1. McGuyver
Han var bara för bra för att vara sann. Snygg, stark, hockeyfrilla, mockajacka, flög helikopter och räddade kvinnor i nöd. Vad mer kan man begära av en man? Redan här insåg jag att man ska välja en man med mod, intellekt och initiativförmåga.




2. Johan
Här imponerades jag av Johans taktkänsla och att han kunde säga ”påtisdagpåtorsdagpåtisdagpåtorsdag” jättesnabbt. Det var dessa dagar i veckan han och Pipen (gummikaninen) ledde Bolibompa. Jag insåg också i min ungdom att gemensamma intressen är viktigt för att ett förhållande ska hålla. Johan och jag delade intressen som teckningar, barnprogram och Björne.




3. Carl Bildt
Ja varsågod att skratta. Till Carl Bildts försvar ska det sägas att han också varit ung en gång. Allt som oftast sågs han i sammanhang med Ingvar Carlsson och då framstod han som väldigt stilig och lite kaxig. Jag var inte dum som liten, redan då förstod jag att kostymer och makt är synonymt med pengar och framgång.

Jag vågar nog, utan större motstånd från omvärlden, kalla mig en vänlig och lugn själ som sällan låter irritation gå till handling. Men när folk inte följer det enda förbud som råder i min lägenhet kan jag inte knyta näven i fickan och blunda.

Innanför min tröskel råder strikt snarkförbud. Detta är utfärdat därför att snarkning driver mig till rent vansinne och ett förbud känns som en hänsynsfull åtgärd där allas välmående finns i åtanke. Vid övertramp bestraffas man, ett förbudsystem vore ju lönlöst annars.

Under årens lopp har jag tagit till mig en del knep för att få tyst på sängkamraten. En sylvass, välriktad armbåge i ljumskpartiet alternativt i bröstet går snabbt, är smärtsamt och effektivt, men håller inte i längden. Tricket är ju att få snarkaren att vända sig på sidan. Inte heller att blockera samtliga andningsvägar tills fridsberövaren vaknar av kvävning är en långsiktig lösning, även om det är ett otroligt tillfredsställande sätt att hämnas.   

Ingen kan klaga på sina bestraffningar i efterhand eftersom förbudet sitter uppe på min vägg, klart och tydligt.



Som ni förstår kan de som stör min nattsömn med högljudd nasal respirering råka riktigt illa ut. Det spelar ingen roll om vem man är, om man så är min mormor.

Hon och mamma har besökt mig i dagarna två. Mormor som är den minst mobila fick sova i sängen och jag som ansågs ha lättast för mig förpassades till madrassen på golvet. Min huvudände placerades nedanför min mormors fotände. Så långt, allt väl. Vi somnar alla in.

Min sömnfrid bryts abrupt av att mormor gör det enda hon inte får, hon snarkar. Ganska snart ligger jag och sliter mitt lakan, vrider mig i vrede och försöker desperat komma på ett sätt att få tyst på kvinnan. Få henne att vända sig och det helst utan större ansträngning från mitt håll.

Då kommer jag på att jag ju har kontroll över hela hennes säng från min position. Båda de nedre sängbenen är inom räckhåll. Så i min sömnyrsel sträcker jag ut handen, grabbar tag och rycker till. Hela sängen skjuts hastigt fram och tillbaka. Mormor blir märkbart påverkad av turbulensen och vänder sig, precis som jag planerat. Jag somnar om.

Vaknar efter ett tag igen och till min förtret har hon rullat tillbaka på rygg och återupptagit den förbjudna verksamheten. Jag rycker ännu en gång till i sängbenet och resultatet är detsamma. Tanten tystnar. Denna procedur upprepar sig sedan fler gånger under natten. Vid något tillfälle vaknar mormor och tittar sig förvirrat omkring. Men eftersom min framstöt är så kvick och osynlig står ju sängen helt still när hon väl är tillräckligt vaken för att försöka begripa vad som försiggår.

När morgonen kommer sätter mormor sig upp i sängen, kliar yrvaket i huvudet och säger:

"Vet ni vad? Jag tror det har varit jordbävning inatt. Har ni också känt av det? Jag har inte kunnat sova, sängen har skakat hela natten. Och sen drömde jag att det var krig!"

What comes around, goes around. Jag tycker ändå hon kom lindrigt undan.

Min hälsocoach tillika bästa vän sa till mig att jag måste chocka kroppen för att få resultat. Så jag chockade kroppen. Gick upp tidigt fast jag hade sovmorgon, på en söndag. Man kan ju tycka att det skulle räcka så, men det var väl inte riktigt det hon menade.

