Materiella ting med stark personlighet brukar ofta namnges. Därför hette mina gungor Volvo och Olivio när jag var liten. Efter vår bil och en familjebekant italienare som visserligen hette Livio. Därför hade jag en gång en kass dammsugare som hette Barsom, döpt efter den där hammarbyaren. Och mormors våg Tony, lurig och oberäknelig på gott och ont. Precis som Frejas kryssningsvärd.

När jag flyttade till Tonfiskstaden följde min turkosa älskling med. Som jag sparat länge för att ha råd att köpa. Men hon stals, brutalt. Med korg och allt. Ena stunden parkerad i cykelstället utanför högskolan. Andra borta. Helt plötsligt. Jag blir fortfarande alldeles arg och ilsken när jag tänker på det. Det är fult att stjäla.

Denna vår kände jag mig bearbetad, redo att prova lyckan och återigen bestiga sadeln. Jag sökte på Blocket men ville inte köpa en gamal cyckel av "skum efternamnslös man" för 300 spänn. Har en känsla av att det kan vara samma själ som la sina händer på min turkosa vän. Och som Emelie säger kan man inte lita på folk som inte kan stava. Istället köpte jag en nygammal pärla av Ing-Britt, en tillförlitlig mormor. För 300 kronor med pump på köpet.

Jag hade tänkt att min nya vän skulle heta just Ing-Britt och vara blå. För jag har alltid velat ha en blå cykel. Men för bästa resultat skulle jag vara tvungen att montera isär henne och ännu värre, ihop. Ett projekt jag beslutat att inte investera tid i för tillfället.

Nu har vi spenderat en dag tillsammans på innergården. Jag har tvättat, putsat och skruvat åt hennes lösaktighet här och var. Det var trevligt, jag kände mig händig.

FÖRE:


EFTER:


Ju mer vi tog och kände på varandra där i solskenet insåg jag att hon är en Maud. Rosa, lite till åren men stylad så gott det går, tycker om när någon annan gör grovjobbet och klarar inte av att stå själv. Hon saknar stöd.

//My

En sak jag är tacksam över med att åldras är att jag med tiden lyckats övervinna min blygsamhet. Jag hade det verkligen tufft där ett tag. Det är inte många som kan säga att de "skämdes så de nästan dog" och mena det, bokstavligen.

Jag var extremt blyg när jag var liten. Och skämdes för allt. Mycket av min oförmåga att våga ta ton resulterade fler än en gång i den där varma blöta känslan som kan sprida sig i ljumsktrakten. På min allra första gymnastikträning var jag allt för rädd för att våga fråga om jag fick lov att gå och kissa, eller kanske vart toan fanns. Förmodligen skämdes jag även över att jag ens behövde kissa. Minns inte vilket. Minns däremot allas blickar när mamma generat lyfte iväg mig i armarna, i min blöta ballerinadräkt.

En annan gång höll jag på att dö. Pappas hockeyklubb hade loppis. Jag stod och beundrade en lergök jag gärna ville ha. Nådde precis med hakan över bordet när en tjock tant lutade sig fram över mig och klämde fast mitt struphuvud mellan hennes enorma buk och bordskanten. Hon märkte ingenting. Är man blyg så är man, jag vågade inte säga något och såg ingen annan utväg än att härda ut, ända till slutet. Det var trist att inse att jag skulle dö så ung, på en loppis av alla ställen, kvävd av en kvinnobuk av alla sätt, med en lergök som sista syn av alla saker.

Som tur var stod min pappa på andra sidan och upptäckte mitt klämda huvud som sakta tappade färg och kanske också mina desperat vidgade ögon på vippen att pressas ut ur ögonhålorna. Han upplyste kvinnan om att hans dotter befann sig lite olägligt mellan henne och bordet och hon släppte på trycket och olyckan avstyrdes. 

En del undrade varför jag inte sagt till. Jag vågade inte svara varför.

Jag lever idag utan större men, vare sig från blygheten, inkontinens eller kvävningsincidenten. Men lergökar förtrollar mig inte lika mycket längre. Och jag ser alltid till att ha ryggen fri när jag är på loppis.

