.
Hurjagträffadedinpappa sätter härmed punkt.
Festivalmat i Stallarholmen
Då jag är en kvinna som behöver ut och rastas någon gång om dagen för att inte bli apatiskt och på grund av inre konflikter lägga mig på golvet och sprattla med benen som en treåring, tar jag ibland saken i egna händer. Jag går in på datan och söker. Och bland om jag har tur, hittar jag evenemang som är för bra för att vara sanna.
Jag vet inte om ni minns min rapportering från de
Nordiska mästerskapen 2010 för marsvin, men nu har jag åter igen besökt ett smalt evenemang i Mälardalsregionen. Nämligen
Korv och brödfestivalen som för första gången arrangeras av företagare i Stallarholmen. Med mig på resan tog jag Gustaf och Sofie.
Det var en fin stämning bland de gamla gula industrihusen vid Mälarens strand. Vi tyckte kön var lång, men den hade varit längre fick vi veta. Sofie tog sig i chock för pannan när hon fick veta det.
Medan vi väntade på vår tur insöp vi atmosfären och röken från grillarna. Runt omkring oss spatserade män i skotskrutigt, gubbkepsar, västar, gummistövlar och manchester. Godsägare, entrepenörer och förespråkare av kvalitet. I de små butikerna strosade välklädda kvinnor i jakt på lantliga skåp i gräddvitt och rostiga trädgårdsstolar. Föräldrar tvingade barn att smaka på smaksatta korvar med högt köttinnehåll. Barnen rynkade på näsan och ruskade på huvudet.
"Vill ni ha grillad eller rökt?" frågade killarna som tog våra beställningar. Knappt hade jag öppnat munnen innan de flikade in att den rökta var slut. Hade pengarna räckt, hade jag lyxat till det med en så kallad ekopucko, men då mitt sällskap var så moderna människor (läs panka) och inte tenderar handla med kontanter, fick jag finansiera allas portioner och hade således inte råd med mer.
Korven som bestod till hälften av fläsk, till hälften av lamm hade en fantastisk kryddning. Den söt-starka senapen tillsammans med den hemgjorda bostongurkan och surdegsbrödet gjorde måltiden till en riktigt höjdare.
När Gustaf blivit törstig och gått och hämtat parkeringsmynten i bilen, besökte vi även de andra stånden på festivalen. Förutom att provsmaka ketchup hamnade vi hos en trevlig herre som vi köpte äppelmust och lättöl hos. Han var förvisso väldigt trevlig, men anledningen till att åtminstone jag gillade honom så mycket var för att han lät oss smaka på något av det godaste jag smakat: beamos och sourcreammos. Han spritsade vant ut en klick på våra plastgafflar och delade med sig av recepten.
När vi åkte hemåt igen var vi nöjda. När vi steg upp i morse hade vi ingen aning om att vi skulle få uppleva en sådan folkfest. Loreen, Såsen Saucedo och Ranelid – jag har hört om er lilla tävling ikväll. Men om jag får välja, blir det korv och brödfestival.
Engelsmännens stilsäkra hem
Näst efter
Masterchef, är
En plats i solen mitt favoritprogram på TV8. Kanske är det den dunkande house-techno-you-name-it-musiken som dyker upp när man minst anar, som gör mig så fascinerad av de brittiska programmen.
En plats i solen går ut på att en familj vill flytta. Men dom är inte säkra på om de vill stanna in the UK eller go abroad. Programledarna gör sitt bästa för att hitta passande boenden inom, eller något över budget i preferabla områden. Programmet har allt. Pengar, kärlek, spänning, resor och framför allt: ett fantastiskt spektrum interiörer.
Ge mig typsnittet Curlz och du har mig som i en liten ask.
Murriga vardagsrum med öppen spis. Så mysigt!
Ett praktiskt kontor med datormöbel. Precis som jag vill ha det.
Hemtrevliga heltäckningsmattor, inrökta textiler. Ge mig mer!
Lite spartanskt kanske. Men minimalistiskt. Modernt!
