Bokstavligen dråp
The laminator
Jag hade månadssammanträde med mig själv idag och vi diskuterade möjligheten att införskaffa en lamineringsmaskin. Främsta motiveringen var "det är så himla kul att laminera saker, jag vill laminera allt jag äger" vilket motargumenterades med "Finns det verkligen ett behov av en lamineringsmaskin? Den är åbäkig och dessutom är det så '90 att laminera saker".
Inget av argumenten var tillräckligt starka för ledningen att fatta ett enhälligt beslut och vi befinner oss nu i ett dödläge där ingen vill ge med sig. Kunde ingen berättat för mig innan hur tufft det är att vara VD på jobbet och hobbylaminator på fritiden?
Inte är jag bitter
Tack och lov att jag slipper spendera dagarna glassandes på stranden. Det är den första tanke som slår mig varje morgon när klockan ringer. Och följande 20 minuter spenderas aldrig med att smida planer för hur jag ska spränga hela kärnkraftverket i luften så jag kan få sova om mornarna. Det har aldrig skett.
Den värsta morgonilskan (som aldrig har infunnit sig) brukar ha runnit av mig lagom tills jag parkerar cykeln utanför jobbet. Då påminns jag om att jag har ett alldeles eget kontor som väntar på mig. Något jag kan tänka mig att fortsätta leva med i framtiden.
Jag har en alldeles egen bekväm stol. En stol som inte är höj- och sänkbar. Det tog mig bara en hel förmiddag att lista ut. Det var visst skrivbordet man skulle justera. Jag har också en telefon med egen anknytning, men än så länge har det bara ringt en gång. Det var växeln som ringde för att berätta att jag har ett nummer och att det går att ringa mig.
Havsutsikten lyser tyvärr med sin frånvaro, mitt fönster vetter mot innergården. Men jag klagar inte, här händer alltid grejer. Då och då dimper fiskmåseungar som bor på taket ner här, när de ska flyga för första gången. En första dog av fallet. En annan har varit fast på marken sedan innan midsommar.
Vem vill bada och sola när man kan sitta inomhus vid ett höj- och sänkbart skrivbord varje dag hela sommaren från 7-16? Inte jag i alla fall.
Me myself and I
Visa i midsommartid
Hurjagträffadedinpappa önskar alla läsare en fin midsommar. Hoppas ni frossar i små grodor, potatis, dill och god dryck. Glöm inte lägga blommor under kudden, gå baklänges runt brunnar och hoppa över gärdesgårdar innan ni somnar! Vi bjuder idag på en liten snapsvisa till nubben:
Hur jag träffade din pappa – mel: Å jänta å jag
Din pappa o jag
Din pappa o jag
Oj vad vi slog i glasen en dag
Din pappa o jag
din pappa o jag
Oj vad vi blev på gasen
Jag mötte han en midsommarkväll
minns inte mer men jag tyckte han va snäll
Jag släppte till han för han va trägen
sen kom du men vart tog han vägen?
Skål!
Glad midsommar önskar Emelie, Frida och My!
I rikets tjänst
Även om inte jag är något nav i denna organisations innersta cirkel, snappar mina öron ändå upp en del sekretessbelagdhet och jag tror det blir bäst om vi här på bloggen medvetet håller rapporteringen på en väldigt allmän och låg nivå, som gör alla nöjda. Främst min arbetsgivare då eftersom jag inte vill ha SÄPO i hälarna i sommar. En onödig summerbummer.
Jag har ju dyrt och heligt såväl kissat, registerkontrollerats som skrivit på papper, allt för att ”förebygga sabotage, spionage och terrorism”. Det är för nationens bästa som säkertheten går före allt och Hurjagträffadedinpappa rättar oss självklart efter det.
Sedan kan jag berätta att förutom höga mängder Uran-235, gigantiska ångturbiner och sprängmedelskontroller är det som vilken arbetsplats som helst. Kaffepauser är prio ett och Facebooks inverkan på dagens ungdom är ständigt på tal under lunchrasten.
Säga vad man vill om kärnkraft men spännande är det. Att stå vid foten av en reaktor är som att förundrat titta upp på en ny attraktion på Liseberg. Känslan av pyttelitenhet infinner sig och du håller tummarna för att andra sköter sitt jobb så du överlever dagen. Fast utan sockervadden och chokladhjulen. Och folk som sporadiskt skriker med rädsla för sitt liv runt omkring. Just det där sista känns rätt skönt.
