Ikväll satt jag och Emilia i soffan på vårt lokala träningsställe och inväntade ett corepass. Likasinnade strömmade in. Jag märker att jag råkat ta på mig träningstightsen ut och in igen (det brukar hända med jämna mellanrum). Soffan är väldigt skön och mjuk och man sjunker ner väldigt djupt när man väl sätter sig, jag orkar helt enkelt inte lämna min plats för att gå hela vägen till omklädningsrummet och åtgärda byxfadäsen. En hel timme framöver ska jag stå i planka, någon måtta får det vara på ansträngningar. Jag bestämmer mig för att ta av tightsen på plats och täcker mig så gott jag kan.

När jag väl fått av mig skor och byxor kommer en av det lokala träningsställets mer kända karaktärer. En sån där man som alltid är där och pratar med allt och alla. Han slår sig ner i soffan bredvid mig. Vi sitter där tysta ett tag. Emilia med ett brett leende, jag i trosor och han med ryggsäcken i knät.

Jag tänker att så här kan jag ju inte sitta. Utan byxor. Så jag vänder dem rätt och trär på dem igen. När jag är klar reser sig mannen upp och går.