Modiga färgval. Mönster och material i en kaxig blandning. Förvånande fräckt!
Välkommen prinsessan Istel, hertiginna av Östergötland
Som självutnämnd hovreporter och enda östgöte på HJTDP tänker jag fortsätta min rapportering kring prinsessfödseln.
Jag har under morgonen följt sändningarna på SVT med Marianne och Joar. Vi har tillsammans provsmakat champange, kikat i historieböckerna, spekulerat namn och följt utvecklingen på slottsbacken. Favoritinslaget var när försvarets representant med sin tazzle dinglande i pannan intervjuades tillsammans med sin hubbot.
När teknikerna till slut lät oss höra vad kungen stammade fram var det många som tappade hakan. Inte minst My, som var med på länk från Vassbergsgatan: "Istel, märkligt men kul".
Mina tankar går till elefantdrottning Celeste. Estelle - Celeste - Samma bokstäver, olika ordning. Men kungligt, det kan ingen förneka.
Topp 3: Lämpliga namn på vår nyfödda prinsessa
Kött är gött. Men inte nödvändigt.
I mitt hushåll på två gjorde vi januari månad till ett ställningstagande. Vi skippade köttet. Varför? Frågade många. Jag svarade: För samvetet. Som ett test. Se hur det funkar. Behöver jag verkligen äta skinka på mackan?
Våra regler var följande:
– Vi handlar inget kött, och lagar inga måltider med kött
– Vi äter fisk och skaldjur. Min motivering: Dom som lever under vatten fattar ändå ingenting.
– Undantag görs för pålitligt kött. Såsom älgar skjutna på nära vänners mark.
– Undantag görs även för födelsedagsmiddag på tapasrestaurang.
– Undantag görs även för snabbmatssafari.
– Undantag görs även när det bjuds på flyttpizza.
– Undantag görs även för köttfärslimpa på Kulturhuset.
– Undantag görs även för fläskkotlett med bea på IKEA.
– Undantag görs även för baconost 30 januari.
– Undantag görs även för korv med bröd 31 januari.
Den här listan är kul. Skratta gärna. Jag gjorde det.
Men trots alla dessa små undantag är jag nöjd. För mig handlade det inte om att tvingas att motstå kött. Januari har istället varit en månad där jag varit medveten om hur mycket och vad för kött jag har stoppat i mig. Jag har inte saknat något. Jag har inte varit hungrig eller fått näringsbrist. Allt har varit nästan precis som vanligt. Förutom skinkan på mackan. Och den kan jag faktiskt tänka mig att offra.
Topp 3: Betydelser av ordet "jättelik"
1. Jättelik som i jättestor
2. Jättelik som i jätteidentisk
3. Jättelik som i jättestort lik (Vi struntar i bild här, va?)
Lika som bär
Simon och ekarna-Simon?
Den där killen från Idol?
Topp 3: Huvudlösa gymnaster
1. Epke Zonderland, Holland
2. Son Yeon-Jae, Syd Korea
3. Deng Linlin, Kina
Min lilla väst och jag
För några år sedan hade det varit otänkbart. Att jag, coolaste katten i stan skulle bära detta äckligt praktiska plagg. Idag är det min livlina och bästa vän. Jag pratar om reflexvästen.
Lite bakgrundsinformation: Reflexvästen är en utveckling av snöflingereflexen och besläktad med den smickrande lantbrukarjackan. Idag används den mest av joggare, yrkesmän, dagisbarn samt människor boende i områden befriade från gatlyktor.
Jag stämmer inte direkt överens med någon av ovanstående kategorier. Möjligtvis själsligt, då jag kan identifiera mig med joggarsläktet utan problem. Ändå har min kärlek till denna charmiga lilla väst bara vuxit sedan jag fick den i julklapp.
