Man får lätt för sig att dom är experter. Dom där säljarna med orangea tröjor med den svarta loggan på. Det skulle kunna ha att göra med att dom jobbar med att sälja elektronikprylar. Att dom får betalt för att vara just experter på området. Det skulle också kunna ha att göra med att loggan faktiskt uttryckligen säger ”expert”.

Oavsett om man är så naiv eller inte, så finns det ju liksom inte så många andra att fråga om hjälp när man väl står i butiken och undrar vilken diameter man ska köpa på uv-linsskyddet till kameran. Så man vänder sig till personen i fråga som jobbar på avdelningen för kamerautrustning. Man tänker att om han nu tittar på kameran man har med sig och sen ställer sig och slår en stund i sin lilla databas, då kommer han antagligen att klara av att ta fram rätt sorts linsskydd.

Man kanske också får för sig att när varorna man efterfrågar inte finns i butik utan måste beställas, då tar det nog inte över en månad för dom att komma fram. Och om man nu åker dit för att höra varför man inte har fått det utlovade sms:et som säger att dom förbetalda varorna har kommit, då förväntar man sig inte att kassörskan säger att hon inte vet vart dom har tagit vägen eller om dom kommit fram alls.

När man har åkt hela vägen hem igen, då blir man eventuellt lite förvånad över att telefonen ringer och någon från företaget skojar om att man nog inte ens kommer ihåg dom för att det har gått så lång tid sedan man var där och köpte grejer. Man höjer kanske också lite på ögonbrynen när personen meddelar att varorna kommit fram tidigare på dagen, just den dagen när man fick för sig att åka och fråga efter dom. Det är ju trots allt ett märkligt sammanträffande. Så man sätter sig i bilen igen och kör tillbaka och när man kommer fram så visar det sig att åtminstone en av varorna man köpt faktiskt finns på plats.

Man kommer hem och packar upp det plomberade paketet och det visar sig att linsskyddet tyvärr inte alls passar till kameran man hade med sig vid köptillfället en månad tidigare. Synd. Man är ju student och man har ju andra saker att lägga pengarna på än bensin. Eventuellt har man också lite andra saker för sig än att sitta och åka fram och tillbaka till expert hela dagarna. Men det kanske finns folk som tycker att det är värt det. Experthjälp är ju trots allt experthjälp...

Kollade på Kanal 5's eminenta och högst tillförlitliga program Outsiders igår ikväll. Det finns mycket jag skulle vilja säga om det programmet men jag ska försöka låta bli. Kvinnan som, efter att ha sett Jurassic Park som liten, knappt vågar gå ut för att hon är rädd för att bli uppäten av dinosaurier skulle jag kunna säga mycket om, men det ska jag inte.  

En liten betraktelse måste jag bara få belysa. Programmet handlade även om en tjej som led så enormt av en sjukdom som heter "Body dysmorphic disorder", eller på svenska ”Inbillad fulhet”. Det innebär att hon tycker hon är extremt ful och klarar inte av att se sig själv i spegeln och undviker helst att gå ut bland folk. Ibland mådde hon så dåligt så hon fick sätta sig på huk. Jag betvivlar absolut inte själva sjukdomens existens och jag vill inte sparka på någon som redan ligger men jag måste få påpeka en för mig uppenbar sak. 

Om man nu lider så av denna sjukdom, är det inte möjligtvis då aningen konstigt att man ställer upp i ett TV-program? Det är väl, skulle jag vilja påstå, i allra högsta grad ett mycket visuellt medium. Också ett bra val om man vill synas inför väldigt väldigt många människor. Men, hon kanske inte tänkte så långt. 

Efter att ha pratat om det i två och ett halvt år gjorde vi det tillslut; åkte på utflykt till Västerås. Med Ebbas lista på de bästa Second Hand-affärerna i högsta hugg gav vi oss ut på en färd i staden. Den analoga egentillverkade kartan slogs mot GPS:en och ledde oss fram och tillbaka, runt och igenom, tvingade oss till fyra u-svängar och något extra varv i Cityringen. Dagen levde upp till våra förväntningar för fynden infann sig. Riktiga fynd, det vill säga sådana som man inte visste att man behövde förrän man såg dem. Till exempel:

Den handdrivna elvispen:



Skrivbordsstolen, ett känsligt ämne för Emelie och hennes sambo:




Den limerostfärgade verktygslådan:




Stegen, som gör att jag nu når överallt och slipper sitta och vänta på att en långvuxen man råkar ha vägarna förbi mitt hem:




Kofferten; kommer Frida spraya den?




Allt fick inte följa med hem. Någon måtta får det vara. 

