Som jag kämpat med att få till en poäng med detta inlägg. Har försökt att låta tråden om hur jag ständigt är på jakt efter den perfekta pennan nå fram till inläggets syfte. Provat att berätta om hur jag släpade min resekamrat runt halva Paris för att finna dyrgripen. Jag har provat det mesta för att dölja mitt egentliga syfte men allt har fallit poänglöst platt. Så jag ger upp och säger helt enkelt rakt ut vad jag vill få fram:

Detta är min nya plåtlåda. Den är perfekt att förvara pennor i och den är skitsnygg och jag vill skryta om den.

Jag deltog i Eskilstunas uteliv i helgen. Utelivet i Tonfiskstaden är ungefär lika kul som att gå och plocka upp hundbajs efter en hund du inte ens tycker om.

Efter att ha valt och vrakat av de otaliga alternativ som erbjuds i staden valde vi tillslut det enda stället som innehar dansgolv. Kvällen började bra. Ett glas skar in i min fot och ett plåster var tydligen för mycket att begära av den högt kompetenta personalen. En minimal kompress fick jag efter många om och men. Den var lika värdelös som de blodiga servetterna jag iställlet fick gå runt med i handen hela kvällen.

Under plåsterjakten hann jag också med att ta emot en halv drink av en överförfriskad herre. Tyvärr blev jag inte bjuden utan drinken spilldes ut över min rygg. Nu inte bara blödde jag och stank sprit, nu såg jag även ut att svettas kopiöst. Fast det var ju å andra sidan sant. Jag är en kvinna över 25, jag svettas när det blir varmt. Svettdroppar mellan brösten och klibbigt hår i nacken så snart man hängt in jackan. Så ska man låtsas som ingenting och försöka uppehålla ett acceptabelt yttre, när man helst av allt bara vill dra av sig de alldeles för tighta byxorna man klämt sig ner i och kasta sig i ett iskar.

Krogen luktar skit, svett, spya och eau-de-cologne-indränkta killar. Ni tror det döljer att ni luktar illa men istället blir det bara en outhärdlig kombination. Det är nästan att man saknar rökdoften som i alla fall dränkte all annan odör som kom i dess väg. 

Spyr man inte av lukten eller alkoholen en kväll som denna så spyr man garanterat av att en tjej i toalettkön tatuerat in Carpe diem på sin arm. I skrivstil. Inte heller fick jag tillbringa någon tid på toan med att torka rent foten, för då ska jävlar i mig dörren bankas in.

Och till alla ni kvinnliga tonfiskyngel som svansar runt där inne, vars högsta mål i livet är att få kåta blickar från killar: jag ber för er. Jag ber för att evolutionens vingslag en dag ska drabba även er så att ni kan utveckla någon form av hjärnliknande organ där i allt outnyttjat utrymme under det sönderblonderade håret, och på så vis också ha möjlighet att bidra till välfärden i detta samhälle i stället för att bara ta upp plats. Och om ni sticker en armbåge i mig en gång till på dansgolvet så svär jag att jag på en sekund har tryckt ner er på marken och pressat min klack djupt ner i bröstet på er. Fast det är väl så ni trivs bäst antar jag, på rygg.

En ung man påpekade under kvällen att jag var lite stel. Förmodligen en mycket korrekt observation då stelhet är en direkt följd av att vara omgiven av idioter. Jag uppfattas i och med detta inlägg säkerligen som en bitterfitta som tycker jag är mycket bättre än alla andra. Rätt igen! Jag är både bitter och bättre.

Jag tror jag helt enkelt att jag är för gammal för utelivsbalunset. Eller så finns det en ännu enklare förklaring: Eskilstuna suger.

Nu blir jag nyfiken! Vem är egentligen makeup-artisten som lyckats få sockersöta och äppelkindade Reese Witherspoon att se ut som en medelålders crackhora på reklampelare över hela stan? Är det någon som är hemligt anlitad av Kapp Ahl eller Åhléns och jobbar som någon typ av dubbelagent?