Det finns en anledning till att mina starter i lilla Göteborgsvarvet 1997 och 1998 också är de sista. Jag är avskyr att springa längre sträckor. Med längre sträckor menar jag allt från 100 meter och bortåt.

Jag står inte ut, varken psykiskt eller fysiskt, det är så enformigt. Jag blir trött direkt och får stumma ben. Jag vill att det ska gå snabbt, jag vill ha konkreta mål, dricka när jag är törstig och andas när jag behöver. Jag är helt enkelt mer lämpad för andra ändamål än distanslöpning och säger som Emelie sa när vi diskuterade våra kroppars usla simegenskaper: Jag är mer skapt för att göra köttbullen!

För ett år sedan fick jag nog av denna självtortyr och sa en dag bestämt till mig själv: My, om du inte vill springa så måste du inte det. Och från den dagen blev jag en mycket lyckligare kvinna. Men när ”chocka kroppen” lämnade min väns läppar insåg jag förstås att det kokta fläsket var stekt. Det var kul så länge det varade men nu var det dags att snöra på sig löparskorna igen.

Så jag har gått upp tidigt tre söndagar i rad och släpat runt min kropp över stock och sten. Det är inte vackert, och det sker i ett tempo som får en fet valross att se ut som Usain Bolt. 

Det cirkulerar en film på internet just nu. De flesta skrattar lite när de ser den. Inte jag. För den påminner allt för mycket om mig själv, på söndagsmorgnar.


 

I vintras, i en tid då snö fortfarande täckte stadens gator damp det ner ett mycket uppskattat vykort i brevlådan, adresserat till bloggen. Avsändaren var en av våra trognaste läsare. Vykortet vittnade om en plats på andra sidan jorden där luften var varm, havet kallt och ölen ännu kallare. Fem månader senare är det andra bullar på jäsning. Vykortsförfattaren ska idag springa Göteborgsvarvet.

Som enda blogg fick vi en exkulsiv intervju med löpare nr 48729, bara timmar innan start.

Andreas, hur kom du på idén att springa Göteborgsvarvet?
Min far har sprungit i många år och jag har länge tänkt tanken själv att springa. Nu var tiden mogen och jag slog sak i det hela.

Hur känns formen?
Formen kunde varit bättre. Men jag har gjort det bästa av det hela. Vill även passa på att tacka Markus och Gustaf.

När kommer den mest kritiska punkten i loppet?
Jag misstänker att den mest kritiska punkten är Göta Älvsbron. Brant bro efter drygt 1,5 mil.

Vilken är den bästa löpmusiken?
Jag kommer ha musik i ett öra, för att inte missa hela upplevelsen. Den mest självklara låten är "Double nature" med Mustasch.

Hur ska du fira ikväll?
Jag har inte planerat något firande. Blir en lång resa till Linköping. Firandet får bli när jag dyker upp i Eskilstuna på söndagkväll.

Vad är ditt bästa tips till andra som också vill springa?
Hitta bra löpkamrater, men det viktigaste: ha roligt. Har du inte roligt så hitta en annan hobby!



Det är folkfest i Göteborg och det sägs vara en strålande dag. Runt 59 400 står på startlinjen. Framför dem väntar 21,1 km och i målgången i Slottskogen laddas det för fullt med bananer och kexchoklad, som sig bör.

Vi tackar Andreas för den unika inblicken och önskar honom och övriga deltagare stort lycka till. Humöret ser onekligen ut att vara på topp!

Denna blogg hyllar ofta män till höger och vänster. Nu får det räcka. Jag tar ner oss på jorden igen, bestämt. En allt för bekymrande stor del av den manliga befolkningen bör faktiskt inte hyllas alls. Skägg eller inte skägg. Överlag har män mer förstört min vecka än förgyllt den. Manlig idioti är temat för dagens topp 3.

1. En lärare som jag blev riktigt förbannad på i början av veckan. Jag vet att han såg min blick för han lyfte frågande på ögonbrynen.

2. Mannen som skrek ”YEEHAAAA!!” i örat på mig på onsdagens bodyattackpass. Det gör han aldrig om igen.

3. Ynglingen som medvetet saboterade mina chanser till seger i ”super mario” på handbollen. En dag ska jag bli den första kvinna i ELSAs historia att vinna den leken. Ingen man ska stå i min väg.

Tiden går fort när man har roligt och annars också. Under den stojjiga vecka som gått har vi haft många gäster, gamla trogna läsare men också nytillskott som vi hoppas hälsar på även i fortsättningen.

