Skarp kritik har riktats mot hurjagtraffadedinpappas ansikte utåt. Skäggmannen. Headern.

Det här står att läsa i ett sms som skickats till skribtrisens högst privata mobiltelefon:

"Varför har ni en sån äcklig header på bloggen?? Att man ska behöva må illa varje gång man vill läsa ett inlägg!!"

Vi tackar och bugar för engagemanget och konstaterar att en lite juligare header kanske snart kan vara på tapeten. Vi förklarar och försvarar oss med att vi helt enkelt gillar skägg.

Det är min plikt att rapportera från elitseriehockeyn jag bevittnade i Scandinavium härom kvällen. Jag hoppas mitt referat godkänns av herr Fröberg som i veckorna praktiserat sportklyschornas ädla konst i hockeyns finrum.

Frölunda-Färjestad 1-4

Frölundas motor Joel Lundqvist gjorde en efterlängtad comeback. Han inledde hungrigt men kaptenen fick aldrig sina lagkamrater i de rätta takterna och laget fick se sig besegrade på hemmaplan.

Det var Frölunda som tog kommandot och höll ett starkt grepp om matchen i den inledande perioden, men det var värmlänningarna som nätade först. I andra period blev rollerna ombytta och det var Färjestad som förde taktpinnen. Frölunda saknade trygghet i spelet och var sårbara i egen zon. Det blev hawaiihockey av högsta klass framför en sovande hemmapublik som vaknade till liv när Frölunda kvitterade genom Pierre Johnsson. Hans handledsskott letade sig in i Färjestads kasse och hoppet tändes åter.

Färjestad visade sig dock vara snäppet vassare. Frölunda tappade fokus och Färjestad fick utdelning i power play och reducerade. Göteborgarna hade några vassa chanser att komma igen men allt hopp släcktes definitivt när Färjetsad spikade igen och Per Åslund satte både trean och fyran i baken på Frölunda i sista akten.

Det är bara att packa ihop, gå hem, bryta ihop och komma igen.

Jag kastas allt oftare fram och tillbaka mellan känslorna att jag har lärt mig massor och att jag är totalt värdelös och inte kan ett dyft. Ena sekunden känner jag mig redo att ta mig an all världens information och göra den begriplig men oftast känns mina snart tre år av utbildning som en piss i havet. En pyttepiss. Jag kan verkligen ingenting.

Jag har det bra på min praktikplats. Väldigt bra. Har tyvärr inte haft tid eller ork att berätta om den. Men allt är fint. Liljor i entrén, trevliga arbetskamrater, roliga uppgifter och pilatesbollar. Jag har till och med druckit punch på arbetstid.

Idag var vi några som besökte ett tryckeri i Borås. Det var en rolig utflykt där vi fick gå runt och titta på offsettrycksmaskiner, digitaltryck, falsplattor, vinylpapper och annat som kan fängsla en timtal.

Så fyllde bloggens mesta mormor äntligen 80 år. En väntad dag som mormor har diskuterat fram och tillbaka med mig i över ett år. Ska hon fira på sommaren före istället, för att slippa höstrusket? Nej, då kanske hon hinner dö innan kalaset, kom hon på. Man vill ju inte att folk ska gå och bli sura för att de gett present och så blir hon inte ens åttio. Ska hon fira den sommaren efter istället, för att vara på den säkra sidan att verkligen fylla? Nej, tänk om hon dör efter att hon fyllt men innan kalaset, då får hon ju varken kalas eller presenter, påpekade jag.

För att inte riskera något blev det firande på själva födelsedagen. Men hon tyckte det var bäst att inte ha öppet hus utan bara förbereda mat och hålla sig hemma ifall någon dök upp. Och det gjorde det. Britta tog med sig gammelmostern och hela släkten och vi åkte och hämtade väninnor både i storstaden och i grannbyn. Hallen fylldes med käppar. Pensionärer, grannar och andra bekanta gråhuvuden sörplade kaffe och åt frallor och tårta och hela dagen lång.

Plötsligt kom en lurvig gäst.

Det var en häst.

Man får inte glömma bort sin pappa en dag som denna. Det är noga med det.