Melankoli i kebabsåsens förlovade land
Väl tillbaka på Hellströmsk mark där kebabsåsen flödar och ingen jäkel får för sig att gå till fots från ena änden av stan till den andra, finner jag det lite svårt att aklimatisera mig. Paralleller kan dras till svenska skådespelarprimadonnor som prövat lyckan i Hollywood för att sedan efter ett par år när karriären börjat dala och brösten hänga (eller vice versa) återkommit till Svea rike med en bredare brytning än Mark Levengood och stora svårigheter att ens göra sig förstådda på sitt eget modersmål (Se: Silvstedt, Victoria och Ekland, Britt).
Det är väl inte det att jag pratar tonfiskmål direkt, men jag känner att mina påstridiga och envisa försök att aldrig erkänna mig hemma någon annan stans än här, inte är lika otvungna längre. På väldigt kort tid har min mentala hemort alltså gått från självklar till förvirrad. Min samhörighet med havet och min västkust-tillhörighet känns lite som mina nya crocks på något vis. Oerhört bekväma och fotvänliga, men samtidigt lite skaviga sådär. Problemet är egentligen inte att det skaver, utan varför. Anledningen får mig att känna mig (mer) melodramatisk för att jag i två år har vägrat att dra in tonfiskdoften i näsan och njuta av nuet - för att nu helt plötsligt längta efter den och undra varför allt envisas med att lukta makrill hela tiden...
Fördröjt hemvändarinlägg
Jag tror att den rådande tystnaden här på landets bästa blogg beror på vår omställning till sommartid. Vi har senaste veckan bytt både geografisk placering och tidsfördriv. Jag kan bara tala för mig själv, men att gå från flexibelt studentliv till klassiskt sju till fyra-jobb har varit hårt. För en okaffedrickare som mig är enda botmedlet sömn.
Utöver jobbet som kallar är det full rulle med att återse vänner. Och dessutom återhämta sig från dessa eskapader. Det vill säga ännu mer sömn. Annars försöker jag vara en god entrepenörska och nätverkar så gott jag kan, men det går lite trögt när man varken har företagsnamn eller visitkort. Det där borde jag ta tag i.
Det känns himla skönt att vara hemma i alla fall. Här finns allt jag behöver. Havet ligger kvar där det ska, vännerna på denna sida landet är lika goa som sist jag såg dem, männen har skägg och göteborgskan kittlar så mysigt bort allt gnäll ur mina öron.
Jag önskar alla en solig sommar som aldrig ska ta slut. Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn någonstans!
Ett ord om dagen är bra för magen
På Mys fina äppelmuggar står det: "Ett äpple om dagen håller doktorn borta". Varje gång jag läser det så blir jag lite frustrerad över direktöversättningen av det engelska uttrycket: "An apple a day keeps the doctor away", vilket redan det är ett hurtigt och inte speciellt genomtänkt påstående med tanke på att äpplen sällan förebygger till exempel benbrott eller cancer. Poängen är ju liksom att det rimmar på engelska. Vilket det ju faktiskt inte gör på svenska. Inte ett dugg faktiskt. Någon verkar ha missat det helt och denna någon förtjänar att hängas vid anklarna och dinglas över en tank med hungriga vithajar. Eller åtminstone få en ordentlig tillsägelse av en besserwissrig textdesigner som vigt sitt liv åt att näsvist rätta andra människor i tid och otid.
För att fortbilda mig själv och svenska folket, och i ärlighetens namn för att kunna väva in texten om Mys irriterande muggar på ett smidigt sätt, har jag bestämt mig för att det är dags att starta en liten sommarskola med ord och uttryck. Stay tuned! (Eller som muggskribenten hade sagt: Stanna tunad!)
Tummen mitt i handen
Det hade känts fantastiskt att få lämna 30-kvadrataren för det gula gamla huset med egen tvättinrättning, diskmaskin, trädgård och privat husa (läs: Mamma Rundqvist). Det hade det verkligen verkligen gjort. Åtminstone under ett par veckor. Om det nu inte vore för att det gula gamla huset hade en så gammal gul fasad att den tvunget måste bytas. Omedelbums och nu. Helst för länge länge sedan.