Detta är inte okej. Det borde vara straffbart att tillverka hängselbyxor i läder. 

Tur har jag som har vänner som ser till att jag åker till storstaden och är kulturell då och då. I fredags var vi på Stadsteatern och såg Vänner av Alan Ayckbourn, regisserad av Sissela Kyle. En tragikomisk pjäs om vänskap och kärlek. Ja jag vet, det låter klyschigt men det är något fint och charmigt med teater och vi hade en mycket underhållande kväll.




Jag har själv en meriterande bakgrund som dramaturg. Har skrivit och regisserat otaliga pjäser till "Roliga timmen" och gjort många minnesvärda gestaltningar. Ett urval: "Vargen" (Rödluvan och vargen), "Radio- operatören" (Doktorn kan komma) och en onormalt flexibel "Tomtefarfar" (titel bortglömd).

Ovan ses tre av fem oförglömliga rollinnehavare från den legendariska uppsättningen av En Midsommarnatts dröm posera. Puck, Helena och Hermia. En mycket uppskattad tolkning av Shakespeares komedi som sattes upp en dag för länge sedan i aulan på Peder Skrivares gymnasium.

I detta mästerverk spelade jag Hermia, en försmådd kvinna som i en scen storgråtande och förtvivlat klängde sig fast vid Lysanders (Alices) ben. En roande scen tyckte publiken, en mindre lycklig scen tyckte Alice som glömt bältet till byxorna hemma. Charmen med teater så att säga. 

Generellt sett tycker inte jag om kvinnor. Så mycket skitsnack och så mycket vekhet. Värst är de samlade i större grupper och i högljudda former.

På Gympozz kryllar det av kvinnor, med varierande motorisk begåvning. Ibland kliver riktiga stolpskott in och jag erkänner att det händer att jag mer ofta än sällan är självgod och tänker för mig själv: ”Kvinna! Hur klarar du av att leva där ute i verkligheten när du inte ens klarar en timme i denna hall, utan att bete dig som en hysterisk sprattlande höna vars samtliga kroppsdelar försöker slita sig från kroppen på en och samma gång?” Det är inte snällt och det är inte rättvist, men jag tänker det likväl.

I kväll på Body Attacken hamnade jag bredvid en man som jag genast noterade som förstagångare. ”May the lord be with him”, tänkte jag . Han var i trettioårsåldern, blond, trevligt men inget märkvärdigt utseende, lång och bredaxlad. Han har kanske spelat basket i många år, har en god grundkondition och lyfter upp sin flickvän i en lång kram med jämna mellanrum, och då känner han sig stor och stark (säkert vann han också en pingisturnering i sin ungdom och anser därför själv att han har ett ganska gott fotarbete). Men så fick han möjligtvis en kommentar från en irriterande hurtig arbetskollega om den lilla sambomagen som börjat växa fram, en glirning som han inte kunde skaka av sig. Och så försatte ödet honom där ikväll vid min sida. 

Det dröjde inte länge innan jag såg paniken sprida sig i honom och ut i hans kropp där varenda okoordinerad muskel betedde sig som om den anlänt till en ny planet, där alla kroppsliga lagar som att sätta den ena foten framför den andra helt och hållet upphört. Han kämpade så, armar skulle åt ett håll och benen åt ett annat och när han väl lärt sig hur det skulle gå till var det dags att springa åt andra hållet. 

Jag tyckte så synd om stackaren vars kropp förgäves försökte behärska det chockartade scenariot. Men hans konstanta klappningar i otakt störde mig inte det minsta. Jag blev alldeles varm i själen och ville istället omfamna honom. Lägga hans panna mot mitt bröst, klappa honom på huvudet och säga att var duktig och att han inte skulle skämmas för att han var nära på att trampa ihjäl mig. 

Då fick jag mig en tankeställare. Om han hade varit en kvinna hade hon inte fått komma i närheten av mig. Varför höjer jag mannen till skyarna för att han försöker men sågar kvinnan? Tanken förföljde mig genom hela passet. Varför tycker jag så mycket om män medan jag hatar och har så höga krav på kvinnor? 

Och där har vi det! Jag tror att jag har så låga tankar om män att jag helt enkelt inte begär något av dem. Jag förväntar mig inte att de ska förstå när jag förklarar något, hålla ett löfte de gett eller att de ska komma ihåg något jag ber dem om. Det är för dem övermäktiga uppgifter och därför blir jag otroligt imponerad så fort de överträffar mina förväntningar. Jag hyser ingen tilltro till män. De är som barn och vem begär något av ett barn? Ingen, man låter dem vara söta och roliga och förblir mer än nöjd med det. 