Det tar på krafterna att hålla kalas och nu behöver vi faktiskt ta igen oss lite. Festen är slut, i morgon är det vardag igen. Men torka dina tårar och ta dig samman, för Hurjagträffadedinpappa kommer fortsätta pumpa ut högkvalitativa meningsbyggnader även i fortsättningen, fest som vardag.

Tack för att ni firade med oss och hoppas ni hade kul!

Vi är inne på sista timmen av födelsedagskalaset. Snart är det hög tid för era föräldrar att komma och hämta er. Då är det brukligt att alla kalasdeltagare får med sig något gott, och därför bjuder vi på några favoritinlägg från året. Det är lätt att bli nostalgisk när man ser tillbaka på tiden som varit, ett dramatiskt år uppenbarligen.

Muhammedfadäsen
Vi minns alla Lars Wilks Muhammedteckningar och den mediedebatt som följde angående publiceringen av dessa. Frida uttryckte i ett första inlägg sin rädsla för människor som han, som är oberäkneliga och vill veta var gränsen går. Vad hon inte visste i stunden hon författade detta inlägg var att det var precis det hon gjorde själv. I "Kamikaze- det är smällar man får ta" kan ni läsa om hur tankegångarna gick hos Frida när My konfronterade henne.

Okänt förflutet
Vill ni få chansen att se Mys fantastiska illustrationer inspirerade av hennes stora barndomsidoler Lili och Sussi? Då är "Del 2 - Det spenande livet lockade" inlägget för er. I somras tog My med oss på en resa tillbaka till 90-talet och början av hennes karriär som skribent.  Av den uppskattade följetången var det här inlägget årets riktiga sommarplåga.

Djur från Mars
Ibland måste man pröva sina vingar och göra något man aldrig gjort förut. Förutom den finska högmässan i december, tog sig Emelie iväg på "Djuriskt lördagsnöje". Nordiska mästerskapen för marsvin ledde till ett klassiskt inlägg i Hurjagträffadedinpappa-sammanhang.

Nakenchock
My har en fobi för nakna tanter. I somras blev hon utsatt för sin fobi. I extrema förhållanden. Man kan tycka att ett besök på Kärringhålans nakenbad inte är att rekommendera för en person i Mys situation. ”Hellre en påklädd tant i handen än tio nakna i duschen!” innehåller mycket naket, och är kanske skrivet i terapeutiskt syfte.

Hets mot folkgrupp(er)
Det är inte konstigt att vi ibland influeras av våra pågående kurser. När man lever i sörjan är det svårt att inte kladda, så att säga. Kursen Lättläst gav upphov till en något politisk inkorrekt irritation. I ”Top 3: Typer av personer med läs- och skrivsvårigheter jag är trött på.” får landets dyslektiker sig en känga.

Alkoholproblem
En bra skribent får in mycket innehåll på få ord, väcker känslor och skapar stämning. Ibland räcker det med två meningar för att veta exakt hur gårdagskvällen har artat sig. ”Sangria är ett satans påfund!”. Det var allt Frida ville säga.

Blod, stygn och tårar
Hösten har vi väl alla lagt bakom oss, speciellt My. Hösten 2010 var ingen bra höst för henne. I ”Topp 3: Saker som inte förgyllt min höst” sammanfattar hon eländet som i alla fall livade upp bloggen under några månader.

Blått blod
Topp 3 kan vara en av våra mest uppskattade kategorier. De kan handla om vad som helst, det är lite det som är grejen. I ”Topp 3: Svenska regenter genom tiderna” tog Emelie sig an det som ingen annan 21-årig bloggerska skulle våga: vilken kung var bäst, egentligen?


Hoppas det smakar!

Vi är mitt uppe i kalaset. Nu har vi haft sagostund, öppnat presenter och ätit tårta. Sockerchocken är på väg och vad passar bättre än att leka av sig lite. Ett quiz kommer lastat!

Alla kan vara med och leka. Är du gammal trogen läsare kanske svaren finns i minnet och är du nytillkommen finns alla svar att finna under året som gått.

Vi kan inte avslöja vad priset till vinnaren är, men vi kan lova att det är något mycket unikt, fantastiskt och tilltalande. Något du helt enkelt inte vill leva utan.