Det är hög tid för oss att uppmärksamma att samtliga på HJTDP kommer befinna sig ute i den riktiga världen ett tag framöver. I en värld där tidiga mornar, pendling och hemkomst när det redan är mörkt är en bister verklighet för många, inom några år även vår. Vi ska ut på praktik.

Lärarna ville dock samla ihop skocken först för att förbereda oss inför vad som komma skall. Och under dagen fick vi lära oss många saker. Om man ska intervjua kungen är det till exempel bäst att mejla honom först. Han är tydligen svår att få tag på över telefon. Praktikperioden ska utan tvekan bli den mest spännande delen av vår utbildning (även om jag håller möjligheten att få prata med självaste regenten mindre trolig). 

Två av oss lämnar nu östlandet och beger oss västerut, en stannar kvar. Vi ska göra allt för att HJTDP ska fortsätta producera trots spridningen och ombyte av leverne. Väl mött.

Resultatet av höstens uppdrag sitter nu uppe på anslagstavlorna på Mälardalens Högskola. Och hur firar man bäst ett bra samarbete två näringsidkare emellan? 



Med en high-five så klart!

Jag har väl egentligen aldrig betraktat maginfluensa som ett stort logistiskt problem, förrän jag nu tvingats försöka mig på konststycket att jonglera datorn, laddaren, mobiltelefonen, vattenglaset och spyhinken varje gång jag har förflyttat mig någonstans. I min nyvunna entreprenörsvärld så funderar jag givetvis över om det inte skulle kunna utvinnas en kommersiell produkt ur det här må så vara ovanliga, men icke desto mindre allvarliga problemet. Dator som går att ladda trådlöst? Brickbord som fästes runt midjan? Hink med inbyggd dator? Det kan vara febern som skrivit det här inlägget. Tills dess att den ger sig av är det väl lika bra att jag själv står för kalaset.

 

Muckar du med mig, då muckar du med hela min familj! Capish?

Ämnet för nästa års exjobb utannonserades i veckan: Inkludering och exkludering. Vi ska nu kasta oss rakt in i en mycket hypotetisk och fiktiv handling om hur det kan ha gått till när några högst fingerade karaktärer bestämde årets ämne. Om någon mot förmodan skulle känna igen sig i någon av de uppdiktade rollerna i detta presumtiva drama är det ett olyckligt sammanträffande. Inget som är skrivet är illa menat, utan skapat med inget annat än den bekanta glimten i ögat.

____________________________________________________________

Klockan är 10:01, handlingen utspelar sig i ett mötesrum på andra våningen på IDT.

Vid kortänden av mötesbordet sitter Lotta med fluffig lugg. På ena långsidan sitter Pär och Leif. In i rummet stiger Bengt och Sune med en varsin kopp kaffe i handen och slår sig ner mitt emot. Pär tittar demonstrativt på sin klocka, mötet borde börjat för en minut sedan. Lotta lägger huvudet på sned och ler oskyldigt mot de två herrarna som precis äntrat rummet.

– Okej. Då vill jag hälsa alla välkomna till detta möte där vi ska bestä(andningspaus)mma ämnet till årets exjobb, säger hon försiktigt. Jag har kopierat upp lite tomma papper om ni vill anteckna under mötets gång. Är det möjligtvis så att det kanske är någon som har ett förslag? Bengt?

Bengt sätter ner kaffekoppen på sin medhavda Hellspong, rätar raskt upp sin kutade hållning och tittar på Lotta med bekymrade ögonbryn. 

– Ja, vad vet jag? Han sneglar sedan pillemariskt på sin bordskamrat. Men man vill ju sätta dem på pottan! Eller vad säger du Sune?

Sune skrattar och kliar lite i sitt spretiga hår.

– Sätta på pottan är kul, svarar han med ett leende. En sån klassiker! Läckert, va?

– Okej, någon annan? frågar Lotta. 

– Inte alla på en gång, inflikar Bengt.

Tystnad, Lotta och tittar frågande med stora ögon på Leif som korsar armarna och lutar sig mot ryggstödet. Han ler brett mot henne.

– Jag tänker nog lite mer outside the box och sånna saker. Sedan utbrister han ”EXKLUDERING” och sträcker ut armarna framför sig (vilket besvärar Pär något, men han säger inget utan blundar istället). Pär, kommentar? 

