Just nu skrivs det inte så himla mycket i textdesignklassen. Inte heller här på hurjagtraffadedinpappa råder det direkt någon febril aktivitet. Det är så många andra konstformer som pockar på vår uppmärksamhet och vill att vi ska ägna dom tankekraft. Själv släpar jag med mig min älskade kamera överallt och knäpper bilder i tid och otid. Tanken har föresvävat mig att ta med den även på lektionstid. Det kan ju hända något som är värt att dokumentera. Eventuellt.

I övrigt så började vi kursen Skissteknik idag. Vi fick rita avlånga makaronkartonger från kungsörnen - i perspektiv. Det kanske låter enkelt. Men jag tror inte att jag är ensam på redaktionen om att känna mig en smula eller två överväldigad. Jag som är helt oduglig både på att teckna och att orientera mig, har fått i uppgift att måla mig en karta från mitt hus och hela vägen till skolan. (Dom andra har självklart fått samma uppgift, men jag kallar dom inte gärna odugliga innan jag sett vad dom presterat...) Det är i alla fall tur att jag inte bor i Uppsala som en annan tjej i klassen. Det hade nog bara varit att kasta in handduken direkt...

Det jag försöker säga är att om inga läsarstormar blåser upp nu, så kommer det förmodligen att publiceras en del föreläsningskonst framöver. Kanske även att den nya fotoentusiasten får för sig att lägga upp fler foton på sin långa väg till fullfjädrad fotograf eller halvskicklig amatörknäppare. Vi får se.

Den här bloggen har hittills haft en tendens att nästan organiskt anpassa sig efter våra liv, eller kanske färdigheter och ofärdigheter om man så vill. Jag vet inte hur det är med Skribösen och Skribissan, men personligen så har jag upplevt det mesta som slumpmässiga och naturliga förändringar allt eftersom vi själva har utvecklats tillsammans med bloggen.

Nu inleddes således vårt tredje och sista år med en riktigt saftig heldag fylld av många nya intryck och skräckinjagande introduktioner. Det ska bli intressant att se hur dom närmsta kurserna speglas här, och hur dom formar vårt käraste mediala forum. Kanske överger ni oss någonstans mitt ibland skissade kopieringsmaskiner i genomskärning och låter oss fortsätta vårt kluddande själva? Hur det än går med den saken så börjar den nu. Den Första Terminen. På Det Sista Året.

Emelie och Frida har vaknat upp ur sin sommarkoma. Precis lagom tills det är min tur att gå under jorden ett tag. Som jag har längtat. Paris ska få rå om mig några dagar och nästa gång ni hör något från denna skribissa är jag i staden där tonfiskarna simmar.

Sist jag och Isabelle åkte utanför landets gränser tillsammans var 2005. Malta var platsen där vi skulle fira att vi tagit studenten och att vi känt varandra i 10 år. Det blev inte riktigt den festresa vi hoppats på och våra mammor fasat för. Vi hamnade i staden Bugibba där bussarna slutade gå klockan åtta, på ett pensionärshotell där vi sov bort halva resan och var sura på gamlingarna som väsnades i korridorerna långt efter läggdags.

Med denna resa firar vi att vi fyllt 25. Jag tänkte lägga upp ett kort på hur vi såg ut som heta 19-åringar på Malta men ärligt talat var vi så fula så jag vill inte visa. Ögonskuggor och kläder i alldeles för kulörta färger kom att kanta vårt 2000-tal, en tid vi gärna begraver. Här kommer istället ett kort på en tysk herre vi träffade på resan.

Ajöken

Uppväxt i en gymnastikhall har jag alltid tyckt synd om dem som är fångade i gravitationens bojor, som aldrig får trotsa tyngdlagen och uppleva det fria luftrummet. Med den hemanpassade studsmattans enkla metod finns möjligheter för alla, gamla som unga att skaka liv i sin cytoplasma. Det är aldrig försent.

Studsgymnastik – motion för alla
ISBN: 91-7842-037-7
Volodja Semitjov, 1983
Fabel
1 kr, Pingtskyrkans second hand

Denna bok handlar om Volodja Semitjov (översta bilden). Han är 70 år och har diagnostiserats med åldersdiabetes och dessutom kärlkramp. Han är fast besluten att skjuta upp sitt åldrande genom motion men hans hjärta orkar inte ansträngningen. Hur ska han lösa detta? En dag ringer en vän till honom och föreslår en träningsform Volodja i sina vildaste drömmar aldrig trodde han skulle prova på, eller ens visste existerade. Samtalet är början på en resa i studsiologi. En resa som tar honom över kontinenter, in i cellernas innersta och ända ut i rymden.