I min värld är det just hennes helylliga och käcka framtoning som får Legally Blonde-skådisen att passa Lindex koncept så oerhört bra. Och bara tanken på hur mycket det måste ha kostat att få henne att ställa upp som ansikte utåt för en svensk klädkedja med koftor i syntetmaterial och fejkade skinnväskor som sina främsta specialitéer, är nästan skrämmande när man sett slutresultatet.

För att vara rättvis mot den stackars sminkösen, så kan man ju också nämna att stylingen kanske också lämnar lite övrigt att önska. Den får mig mest att undra om dom verkligen inte kunde skaka fram trevligare mamma-plagg om dom bara hade ansträng sig lite till.

Reese däremot är ju självklart snygg och charmig ändå, crackhora eller ej, så hon kan ju ta emot sin feta check utan att skämmas.

Jag är ju ganska kär i Filip och Fredrik. Ja, båda två givetvis. Och jag tyckte att gårdagens avsnitt av Breaking News var precis lika fantastiskt bra som alla andra program där dom sitter och gräver ner sig i sina egna formuleringar och berättar osannolikt onödiga historier om människor som egentligen inte är särskilt kända men som brukar äta sin mammas tånaglar eller springa riktigt riktigt långt för välgörande ändamål.

Extra festligt var det somaliska temat med inhemsk mat helt utan koriander och flaggspelet i bakgrunden. Fin gest på något vis. Det enda som var lite smärtsamt att titta på var när den somaliska tanten skulle sjunga en låt på sitt modersmål. Nu är jag ju ingen expert på somalisk musik, men jag misstänker ändå att man även när man sjunger på somaliska, borde försöka hålla sig i närheten av tonarten som spelas. Men som sagt, det kan ju finnas en kulturell skillnad där, utan att jag vet om den.

De hängde där i duschen har jag för mig. När det blev vår tur satte vi på oss mössan i mjukplast och klev in under strålarna. Jag minns det än idag. Doften av plast. Ljudet av vattendroppar som slog mot huvudet. För att kunna se i sidled fick man vrida på huvudet, om ens det hjälpte, när vattnet stänkte mot den transparenta plastrutan. Men håret höll sig torrt.

Så blev det dags för den sedvanliga simundervisningen på Centralbadet i Norrköping. In till storstan. Första dagen fick vi motta varsin vit badmössa. Men ingen astronautmössa den här gången. Nu var det tighta, riktiga simmarmössor som gällde. I pannan fick vi våra namn skrivna i versaler, med blå vattenfast spritpenna. Som en fårskock äntrade vi sedan bassängen. Vecka efter vecka, med en påse potatismjöl i väskan, för att mössan inte skulle vara så svår att få på.

Hur gick då diskussionerna i lärarrummet den gången det beslutades att Tåbyskolan skulle köpa in badmössor? Var hårtvätt för tidsödande? Var det ett sätt att skydda oss från att frysa och bli sjuka? Hade vi dåliga avlopp som inte tålde hårbollar? Teorierna är många. Hur det egentligen låg till vet jag inte. Men jag vet i alla fall att simskolelärarna aldrig kunde våra namn när vi stod med ryggen till.

Jag tycker väldigt mycket om min vän Johanna. Men nu ska vi inte fokusera på allt som är bra med henne – det här inläggets syfte är att lyfta fram en av hennes sämre sidor.

Johanna bor i Stockholm men jobbar här i Tonfisken och brukar därför tillbringa en natt i veckan hos mig för att slippa pendla varje dag. Besöket är något jag tycker mycket om. Det vill jag gärna påpeka. Speciellt med tanke på att jag nu kommer hänga ut henne.

Det finns en sak med Johanna som jag inte begriper mig på, som upprepas gång på gång när hon är här. Jag har inte sagt något förut för det spelar ju ingen roll, egentligen. Men nu har jag beslutat att ta bladet från munnen: Johanna suger på att stapla disk.

Så här såg det ut efter att hon varit framme förra veckan:


I detta myller av rörigt och slarvigt ihivade diskhög finner jag tre större punkter värda att belysa:

1. Glasen, varför står de inte med botten upp så vattnet (även det inne i glaset) rinner av?
2. Tallrikarna, varför är de inte placerade i de fack som är avsedda för att ställa tallrikar i?
3. Besticken, varför ligger de huller om buller, omotiverat nerstuckna mellan resten av disken och inte i utrymmet speciellt avsett för bestick?