Pär nickar. 

– Exkludering. Är. Bra. Pär kliar sig i ögat med tummens knoge och harklar sig därefter. Leif orkar inte le förnöjt längre så han slutar. Pär lyfter pekfingret.

– Inkludering, tillägger han.

– Okej. Ja men det tycker jag låter bra. Det tar vi! säger Lotta uppspelt. Ska vi rekapitulera lite då? Exklude(andningspaus)ring och inkludering. Jag ska genast gå och kopiera så ni kan få vad vi kommit fram till på papper.

Precis när hon ska till och resa sig knackar det på dörren och Håkan sticker in huvudet.

– Smacksmackelidack, shoop shoopelidoop, zimzim, ziggziggedizack. Var händer härå? Han tuggar obesvärat på sitt tuggummi. Aha, ex-jobbsmöte? Härligt, det fixar ni! Phio phio! Han avfyrar små låtsaspistolskott åt Sunes håll och ska precis till och gå igen när plötsligt Bertil står i hans väg.

– Hey Baberiba torsdag ärtsoppa! Ex-jobbsmöte?! Varför blev inte jag kallad? Har jag slarvat bort inbjudan?

Det råder kursavslut på Mälardalens Högskola. Somliga svettas i tentasalar medan vi informationsdesigners som vanligt är lyckligt skonade från sådan examinationsform. Istället redovisade vi idag våra Oldenburgare som var slutprojektet i kursen Visualisering och skiss. 



Emelie tyckte att inget är mer party än en festis och jag tyckte att en tonfiskburk borde smycka rondellen utanför mitt hus. 

En av de stora skillnaderna mellan en strukturerad persons livsåskådning, och en ostrukturerads, är att den ostrukturerade inte ser just sin som den enda rätta. Jag har många gånger tyckt att det är lite frustrerande. Själv är jag nämligen van vid att tvingas anpassa mig så gott jag kan till olika scheman och andra människors planer och tider. Det kanske inte alltid märks, men jag gör oftast mitt bästa.

 

Det som strukturmänniskor inte riktigt tycks förstå, är att min vardag dock inte ser ut som den gör på grund av min oförmåga att passa tider eller skriva listor. Det stämmer att jag är dålig på det, men det är ju inte grunden till mina val för den sakens skull. Jag har nämligen inget intresse av att leva på det andra sättet. Jag vill inte veta en vecka i förväg vad jag ska äta till middag eller vilket program jag ska se på tv. Det hade självklart varit praktiskt möjligt, men för mig är det inte eftersträvansvärt. Alls.

 

Jag har full förståelse för att andra människor tycker annorlunda. Att dom känner en trygghet i att veta vad som ska hända två månader framöver eller vad dagen har att erbjuda i måsten och bestyr. Jag gör aldrig eller sällan narr av det och jag tycker faktiskt inte ens att det är konstigt. Jag skulle aldrig vilja leva så, jag skulle hellre lägga mig ner och dö, men jag förstår som sagt.

 

Den respekten och förståelsen är tyvärr långt ifrån ömsesidig. Jag skulle tro att det finns dom som i läsandets stund suckar och tänker att världen skulle gå under om alla levde sådär, och att det inte ens är möjligt att anpassa sig efter en ickeplan. Precis. Där är vi också olika som sagt. För jag inser att mitt sätt inte är det enda rätta. Och jag har fått lära mig hela livet om vikten av att anpassa mig. Ni andra däremot, ni som himlar er nu, verkar vara totalt odugliga när det kommer till det. Och till att improvisera. Allt man skriver ner i en kalender är fullt möjligt att sudda ut eller stryka över. Jag lovar. Det är sant, det går!

Allt började med en svartvit film på ettan. Skribissan och jag försökte lista ut vilka gamla stofiler som gömde sig bakom de ljusgråa ungdomshudarna. Sedan var vi fast.  Wikipedia var vår vän, och fick uppdatera oss om Sven Wollters fem barn, med fyra olika kvinnor. Att pappa Bovallius faktiskt är Tom Bovallius pappa i verkligheten också. Och att Tom som egentligen heter Matti numera har startat ett handbollsgymnasium. Det är helt otroligt vad man kan surfa fram när man är ute på internetvågen.