I stället för sovmorgons-idyll, trädgårds-solande och hemlagad mat gjord av någon annan än undertecknad, möts jag av obönhörligt bankande, spikande och borrande. Varje gång jag passerar ut genom ytterdörren på det gula gamla huset löper jag stor risk att antingen trampa på en planka med fler taggar än en igelkott, alternativt få en annan planka med fler taggar än en igelkott rakt i huvudet från någon av byggjobbarna. Som för övrigt egentligen verkar vara målare och inte riktigt veta vad dom gör.
Till råga på allt verkar dom - som mamma uttrycker saken: "Inte direkt tillhöra begåvningsreserven". Martin nämnde argt och muttrande något om att "alla hästarna hade flytt" och jag är ganska säker på att han också syftade på att killarna på ställningen utanför mitt sovrumsfönster inte kommer att rekryteras av mensa inom en snar framtid. Inte av något större byggföretag heller rimligen.
Tur då att mormor har varit här och erbjudit sig att hjälpa till att lassa släpkärran med alla miljoner spik-brädor som måste forslas bort av barnen Rundqvist dom närmsta dagarna. Och tur att jag är expert på att backa släpkärra. Och ännu mer tur att jag verkligen inte har någonting annat att göra dom första dagarna av mitt sista sommarlov...
Sommar i P1
Självklart föredrar vi att du först och främst läser vår blogg i sommar, men vi förespråkar även andra medium. Radio till exempel.
Idag kom den så. Listan på årets sommarvärdar i P1. Har du spenderat eftermiddagen med att skriva in dina favoriter i kalendern? Det gjorde du förstås inte. Inte jag heller. Det brukar ändå sluta med att jag inte lyssnar på en enda.
Vid första anblick på årets lista verkade den, precis som vanligt, till största del bestå av politiker och urtrista kulturarbetare. Men när jag granskade bilden på den kransprydda skaran närmre förändrades min inställning till somliga, en i synnerhet. 
Det är mannen med käpp, till vänster i nedersta stolsraden som fängslar mig. Han ser mest ut att ha lämnat sin pensionärslägenhet för att ta en cigg, när han fick syn på en massa folk som skulle fotograferas. Han blev nyfiken och ville vara med på ett hörn så han gick och satte sig på en av stolarna, bredvid Nanne Grönwall. Vem han är vet jag inte men jag tror han har något allldeles speciellt att berätta.
Hela listan från SR
15:19 och 15:22
Huruvida Skribösen har pungat ut 900 kronor för ett företagsnamn hon inte kommer få återstår att se. Men än så länge är vi förväntansfulla och har självförtroende så det räcker till en hel högstadieklass. (Då de ofta tenderar att sakna ett sådant). Händelsen firades med två kulor på Cafe Norr samt ett par hopp i parken. Brallorna höll även den prövningen.
Love is in the air
Adobe Illustrator och jag har inlett ett förhållande. Hittills har vi skapat eldflammor, en kompass och en studentmössa. I sommar ska vi umgås utanför skolmiljön och lära känna varandra på riktigt, på djupet. Kanske går vi hela vägen och låter en ritplatta vara med. Jag tror detta kan bli en långvarig romans.
Den blomstertid och sådana saker
När du vill vara dig själv för en stund...
Never ending story
Jag brukar dela in mitt liv i före och efter Kexchoklad Cup. Det var då allt började och aldrig kunde jag föreställa mig hur det skulle komma att förändra mitt liv. Vad som hände var att jag tilldelades delad seger i cupen som anordnades i en textdesignkurs. Tävlingen gick ut på att skriva en text om vad ett NFC-system är och hur det fungerar. Jag förstod knappt själv vad det var, någon slags kodning har jag för mig men vann gjorde jag ändå.
För drygt ett år sedan stod jag åter överst på prispallen i Ralf Edströms cup, högskolans egna fotbollsturnering. Jag har aldrig vunnit något inom fotboll förut (eftersom jag aldrig spelat) och därför ligger denna seger mig varmt om hjärtat.
Och så idag. För att sysselsätta studenterna när lärararen inspekterade vår vernisage där vi visade upp våra koncept för ett nytt CMS till skolans studievägeldare, annordnades Konceptkampen. I den fick jag hela 5 röster vilket räckte till vinst. På lärarens uppmaning utfördes en kupp och mitt bidrag monterades upp i cafét.