Fråga 1
Vad var det för mönster på Fridas mormors nyinköpta strumpbyxor?
1. Hjärtan
X. Hästskor
2. Dödsskallar

Fråga 2
Vad heter Mys cykel?
1. Ing-Britt
X. Maud
2. Lena

Fråga 3
Vad kom på andra plats i Emelies topp 3: Huvudbonader?
1. Plommonstop
X. Paraplyhatt
2. Pannlampa

Fråga 4
Mys mormor konfronterade henne om hon tog knark. Vilket?
1. Kokain
X. LSD
2. Heroin

Fråga 5
När badade Frida och My senast i Eskilstunaån?
1. September
X. Oktober
2. November

Fråga 6
Vart kommer Emelie från?
1. Vadby
X. Näsby
2. Tåby

Fråga 7
Vilken hockeylegendar bevittnade hela bloggredaktionen sortera sopor i Kvicksund?
1. Peter ”Foppa” Forsberg
X. Arne ”Ankan” Parmström
2. Peter ”Pekka” Lindmark

Fråga 8 (utslagsfråga)
Hur många poäng fick Emelie och My sammanlagt i deras senaste Alfapetbattle?


Skicka svaren till:
Hurjagtraffadedinpappa@hotmail.com

Det var en gång trenne sköna jungfrur som kallades Frida, Emelie och My. De hade vuxit upp i olika delar av kungariket men ödet förde dem samman i den lilla Tonfiskstaden. De blev goda vänner som fann nöje i att umgås i varandras sällskap hellre än alléna.

En dag spatserade de runt i stadens kärna. De inhandlade sötsaker och tog sig sedan till Emelies boning. Väl där hade de det fröjdefullt och skrattade mångt och mycket. De hade så roligt att de där och då förstod att det vore ett rent tjänstefel att inte låta hela landet ta del av deras putslustighet. Sådan synd och skam om deras skrivarkunskaper skulle gå förlorade i intet.

När skymningen föll föddes så idén om en magisk portal i cyberrymden. Där de själva skulle styra, regera och skriva om vad de så önskade. Det var ju en blogg de skulle ha! "Hurra!" ropade de alla i kör.

Nåväl, de sökte länge efter det perfekta namnet. De funderade på visor, uttryck och föll så småningom in i televisionens värld. Länge samtalade de om förslaget ”Två och en halv kvinna”, då Emelie var väldigt kort i rocken. Men det valdes bort, ty hon roades inte fullt så mycket som de övriga två. Det dröjde inte länge förrän en utav jungfruarna utbrast ”How I met you father” och i det ögonblick den svenska versionen ”Hur jag träffade din pappa” ljöd i kammaren var namnet för dem givet. De var sannerligen mäkta nöjda.

Den 9:e maj 2010 författade så de sköna tre, det första inlägget som de döpte till De tre kåsörerna. Därefter förflöt ett händelserikt år med minnsevärda självbiografier, hyllade luddlistor, eldfadäser och publicering av muslimska profeter. Längs vägen växte en skäggfäbless fram och det är där de befinner sig just nu, när vi gör ett uppehåll i sagan.

Kanske handlar bloggen inte så mycket om sökandet efter drömprinsar, om grodor eller halva kungariket. Men någon gång längs livets brokiga bana lär väl fadern till deras framtida barn dyka upp om han inte redan gjort det, och fram till dess fortsätter de att i putslustig anda göra det som roar dem allra mest. Skriva.

Huruvida de trenne sköna junfrur som kallades Frida, Emelie och My levde lyckliga i alla sina dagar förtäljer inte historien. För den är i skrivandes stund, ännu inte avslutad.

SLUT

Jag vet att jag är mer än vardagsvig och att det är lätt för mig att prata på om hur skönt det är att stretcha. Jag vet att folk tittar på mig ibland som att jag vore en cirkusapa när jag bänder lite på de gamla lederna. Personligen är jag inte lika fascinerad, jag minns ju mina fornstora dagar och känner smått panik över att jag för var dag som går stelnar ihop allt mer. Min värsta mardröm är att vakna upp en dag utan att nå mina tår.

Vi tillhör en generation som sitter mycket framför datorn, du gör det just nu förmodligen. Och kanske har du ett helt liv framför dig i ihopsjunken ställning framför någon form av elektronisk platta. Risken att drabbas av macintosch-rygg eller apple-nacke är överhängande. Jag har planer på att behålla min kropp tills jag dör. I så gott skick som möjligt helst. Jag vill inte sluta som en kutryggad gagga. Är det så du vill ha det?

För att rädda oss vill jag uppmana till lite simpel hederlig stretch av bröstmusklerna då och då. Jag vill inte vara någon hurtig träningstyp men va fan. Så ansträngande är det inte. Och om det gör ont, ja då är det kanske ett tecken på att det är behövligt. Saker gör ont. Livet gör ont.
Bit ihop.