Däremot vet jag i allra högsta grad vad kvinnor kan och går för. Och därför finns det inget mer irriterande än en kvinna som slösar bort ett helt stycke kön på att gå runt och vara ointelligent och sprattlig.

Nedan följer resultatet av ett projekt som tagit sin tid utan att det egentligen varit särskilt omfattande. Tanken bakom föddes då jag gick runt och tyckte att jag hade ett tråkigt sovrum (del av min etta avsatt för sömn) samtidigt som jag led av lite halvdille på fåglar. Nu är projektet klart och detta faktum gör mig mer tillfreds än själva resultatet. Tillåt mig presentera Fågelnästet: 

Före:

Efter:

Under arbetets gång försvann halvdillet på fåglar. Jag kände att det behövdes en räv för att upprätthålla den biotopiska balansen i mitt sovrum. Så jag googlade på "fox".

NEJ! Det var ju inte en sån fox jag ville ha!

Nu så!

Klart.

"Du ritar smala människor knubbiga." Jag hänger i illustratörssalen. Att få mina skisser representabla blir ett grupp-projekt och alla dras in i diskussioner kring perspektiv och proportioner. Åt vilket håll skuggorna borde ligga. Var man böjer armleder. Sofia klagar på att mina runwaymodeller är knubbiga smala människor. Smala fast med en rund persons kurvor liksom.

Två väldigt långa dagar läggs ner på skissen. Sedan frågan: att färglägga, eller att inte färglägga. Såhär i efterhand är ju svaret ganska enkelt. Inte färglägga. Jag har nämligen spillt lite...

Bilden ovan är lite missvisande, för i verkligheten så ser tjejen längst fram ut som om hon har ätit väldigt mycket hallon, inte bara med munnen, utan med ungefär halva ansiktet...

Att rensa är alltid en bra idé. Vare sig det handlar om ett beteende man vill sluta upp med, ruttna grönsaker i kylen eller ett par byxor det är på tiden att inse att man aldrig kommer få på sig igen. I helgen har jag gått igenom mitt hotmailkonto, eftersom jag känner att jag är stor nog att inte ha en hotmailadress längre. Det var många år av elektroniskt skräp men några guldkorn fann jag värda att spara. Bildminnen från denna dag till exempel, en dag jag helt glömt bort:




Men, vänta nu...



Vem där? Dig har jag inget minne av!

Jag fick ett filmtips. Filmen hette Igelkotten. Men på grund av omringande brus och dålig hörsel vid tillfället då filmens titel utannonserades av min vän, skedde det att jag senare istället tillhandahöll mig filmen MicMacs. Detta misstag är inget som grämer mig för jag fick en mycket trevlig filmupplevelse ändå.  



Bazil hamnar utanför och orsakerna till detta öde kan tillskrivas två stora vapentillverkare. Tillsammans med sina nyfunna vänner utför han sin hämnd. Regissören är densamme som till Amelie de Montmartre och det märks mer än väl. Den lilla människans små finurliga knep för att sätta andra människors värld ur spel. Den här filmen är tokig, rolig och fransk, precis så som jag vill ha det. Jag håller regissören Jean-Pierre Jeunet personligen ansvarig för att Paris aldrig riktigt lever upp till mina sagoliknande förväntningar när jag väl kommer dit.

Har du 105 minuter över är MicMacs väl värt att investera din tid i. Annars kan du ju se Igelkotten, den ska också vara bra har jag hört.

Jag går till en naprapat. Det är traumatiskt och jag är lite rädd för henne. Hennes dubbelnatur skrämmer mig. Å ena sidan är hon snäll men gud ska veta den smärta hennes händer kan orsaka. När jag darrig går ifrån våra möten känner jag mig som världens minsta människa. Jag är ganska bra på att tygla smärta annars men den här kvinnan pinar min kropp till en gräns att jag vill krypa ihop och gråta. Men det skulle ju bli lite pinsamt att börja lipa så jag kniper igen förstås.

Men ont så in i helvete gör det. Hon sätter ström i mig och sticker nålar i händerna i nervknutar som hon sedan ruckar lite på emellanåt. Hon trycker mig på halsen, i nacken, på ryggen och på punkter jag tror självaste djävulen satt dit. 

Så nu har jag jobbat fram en strategi för att överleva halvtimmen i helvetet. Jag brukar blunda och låtsas att jag ligger fastspänd på en tortyrbänk. Och så brukar jag tänka saker som jag tänker mig att typ Bruce Willis eller Stallone skulle skrikit ut om det var de som låg där:

”Is this all you got, motherfucker?” “ I've got all night for you pussy!”, "You jeerkweed..." Ja, ni fattar. Viktigt är bara att tankarna förblir tysta tankar.