– Titta nu, sa han.

Han studsade mycket bättre än jag, med höga elastiska hopp,
rak som en pinne, en vertikal, och vattnet i burken som han
höll i sin hand utförde sin egen dans, men inte i hans rytm utan
liksom lösgjort från honom, dansande för sig självt.

– Det är vad som händer i kroppen när man studsar så här,
sa han. Och i hela kroppen, in i dess innersta skrymslen mellan
cellerna, den interstitiella zonen…





Boken är en kombination av en gammal mans funderingar kring livet, åldrandet och tyngdkraftens inverkan på kroppens innersta väsen. Med liknelser och metaforer skildrar han allt från blodkroppar och lymfa till austronauterns balanssinne i rymden. I boken får vi träffa människor vars liv förändrats efter studsmattans inträde. Den rymmer även bilder på studsande människor och bildillustrationer på en fågelskrämma som demonstrerar bashoppen.

Herr Semitjov gick tyävrr bort två år efter bokens utgivning. Studsiologin kunde inte rädda honom och det känns trist. Från början trodde jag inte boken skulle skänka mig mycket mer än lite skratt, men så fel jag hade. Detta var i min bäst investerade enkrona någonsin.

I morse slog jag upp ögonen som en arbetsbefriad kvinna. Aktivitets- mätaren har passerats för sista gången, klockan-nio-gröten är uppsurplad, de tidiga mornarna är förbi och ersätts nu med ihärdig sömn. Det har varit spännande, strålande och kärnfullt och allt vad ordvitsar tillåtit det. Det har gått bra och jag känner mig allmänt lite bättre än i våras, vet inte exakt på vad, men på något och det är ju bra.

Det var nog ändå på tiden att det tog slut. Så fort man frivilligt läser Dagens industri till frukostrasten bör man ifrågasätta sig själv och vad det är man egentligen sysslar med. Det ska nästan bli skönt att stoppa huvudet i sanden igen och bli en normal student vars oro över vart världen är på väg är lagom måttlig. 

Som avslut på min tid i statens tjänst har jag samlat det mest väsentliga du behöver veta om de stora elproducenterna i en Elkoll för dumbommar. Memorera den som en gammal barnramsa, du vet aldrig när du hamnar i en diskussion om jordens bistra framtid nästa gång.


Elkoll för dumbommar

Häromdagen så brann det i hissen på jobbet. Det kan verka bagatellartat att arbetsplatsens hiss inte fungerar, men om det boende klientelet till 90% är rullstolsbundna och resterande vinglar fram med rullatorer så blir det lite... prövande. Framförallt så blev själva händelseförloppet en aning mer dramatiskt eftersom det involverade en av de gamla.

Föreställ er följande scenario: En liten liten skröplig tant åker upp i hissen för att hämta pengar till frisören som ska komma strax för sitt sedan länge inplanerade och varmt väntade besök. På väg upp till rummet så fastnar hissen och den lilla lilla skröpliga tanten blir instängd. Kablarna i hissen brinner. Brandlarmet går. Tumulten är stor och det är svårt att kommunicera med tanten eftersom hon inte hör speciellt bra. Hon är fast i hissen i nästan en timme innan brandkåren får ut henne. Under tiden lyckas dock kontakt etableras och ett enda uttalande kan göras:

"Jaja, men då får ni faktiskt säga till frissan att jag blir sen!"

Jag säger inte att det var så det gick till, eftersom jag ju har tystnadsplikt. Men något åt det hållet kan ha inträffat...

Idag var det inte vilken välkomstkommité som helst som slutit upp när jag kom hem från jobbet. I trädgården stod en älgko med två små kalvar och festade på löv och päron. 

Jag har en vän som jag alldeles nyligen fick veta är rädd för hästar. Alldeles livrädd tydligen. Och han höll nästan på att kissa i byxan när jag berättade att det går att sitta under magen på våra hästar. Han hade lite svårt att tro mig så jag vill härmed visa att jag talade sanningens ord.

OBS: Spring inte iväg och sätt dig under första bästa häst nu bara för att vår råkar vara coolheten själv. Speciellt inte under en häst du inte känner. Att fördriva tiden under en hästmage är inget vi sysslar med nämnvärt mycket i vår familj vill jag också gärna påpeka, men vill vi så kan vi ju. Bevisligen. Enda problemet i detta läge är att jag har lite ont om utrymme eftersom Loiden har byggt upp en fin mage under sin vilorehab i sommar.