Så här hade jag gjort:


Allt står prydligt, är enkelt att plocka in i skåpen och även glasen fick plats. Så lite ansträngning, så mycket bättre. Se och lär Johanna för det blir hemläxa för dig.

Bakgrundsmusik.

Detta är historien om laget som fick så mycket stryk att de knappt kunde ta sig hem igen. En skildring av tappra hjältar som kommer föras vidare som en legend, en ofattbar saga om smärta, vänskap och mod. Jag är en av de få som fick uppleva detta hedemorianska hjältedåd och ser det som min skyldighet att berätta, för omvärlden och för kommande generationer. Detta är historien om när Elsa If ställde upp i Södra Dalarnas Handbollscup, mera känt som Handbollsslakten i Hedemora.

Ett stenskast från denna dalametropol ligger Vikmanshyttan (i Dalarna mäter man sträckor i stenkast). Det är en liten och försynt dalaort trots att ingen mindre än Pontus (den visare av våra två ledare) är bördig från denna hytta. Det är också platsen där större delen av slakten ägde rum. 

Vi startade mot det lag som skulle komma att vinna hela turneringen, ett divison 2-lag. De var stora som jättar och krossade oss. Det var tufft och det gjorde minst lika ont i mitt hjärta att sitta vid sidan om och se lagkamraterna lida, så inför nästa match bestämde jag och Lisa oss för att göra inträde i herrturneringen. Vi är ett lag, om de andra får stryk ska jag också ta stryk. Tiden innan matchstart tillbringades hukad över toastolen i hopp om att kräkas upp all nervositet.

Hur vi överlevde de två följande matcherna minns jag knappt och det är inget annat än ren och skär bragd att vi spelade en fjärde dagen efter. Vi haltade fram, några hade feber, andra hade lårkakor, sträckningar, avtrampade tånaglar, skadade axlar och armbågar, bulor i huvudet och svullna knän; ett lite oväntat getingstick hann vi också med innan vi åkte hem.

Men helgen innehöll så mycket mer än blod, svett och tårar. Det fanns också plats för en hel del fint. Som kiss- och bajshumor, oroliga magar, öl, en obligatorisk omkörning med mooning och självklart en stackare som lyckats glömma det mesta hemma (byxor till exempel). Det är synnerligen en särskild ynnest och upplevelse att få leva så nära inpå en grupp män. Samtidigt är det skrämmande hur lätt man påverkas av allt testosteron och plötsligt sitter där själv som en säck potatis, svär fula könsord och fylls av plötsliga impulser att slå någon som redan har ont med en hård knytnäve, av en enda anledning: det är roligt.

Smärta är inget annat än smärta, den går över. Mina svullnader, blåsor och blåmärken försvinner snart. Men det finns andra saker jag ska hålla fast vid. Minnet av att jag över huvud taget spelade, och att jag gjorde ett mål. Jag ska minnas hur roligt vi hade och att de hormonstinna pojkarna i laget även visade sig vara otroligt söta, sympatiska och omtänksamma.

När småbarnen leker på skolgårdarna i Hedemora slåss de numera om vem som ska vara ”Lisa” eller ”Tjocke” eller ”Erik”. Kanske kommer vår insats bli film en dag. Jag var där, och när någon ber mig berätta om Handbollsslakten i Hedemora ska jag göra det, med stolthet.

Who am I? 
I´M A CHAMPION!

Kära HP!

Jag tror att min pojkvän har haft två flickvänner samtidigt. Jag tror till och med att jag vet att det är så. Jag förstår inte riktigt varför. Jag känner mig förvirrad och lurad. Illamående och äcklad. Det gör ont när jag känner. Vad ska jag göra?

/ Jubelidioten

PS. Det är inte den vanliga tjejen bakom skärmen som skrivit brevet. Hon är någon annan. Lite mindre godtrogen. Ytterligare lite mera cynisk.