Härom kvällen fick jag höra en lam ursäkt att det är för sent att stretcha om man är över 25. Icke! Dumheter. Det är aldrig för sent. Kanske grundade sig uttalandet på någon slags manlig okunnig rädsla för att muskler skulle bli mindre av att töjas ut. Så är det inte. Se på mig.

Det bor en liten stretchguru inom mig så jag skulle kunna babbla på hur länge som helst om alla möjliga sköna och njutbara sätt att töja sina muskler på. Men istället har jag sållat ut tre fina skolexempel ur den godisskål av stretchövningar det finns där ute. Som du klarar dig långt på.



Töj ut och njut!

/My

Det är dumt att det finns tidtagare men inte tidgivare. Ett år tickar fort förbi. För ett år sedan stod vi och tittade på ett torn.

Några dagar senare föddes Hurjagträffadedinpappa. Nästa vecka blir det bloggfödelsedagskalas. Du är bjuden.

/My

Det har tagit ett tag att återhämta sig från valborgsfestligheterna. Än är jag inte riktigt där kan man säga... Fortfarande en viss seghet som övergår i fnissanfall med jämna mellanrum, och en hint av illamående. Jag funderar på om jag har slagit någon typ av bakfyllerekord, men tycker mig ändå inte ha varit så drängfull att jag förtjänar det. Fast vem är jag att avgöra det?

Kvällen planeras att ägnas åt att hälla ur slattar ur ölburkar, plocka upp ett krossat rosa vinglas ur ryamattan och eventuellt dammsuga upp fjortontusen miljoner små pärlor som av någon anledning hamnat på mitt golv. Kanske också att ett mer än halvhjärtat försök att fälla ihop bäddsoffan borde åstadkommas. Vi får se.

Ni som läst tidigare nål-i-foten-inlägg och skära-sönder-tumme-historier förstår ju säkert att den före detta vita mattan nu en gång för alla måste slaktas. R.I.P fluffiga mattan! Jag kan helt enkelt inte ta den typen av risk som det innebär att behålla den. Dessutom är den ful. Man skulle kunna säga att detta är en win-win situation, eftersom jag nu med gott samvete i stället kan köpa en mindre smutsig och mer matchande matta. Problemet blir väl mest att rulla ihop den och bära ner den till soprummet. Känns som ett oövervinnerligt stort projekt i nuläget... sååå... om man kanske inte skulle ta och spela lite gitarr istället för att städa?

/ Frida

Valborg ligger bakom oss. Vi vänder blad och ser om det finns några arma hjärnceller kvar att rädda från alkoholens fördärv. Under dagens lektion lämnar vi den där keliga boken jag tjatat om. Istället reder vi ut ett begrepp som säkert sedan länge är känt för många, men som helt och hållet gått andra förbi. Med andra menar jag mig. 

I heard it through the grapewine har länge varit ett välbekant uttryck som jag titt som tätt stött på i engelska textuella, ofta lyriska sammanhang. Innebörden har dessvärre varit främmande för mig, men inte tillräckligt intressant för att jag självmant någonsin orkat göra en ansats att förstå den. Mannen som tillslut upplyste mig heter Jan Strid och är författaren bakom boken Intern kommunikation inom organisationer, företag och myndigheter (en livligare titel nästa gång va Jan?).

Jan talar om rykten och utnämner dem som ”ett av de svåraste problemen i organisationer”. Rykten (icke att förväxlas med skvaller) uppstår som oftast då informationen från ledningen brister. Rykten uppstår i grupper, där medlemmarna tillsammans (omedvetet) formar ryktet och gör det trovärdigt.

I heard it through the grapewine syftar på att man har hört något ryktas från flera håll, ”kommunikationen går åt många håll samtidigt” säger Jan. Likt grenarna i en druvklase, eller vinranka för den som föredrar det.

Okej, jag fattar. Jag hörde det genom druvklasen!

Nä, så tokigt det lät. Finns det inget svenskt talesätt för samma företeelse? Jodå. Om man dyker djupare i ryktesspridningens terminologi stöter vi från många håll på en vanlig svensk översättning: djungeltelegraf. För i djungeln kommunicerar man ju ofta med trummor om man vill nå fram till någon, till exempel till Fantomen. Men detta är enligt Jan Strid inte riktigt samma sak som att lyssna till en druvklase. Den djärve författaren går så långt att han kallar liknelsen ”olycklig”.

Hans motivering lyder att djungeltelegraf syftar på att A säger något till B som vidarebefordrar till C och så vidare. Det går alltså i ett led och går sålunda att spåra en upphovsmakare. Vem var först att slå på trumman? 
I en druvklase är alla lika skyldiga.

Tänk på det.



Tack för idag, slut för idag!

//My