Jag vill tacka Jo som lånade ut sin orienteringskompass som förde mitt koncept till helt andra dimensioner. Dessutom vill jag precis som i tacktalet jag höll, rikta ett stort tack till min klass. Utan er hade min tid i Eskilstuna inte varit så rolig som den är. Ni ger mig respons, kritik och inspiration som får mig att växa som textdesigner till högre höjder än vad jag någonsin klarat på egen hand. Ni har alla en del i mina fantastiska framgångar.
Jag vill också passa på att önska alla ett fint sommarlov och hoppas att vi ses till hösten igen då jag min framgångssaga är ämnad att fortsätta.
Varmluft 889°
Stekhett i bilen?
(Notera även Mys spegelbild)
Förklossning
Vad gör en informationsdesigner egentligen? En fråga vi allt för ofta tvingas försöka förklara. Ett svar som täcker vår sysselsättning ganska bra är att vi designar information.
Det skulle kunna innebära att vi delas in i designteam för att bedriva projekt med syfte att ta fram en webbplats med information för förstföderskor inom Sörmlands Landsting. Med wayfinding, inkludering, illustrationer, slemproppar, webbnavigering, snitt i mellangårdar och allt vad det innebär. Nu råkar det också vara exakt just det som upptagit våra senaste månader med allt för många energislukande timmar.
Jag kan nog faktiskt allt som rör förlossning nu och anser mig kunna förlösa ett barn helt på egen hand om det skulle behövas.
Så här kan det se ut när man monterar ihop sitt prospekt, självklart i form av en utvikbar kloss eftersom Kunskapsklossen var vårt koncept. Oavsett om annat antytts. Otympligt prospekt? Ja. Som alla andra? Nej.
Låt dig inte förledas av mina aktiverade mungipor. Det måste ha grundat sig i någon form av inbyggd reflex att man ska se glad ut när någon langar upp en kamera. Det speglar inte mitt humör de senaste veckorna. Men i dag i Mälarsjukhusets aula tog det äntligen slut. Nu tänker jag inte ha något samröre med förlossningar på en lång lång tid framöver…
Hurjagträffadedinpappa avslutade dagens ansträngningar med ett behövligt premiärdopp i Mälaren.
Kvadrat i kubik
Kan ni klura ut ordgåtan?
Svenska flaggans dag
Även Sverige har en grafisk profil. Här har ni svenska
flaggans PMS (Pantone Matching system):
Blå: 301 C eller U (bestruket och obestruket papper)
Gul: PMS 116 C (bestruket) och 109 U (obestruket papper)
Så skalle det låta
Växthus
Det finns äckliga kvinnor som har på tok för många katter. Det finns ohygieniska gubbar som samlar på jättekonstiga saker. Folk som är så besatta av något att det tagit över deras liv. Själv har jag 0,656 växter per kvadratmeter. Är detta ett tecken på något?
Live från Norrköping
I del två av dokumentärserien om Andreas och hans fantasktiskt spännande liv kommer nu: Andreas på bal. Till höger ser vi en förväntansfull men något svettig Andreas, tillsammans med sin flickvän Johanna i en bronsfägad kreation. Hurjagträffadedinpappa passade på att möta upp dom i vimlet för att önska en fortsatt trevlig kväll.
Siktat på MDH
De kännetecknas som sina andra studentsläktingar på sitt handslitna hår, mörka ringar under ögonen och konstant självmassage av nacke och ryggparti. Det som är unikt för just denna art är det stora och nästan överdrivna intresset för typsnitt, nyanser, bokstavsavstånd och så klart, förlossningar.
De livnär sig till stor del på snabbmat, en del har inte intagit föda på evigheter och andra förtär sockerprodukter eller koffeinberikade drycker för att överleva några timmar till.
På grund av denna obalans i näringsintag och den mentala nedbrytning som orsakats av stress gör du bäst i att lämna dem i fred. Stör dem absolut inte i sömnen, de är relativt lättretliga för tillfället. Och bli inte förvånad om du får höra en del svärdomar riktade mot gruppmedlemmar, Adobe Indesign, skrivare, nacksmärtor eller livet i allmänhet.
Här ser vi säkra spår på att en informationsstudent varit i farten.
Mitt råd är att studera dem närmre om en vecka då de med största sannolikhet kommer visa sig från sina mer sympatiska sidor.
Topp 3- Citat ur kurslitteratur från 1999
