Ikväll satt jag och Emilia i soffan på vårt lokala träningsställe och inväntade ett corepass. Likasinnade strömmade in. Jag märker att jag råkat ta på mig träningstightsen ut och in igen (det brukar hända med jämna mellanrum). Soffan är väldigt skön och mjuk och man sjunker ner väldigt djupt när man väl sätter sig, jag orkar helt enkelt inte lämna min plats för att gå hela vägen till omklädningsrummet och åtgärda byxfadäsen. En hel timme framöver ska jag stå i planka, någon måtta får det vara på ansträngningar. Jag bestämmer mig för att ta av tightsen på plats och täcker mig så gott jag kan.

När jag väl fått av mig skor och byxor kommer en av det lokala träningsställets mer kända karaktärer. En sån där man som alltid är där och pratar med allt och alla. Han slår sig ner i soffan bredvid mig. Vi sitter där tysta ett tag. Emilia med ett brett leende, jag i trosor och han med ryggsäcken i knät.

Jag tänker att så här kan jag ju inte sitta. Utan byxor. Så jag vänder dem rätt och trär på dem igen. När jag är klar reser sig mannen upp och går. 

Det kanske inte framgår men vi på bloggen är seriösa gamers. Jag snackar hardcore. Ibland samlas vi på samma plats och sen sitter vi bara där och spelar och halsar läsk och käkar chips. Ibland spelar vi så länge att vi helt tappar uppfattningen om tid och rum, ibland spelar vi ända in på småtimmarna. Monopol, TP, Rappakalja för att inte tala om Alfapet kan uppehålla oss i timmar.

1. Okänd, Kina




2. Yao Jainnan, Kina




3. My, Sverige

Den nya kursen är också den tredje sista innan examen kan kvitteras ut. Denna gång verkar det som att vi måste närvara på föreläsningar och göra saker däremellan, det vill säga läsa kurslitteratur och skriva pm.  Det känns ovant och jobbigt men också skönt med ett strukturellt upplägg och en lärare med både pondus och polo.

Kanske är det så här det ska vara att vara student: gå till skolan fler än två dagar i veckan och ägna sig åt studier även kvällstid. Vad vet jag?

1. Jättelik som i jättestor


2. Jättelik som i jätteidentisk

3. Jättelik som i jättestort lik (Vi struntar i bild här, va?)

1. Epke Zonderland, Holland

2. Son Yeon-Jae, Syd Korea




3. Deng Linlin, Kina 

Finns det telefoner av keramik, eller är det bara lurendrejeri?

I går hade klassen releasefest. Eventet ägde rum på våra lärares favoritcafé i stan, där de brukar sitta på tu man hand och filosofera, rita och spela in filmer. Denna gång fick alla vara med och fika. Böckerna om oss själva släpptes till allmänheten. 

Vi bläddrade, jämförde papperstjocklekar och beströk obestrukna ytor. Vi beundrade Ebbas illustrationer (se nedan) och fnissade åt hur tokigt det kan bli när tryckeriet sätter fel text till fel bild.

Läraren utsåg sig själv som ensam ansvarig för vår positiva utveckling under åren som passerat och under utvärderingen hörde jag mig själv uttrycka ett önskemål om att ett litteraturseminarium hade varit önskvärt i kursen. Tiderna förändras och vi med dem.

Som ett avslut på mitt blygsamma 9 dagar långa firande av min 23-årsdag bjöds jag på bio av mina närmaste Informationsdesigners. Därefter hade jag planerat en utflykt som föll alla deltagarna på läppen. Vi var förväntansfulla. Vi skulle göra något förbjudet som vi tidigare bara fantiserat om. Vi skulle gå på snabbmatssafari.

Är det en svävande hatt du ser?

Jag får göra dig besviken dessvärre. Mycket kan jag men inte allt. Det är en lampa, men inte vilken som helst. Det var på praktiken jag blev kär i dem, hattlamporna. De visade sig vara lite dyra för att låta CSN betala så jag beslutade mig för att göra en själv. Vilket ju gör den en miljon gånger roligare att ha hemma. 



Jag köpte visserligen hatten och tvingades högst motvilligt ta telefonburen hjälp av far och handfast hjälp av vän för att lyckas hela vägen fram. Men jag vill ändå påstå att jag gjorde den på egen hand.

För några år sedan hade det varit otänkbart. Att jag, coolaste katten i stan skulle bära detta äckligt praktiska plagg. Idag är det min livlina och bästa vän. Jag pratar om reflexvästen.

Uppvuxen i en bandyort och med en hockeyspelande far var jag en mycket skicklig skridskoåkare som ung. Det är vad jag vill minnas i alla fall. Därför hade jag höga förväntningar när jag tillsammans med Johanna intog Kungsträdgårdens is. 

Jullovet är härmed slut. Det är runt 20 veckor tills sommaren tar vid, det blir 140 dagar. Med andra ord etthundrafyrtio anledningar till att inte sitta i soffan. Pang på!

Det kanske är en symboliskt skeende på vad som komma skall. Om ett halvår ska ett helt liv packas ihop och ta vägen någon annanstans och Eskilstuna kommer försättas till ”en stad jag en gång bodde i”. Det är som alltid tråkigt och vemodigt när något gammalt och kärt går i graven men samtidigt välbehövligt med nytt och fräscht.

Sen jag kom till Eskilstuna har min orangea lampa varit mig trogen såväl när jag bott ditom som hitom ån. Pliktskyldigt har den lyst upp mitt hem och spridit ett rött, smått erotiskt värmande sken. Det är inte lampan det är fel på, det är mig. Jag har fått inspiration från annat håll och lampan har därför i dagarna kastat sina sista strålar och har nu monterats ner. Ersättaren är ännu inte helt färdigkonstruerad men jag kan skvallra om att det är ett hemmabygge (såklart). 



Om någon är sugen på att införskaffa en fint fungerande erotiklampa går det bra att höra av sig till HJTDP! 

Ho ho? Det ekar tomt här nu. Det kan bero på en svår existentiell kris som orsakats av pågående kurs. Där vi bland annat ska göra en bok om oss själva. En enkel uppgift kan tyckas men för min del har den mest skapat ångest. Vem är jag? Vad har jag hållit på med i tjugofem år egentligen och varför tog inte mina föräldrar sitt ansvar och gick en fotokurs innan jag föddes?

2012 har inte startat bra för min del. Det är mycket som får mig att vilja dra täcket över huvudet. Ex-jobbet ska bestämmas, sommarjobb sökas och vad som händer efter examen börjar också bli aktuellt. En b-plan bör smidas om inte a går igenom och en c- och en d-plan vore också önskvärt. 

Tur då att det finns stunder som vänder saker och ting på rätt köl igen. En kväll av maktgalenskap och storhetsvansinne där allt går ut på att bli rikast av dem alla var precis vad jag behövde. Nu ser jag allt klart igen.

Jag vet, det blir lite mycket nostalgi ibland från mitt håll. Men det beror på att jag var produktiviteten själv på 90-talet. Om vår kära lärarinna här på högskolan står för hälften av världens pappersförbrukning är nog jag och min syster skyldiga till den andra.

Varje gång jag är hos mamma hittar jag alster i alla dess former jag sedan länge glömt att jag skapat och berättelser om missförstådda vattenkannor jag inte ens har något minne av att jag författat. Det finns med andra ord gott om material att fortsätta självbiografin från sommaren 2010 om det skulle önskas.