Jag känner mig sedd. Jag blir bemött med en helt annan respekt än förut. Inget övergångsställe är för mig oövervinnerligt. Jag bara går. Går och går, utan att behöva stanna. Dessutom känner jag mig inte ett dugg töntig, som jag hade gjort för några år sedan. Tvärtom. Jag känner mig ansvarsfull. Som en god trafikant som underlättar för alla i trafiken. Mitt självförtroende ökar, och skulle man mäta, skulle man säkert upptäcka att jag blir några centimeter längre med västen på. Och det är verkligen ingen nackdel i mitt fall...
Första rimstugan
Julhälsning från Anna och Jonna
Idag fick jag brev från Australien. Men eftersom jag inte har adressen till avsändaren får jag svara här istället.
Kära Anna och Jonna!
Jag blev väldigt glad för ert vykort. Känns bra att allt flyter på "over there".
Kul att jag fått ett smeknamn! Jag är inte direkt smeknamnstypen så det känns lite ovant. Jag måste göra er besvikna med att det har inte blivit några nya tatueringar. Jag är faktiskt av den bestämnda åsikten att jag aldrig kommer förstöra min kropp på det sättet. Man kan tycka att den som känner mig borde ha koll på det...
Mina så kallade resplaner ni nämner i kortet har jag ingen aning om. Visserligen ska jag hem till jul nu, men det innebär ju bara att jag lämnar Sörmland. Någon längre landsflykt har jag inte i tankarna.
Jag vill inte verka oförskämd. Det är jättekul att ni har tagit er tid att skicka julkort till mig. Men det är bara en sak jag funderar över: Vilka är ni egentligen, Anna och Jonna?
Tågtur
Det är allsång i sätena tvärs över gången. Först fler verser av mors lilla olle än vad jag trodde var möjligt att hitta på. Sedan följer nån sång om kråkor och efter det lägger trollmor sina elva små troll. Igen och igen och igen lägger hon dom. Först är det hemskt sött. Sedan... Ja, det finns ju gränser för hur många barnsånger sjungna ur pixieböcker av tondöva pappor man orkar med. Jag börjar ångra mitt val av stolsgrannar strax innan det är dags att byta till nästa tåg. Vilket gör allsången till en aktivitet som varar i strax över en timme, upplysningsvis.
På nästa tåg träffar jag en glatt sjungande konduktör, vilket inte direkt är vardagsmat under vinterhalvåret. Hon trivs så mycket med sitt jobb att hon nynnar samma låt under hela tiden hon klipper biljetter. Sedan, när hon är klar med våran vagn, tar ungen ett par säten fram över nynnandet.
Muuuööööm, muuuuöööm, muuuuöööm, muuuöööööm... Melodin är borta och ersatt med någon typ av entonigt humande. Mamman läser tidningen och verkar inte tycka att det är konstigt att hennes barn ganska högljut härmar en långtradare. Vilket får mig att nervöst undra om det kanske är så att det där hummandet skulle kunna bli ännu värre om oturen är framme. Under hela resan vänder sig mamman inte en enda gång om för att prata med långtradaren eller uppmärksamma oväsendet den för. Jag hade blivit mer irriterad om jag inte tyckte så synd om ungen, som trots sina uppenbara ansträngningar inte lyckas vara mer intressant än nya numret av Kupé.
Det är något med tåg som alltid trampar på min sista nerv. Kan det vara att alldeles för många människor är samlade på samma ställe?
Men tåget är faktiskt inte försenat. Alltid något!
Vill man läsa fler gnälliga inlägg författade på tåget kan man göra det här och här och här. Det lär ju finnas fler, men det var dom jag kom att tänka på som hastigast...
Den motvillige prenumeranten
Jag är en mycket svag människa just nu. I hopp om många hårda paket är jag för snäll för mitt eget bästa. Vill ni lura på mig något jag inte behöver är det precis rätt tid på året.
Det har blivit mycket abbonemang på det senaste. Först mobiltelefon, sedan tandvård och nu, något oväntat kanske:
Bingolotto. Ibrahim ringde mig i går kväll. "Stöd din lokala förening" sa han. Klart jag ska det, tänkte jag. En hundring kan jag väl lägga på min moderklubb, nu när det är jul och allt.