Som gymnastikledare kan jag ses som ”hård men snäll”. Tror mina gymnaster har svårt att bestämma sig för om de tycker om mig eller inte, för jag är snäll och rolig men hård ändå. Jag tror det är bra så. Det gör att de har kul på träningen men går samtidigt runt med en ofrånkomlig känsla av skräck om de inte gör som jag säger. 

När båda våra ledare är ute på fyllebåt och annat romantiskt är det klart att man ansvarar för att hålla i träningen istället. Men nu är idrotten handboll och där har jag inte tjugo års erfarenhet att grunda något på. Hos Lisa hittade vi i fredags kväll Svenska handbollsförbundets instruktions- bok från 1970 och tack vare bokens små trix och knep kommer jag nu väl förberedd till kvällens träning.

Några saker jag tagit till mig: 

”Använd humorn som det fina medel det är för att skapa arbetsglädje och trevlig atmosfär – stämning.”

”Tänk på spegelbilden! Vänster för ledaren är höger för eleverna.”

”Rätta inte i ansträngande ställningar (t.ex. framlutande).”

”Rösten skall avpassas efter avdelningens storlek och akustik.”

För övrigt framgår det även tydligt på alla instruktionsbilder att män ska bedriva handboll i små korta tights. Så av med kläderna killar, för jag kör helt enligt boken! 

Har ni också undrat vad de stationära medverkarna i Fångarna på fortet har för sig under alla år som tv-programmet legat i dvala? Monique, La Boule, Alain och Didier och mannen med polisonger och hästsvans som flyttar mynt under muggar och förvillar deltagarna något alldeles med sin list. Bor de alltid på fortet? Är de vanliga människor när kamerorna stängs av? Hur kan de ha undgått att åldras och vad hände med gyttjebrotterskan? Det finns mycket man kan fundera på.

En anekdot jag kan bjuda på tills vi når upplysningen är att jag en gång gestaltat självaste La Boule. Detta begav sig på den tiden då min storasyster fortfarande hade någon sorts bestämmanderätt över vad jag skulle göra. Så när hon och hennes stallkompisar anordnade ”Fångarna i stallet” för allas föräldrar beslutades det att jag skulle vara La Boule och så var det inte mer med det.

Att gestalta La Boule innebar att jag gick runt med en stor kudde instoppad under en fängelserandig tröja och hårdhänt förde de föräldrar som misslyckats med sina uppdrag till en box och låste in dem. Jag fick stränga instruktioner att inte prata, om jag var tvungen att kommunicera fick jag på min höjd grymta.

En cell gick ut på att utmanaren med hjälp av sandfyllda bollar av nylonstrumpa skulle skjuta ner konservburkar staplade på en hylla. En av burkarna innehöll nyckeln. Men mellan utmanaren och hyllan stod jag (La Boule) placerad för att mota bort de sandfyllda nylonstrumpebollarna och till min hjälp hade jag två ryktborstar i vardera hand. Jag hade sand i varenda kroppsöppning när tiden äntligen rann ut och att jag är gravt känslig mot stalldamm gjorde det inte bättre. La Boule mådde inte så bra efteråt om vi säger så.  

Det är svettigt, ensamt och slitsamt att vara La Boule, det vill jag att ni ska veta. 


La Boule (orginalet)

1700 plockades jag snabbt upp på Valand. En kille i studiohörlurar vevade med hela armen mot mig att hoppa på. ”Go go go!!” skrek han och spårvagnschauffören körde snabbt vidare. Någon timme senare hoppade jag och herrarna av, betydligt lulligare än alla andra så dags på dygnet.

Det sägs att man ska välja sina vänner med omsorg. Det gör jag. I veckan undersökte min vän sjukgymnasten min rygg. Jag har till exempel också Doktor Alice, en massör och en hälsocoach nära till hands. Kroppen känns med andra ord säkrad inför framtiden. Så varför är jag då vän med Henrik?

Jo, det är ju han som står för mina inblickar i flädern på västkustens gräddhylla och för mitt jetsetliv. Han har nära kontakter i radiovärlden och då tackar man inte nej när man blir inbjuden på vip-åktur med abbonerad språvagn som sänder live-radio. 

Efter att ha spenderat dagen i en trång och varm Polo på E20, kånkat tunga väskor över ett tropiskt Göteborg och därav svettats som en klimakteriekossa, var det en konstig men mycket välkommen inbjudan. Visst, vi buade, applåderade och jublade på beställning utan att veta varför men vad tusan. Det var ju fredag och vi bjöds på allt från salta pinnar till science fiction-mässan. Sämre start på helgen har jag definitivt haft.