HJDP tipsar:
Extremely loud and incredibly close
Jonathan Safran Foer
Penguin Books
ISBN: 978-0-141-02518-6


Om man ser en film som baseras på en bok tror jag man i många fall går miste om en fin historia. Och har man väl sett filmen är nog inte chansen så stor att man orkar sätta sig ner och läsa boken efteråt. Inte jag i alla fall. Däremot tror jag att man kan uppskatta filmen mer om man har läst boken innan. Det finns så mycket smådetaljer i filmberättande som man ofta missar för att man är fullt upptagen med att hänga med. Saker man inte förstår om man inte ser om filmen eller rent av analyserar den, scen för scen. 



För ett tag sedan läste jag Jonathan Safran Foers Extremely loud & incredibly close. En berättelse om pojken Oskar Schell som har en nyckel och 162 miljoner lås att leta reda på. Oskar miste sin pappa i terrorattackerna i New York och försöker finna sätt att hantera sorgen vid sidan av sin mamma och farmor. Jag förstår att det låter som en sorglig historia och det är den väl på sätt och vis men den rymmer samtidigt mycket mer än så, något Oskars visitkort vittnar om. 



Nu är boken film och Max von Sydow blev Oscarsnominerad för bästa biroll. En film jag inte tänker missa men jag känner mig samtidigt mycket belåten med att ha tagit del av historien i bokform först.

En bra sak med bloggeri är att man kan ge sken av lite vad som helst.

Jag skulle kunna skriva hur jag startade veckans sista dag med att baka ljuvliga morotsmuffins till frukost och hur jag sedan tog en promenad i solskenet till blomsterbutiken där jag inhandlade vackra blommor som fick mitt hem att fullkomligt spira av vårkänslor. Sist skulle jag berätta om hur doften av nybakat bröd just nu fyller mitt hem. Avslutningsvis skulle jag förmodligen lägga upp redigerade bilder som bekräftar mina ord.

Att min dag gått till på detta vis skulle på sätt och vis vara sant...

...men mer sant är nog att muffinsen skrumpnade ihop så fort de lämnat ugnen. Jag åt en och en halv och kastade resten, de var så mäktiga att jag inte ville annat än att kräkas resten dagen. Jag halkade på vägen till affären, hela lägenheten blev jordig av planteringsproceduren och ett tag (då många svordomar fick se dagens ljus) hade jag krukskärvor över hela golvet och i mina fötter. De nya växterna kommer vissna och dö innan någon hunnit säga Glad Påsk. När jag stjälpte upp brödet satte jag handflatan rakt på gallret vilket resulterade i tre röda svedda ränder i skinnet. Brödet må för all del lukta gott men smakar gott, det gör det nog inte.

En sak jag lärt mig i livet är att det aldrig är värt att lägga energi på människor, händelser eller företeelser som inte förtjänar det. Varken positiv eller negativ energi. Ingen idé att göra snälla saker för någon som inte uppskattar det och ingen idé att gå och vara arg på någon som inte bryr sig, eller vara arg på en situation som inte går att påverka.

Jag har ofta svårt att efterleva det själv men jag försöker intala mig att det är bättre att släppa det och lägga energi på något viktigare, mig själv till exempel. Ingen har mer att förlora än jag, om jag inte gör det. Ingen har mer att vinna än jag, om jag gör det.

Igår fanns det mycket negativ energi i min kropp, aggressioner minst sagt. Men istället för att gå och vara arg har jag idag valt att överföra personen det rör sig om till min nollenergilista. En lista på personer som inte förtjänar min energi, i någon form. Att bli förvisad till nollenergilistan är värre än att hamna på listan över personer som jag är arg på. Då har man åtminstone ett värde även om det är i en form av negativ bemärkelse. En nollenergiperson är obetydlig. 

Så under tiden jag lägger energi på att lösa min sits istället för att vara arg på personen som orsakade den, har jag överlämnat uppgiften till mina drinkunderlägg att föra den ilskna talan jag inte själv har lust att lägga energi på just nu. Jag har alltid känt på mig att de var ämnade för större saker än blöta glasfötter!