Sedan skulle överrenskommelsen spelas in. Ibrahim stakade sig och fick börja om. Började svamla om dubbellotter och lila kuvert som inte gick att missa. När vi lagt på gick det upp för mig att jag blivit prenumerant. På
Bingolotto. Osmakligheternas osmaklighet.
Så fort det där lila kuvertet kommer ska jag ringa Ibrahim och hans kollegor igen och säga upp min prenumeration. Det kom vi överrens om från början, han och jag. Men fram tills den dagen är jag den motvilliga Bingolotto-prenumeranten.
Papaya lussekatt
Klart julen ska sjungas in av Kicki Danielsson. I lördags fyllde hon Gallerian med sin lena stämma, och adventsfirare stannade upp för att rikigt suga i sig av julstämningen. Det kändes hur självklart som helst. Bra vibrationer liksom.
Fars dag
Man får inte glömma bort sin pappa en dag som denna. Det är noga med det.
Men tänk så många män det finns där ute, som inte fått komma till än. Som saknar fast sällskap, har problem med potensen, ännu inte uppnåt en högre mental mognad eller av andra orsaker inte har förökat sig. Dom kan också behöva uppmärksammas någon gång.
Empati är fint, tycker vi. Så självklart tar vi på oss firandet av alla de män, pojkar och gubbar vi håller av så mycket.
Djupdykning i kändishavet
Allt började med en svartvit film på ettan. Skribissan och jag försökte lista ut vilka gamla stofiler som gömde sig bakom de ljusgråa ungdomshudarna. Sedan var vi fast. Wikipedia var vår vän, och fick uppdatera oss om Sven Wollters fem barn, med fyra olika kvinnor. Att pappa Bovallius faktiskt är Tom Bovallius pappa i verkligheten också. Och att Tom som egentligen heter Matti numera har startat ett handbollsgymnasium. Det är helt otroligt vad man kan surfa fram när man är ute på internetvågen.
Efter att ha identiferat Jarl Kulles karriär hamnade vi till slut på Christina Schollins hemsida. Storögda beskådade vi ett stycke webbdesignhistoria. Mer säger jag inte. Gå in själva och kika.
Vi köper ditt skägg!
Eftersom du inte ringer
- Bra, jag mår bara bra.
- ...
- Nej, jag tror inte att det är en bra idé.
- ...
- Därför att jag redan vet hur det kommer att sluta. Jag kan bespara oss tiden genom att dra det lite snabbt nu istället.
…
- Vi kommer att träffas och i början kommer jag att vara tafatt och tillgjord och obekväm och inte ett dugg lik mig. Sedan kommer jag att slappna av lite mer och vi kommer att ha så roligt som bara vi två kan och så kommer jag att komma ihåg precis varför jag tyckte så mycket om dig. Då kommer jag att bli förvirrad över mitt liv och min existens och över att jag aldrig någonsin verkar kunna få någonting normalt och hälsosamt att fungera. Jag kommer att komma fram till att jag har känslor för dig lagom tills dess att du slutar svara när jag hör av mig. Jag drar förstås slutsatsen att du redan sedan en tid tillbaka vet hur jag känner, och att du genom att ignorera mig vill visa att du inte känner likadant. Sedan kommer det att ta mig längre tid än sist att komma över det faktum att du aldrig älskat mig. När jag till slut inte kommer att tänka på dig det första jag gör på morgonen när jag vaknar och det sista jag gör på kvällen innan jag somnar, då kommer du att ringa mig och undra hur jag mår. När historien har upprepat sig igen kommer jag att önska att jag hade tagit mod till mig och sagt det här till dig redan senast, eller gången innan dess, men det kommer inte att hindra mig från att gå med på att träffas i alla fall. Nästa gång du slutar svara så kommer jag att önska att du ringde, så att jag äntligen kunde få säga att jag inte kan träffas mer eftersom, ja – allt ovan.
…
- Nej jag vet. Men du ringer ju inte!