Trots att jag är en bra bit in på min högskoleutbildning får jag erkänna att jag inte känner mig som en äkta student. Jag lever långt ifrån det stereotypa liv jag trodde jag skulle leva när jag för snart tre år sedan anslöt mig till akademin. 

Jag är inte beroende av kaffe och har endast haft en riktig tenta på, som sagt, tre år. Tentaperioder är något jag bara hört talas om via omvägar och nudlar går inte att finna i mitt näringsriktiga skafferi. Min nollning bestod av en grillkväll och jag äger ingen overall jag spytt ner eller sytt märken på, eller vad de nu är till för.

En jobbig vecka innebär att jag måste ta mig till skolan fyra halvdagar. Det har hänt att vi i vissa kurser har föreläsning både för- och eftermiddag. Då måste vi ta med oss lunch för att överleva. Lunch som vi äter i sköna fåtöljer i klassens egna uppehållsrum. Det var inte riktigt så här som jag föreställt mig livet som student. 

Jag skyller det delvis på staden jag bor i, Eskilstuna är inte Uppsala om vi säger så. Men jag skyller det mest på programmet jag går, vi designstudenter är lite för högskolan vad estetlinjen var på gymnasiet – kreativ men slapp och flummig. 

Men häromdagen fick jag nästan lite feeling. Det började med att jag var på biblioteket och lånade en bok (biblioteket som jag har hört, från vänner som provat på det, ska vara en väldigt bra plats att sitta och plugga i). Bokens titel var Social research methods, ja, på engelska och allt. Den var jättestor och jättetung och texten i den var jätteliten. Jag fick bära den i famnen eftersom den inte fick plats i min väska.

Med boken i ett hårt grepp kände jag mig som en riktig student, som lånar böcker på biblioteket och som ständigt törstar efter kunskap. Jag sträckte lite extra på mig var gång jag märkte att boken drog förbipasserandes blickar till sig på min väg hem. Oj vad jag skulle hem och referera!

Senare på kvällen var jag på högskolans idrottsförenings årsmöte. Det var märkligt och främmande. Kan ni tänka er? Studenter som engagerar sig för att andra studenter ska kunna koppla av och ha ett roligt liv vid sidan om studierna, allt i form av ett ideellt studentsällskap, vilken grej. 

Akademiskt beteende. Jag är glad att jag fick känna på känslan innan det snart tar slut.

Det är bra att göra systemuppdateringar på sin telefon har jag hört så det gör jag. Förra gången ställde mobilklockan tillbaka sig en timme utan min vetskap efter uppdateringen. Jag kom försent men det var okej. En timmes förskjutning kan jag hantera.

Denna gång var jag på min vakt eftersom jag visste att mobilen förmodligen skulle försöka sig på ännu ett tidshopp. Mycket riktigt. Men det som skedde var märkligt. Telefonen tog mig på en tidsresa så långt tillbaka som till den 22 januari 1980. Och för en kort ögonblick kändes det som att det faktiskt var 1980. Sex år innan jag ens var född!



Ännu märkligare är att exakt en månad efter, alltså den 22 februari 1980 är den dag så USA slog Sovjet i OS-finalen i ishockey i det som kallas Miracle on ice, senare gestaltat i filmen The Miracle. Som av en händelse råkar vara filmen som jag anser vara det som kickade igång att jag gråter till precis allt jag ser på tv. Slumpmässigt sammanträffande? Tror inte det.


1980 var förövrigt året då:

Folk bar bruna slipsar för att matcha varandra och all annan omgivning.


Killarna i Wilmer X såg ut så här.


Fotbollsshortsen satt lite tightare.


ET ringde hem.


Madonna var ung och söt.


Och Claes Elfsberg såg ut som...han brukar.

Väderappen visade -17 grader och strålande solsken. Det var också vad som mötte oss i pulkabacken när vi samlades för att glida utför på frusna stjärtar. Strax utanför Eskilstunas centrum finns en skidbacke, men vi var oroliga att vi som stjärtfolk skulle bli överåkta av de skidburna och höll oss därför på låglandet i Djurgårdsparken.

För att överleva en kylig dag i backen krävs varm choklad i termos, dubbla om inte trippla lager långkalsonger, en rumpa som klarar hög friktion samt god styrförmåga i sluttade terräng. 












Se upp i backen!