//My

Har kollat över mina senaste inlägg och inser att jag helt tappat min gnista. Kanske beror det på att jag inte längre befinner mig i höstens kaos då allt som kunde gå fel gick fel, men i alla fall resulterade i läsvärda inlägg. Jag ska nu, så här i tider när bloggens ettårsdag närmar sig, ta ett snack med mig själv och se vart skon klämmer. 

I väntan på bättre tider bjuder jag på något som är roligt, på riktigt. Göteborgsvitsar.  

1. Hur många bor det i Tyskland?
    Gör many!

2. Kommer Glenn missa bussen?
    Hu sen kan han va?

3. Vad säger man till ett Starwarsfan som ska sluta?
    Ge daj!

//My

Påsk lider mot sitt slut och jag hoppas ni haft det fint, frossat i påskmat och letat chokladfyllda ägg. Kanske har ni myst med nära och kära. Själv har jag inte varit i närheten av sådant tjafs. Min mormor hade rest till sin syster i Borås över helgen och med mormor borta ser min släkt ingen som helst anledning att umgås.

Men jag tänker inte dra ner stämningen denna solens söndag. Låt oss behålla fjädrarna i påskriset ett tag till. I dagens söndagsskola tar vi oss an den där fjädern i hatten.

Att smycka huvudet är inget nytt. Kronor, prinsesstrutar, olivkransar och själv bär jag ju pälsmössa. Världen står enig. Att pryda huvudet symboliserar frihet, överhöghet, seger, fest med mera. Är man indianhövding pryder man hela hjässan med fjädrar, om inte kanske man nöjer sig med en enstaka i hatten.

Men vad betyder det egentligen uttrycket att ha en fjäder i hatten? 

Helt enkelt att man har något att vara stolt över. Begreppet kommer förmodligen från det franska skådespelet Cyrano de Bergerac (1897) av Edmund Rostand. I slutscenen strax innan Cyrano dör i Roxane´s famn utbrister han flämtande:

"Quel-que chose que sans un pli, sans une tache,
j´emporte malgré vous et c´est mon panache!"

Och för den som sov under franskalektionerna följer här den svenska översättningen:

”Men ett har jag än kvar, som ej har vank och fläck,
det är fjädern i min hatt!”

När jag hört uttrycket förut har jag föreställt mig hatten och fjädern så som Robin Hood bär upp det, eller möjligtvis Peter Pan. Där fjädern förmodligen är plockad av en fasan eller annan inte så exotisk fågel. Men Cyrano levde ungefär samtidigt som musketörerna och jag vill påstå att en panache syftar mer på en ståtlig plym än en fjuttig fjäder.



En man vi känner igen från de flesta filmer som kräver en fransman i huvudrollen eller någon med stor näsa är kvinnotjusaren Gerard Depardieu. Därför var rollen som gjord för Depardieu då Cyrano både var fransman och sades ha stor näsa. Om man mot förmodan inte orkar se hela klippet kan man leta sig fram till 13:20, till det dramatiska slutet som hela detta inlägg grundar sig på. Oh mon dieu!



Tack för idag, slut för idag.

//My

Jag har lite svårt för feminister. Det är inget fel att slåss för kvinnans rättigheter. Tvärt om. Bara jag slipper lyssna. Men när de på P3 Sport idag berättar om kjoltvånget som den 1 maj införs för kvinnor i den internationella badmintonserien, då sällar även jag mig till den bröstförsedda upprorsskaran.

Vad kan man göra mer än att skratta? Argumentet för klädtvånget är inte av säkerhetsskäl eller annan förklaring som skulle kunna anses som godtagbar. Nej, det är för att ”sporten ska bli lite roligare att titta på” som man förbjuder shorts. Då skulle jag vilja fråga beslutsfattarna: Kan inte ni förklara exakt vad är det ni hoppas åskådarna ska få se med tack vare kjolen?

Om det inte är upp till utövarna själva kan man väl lika gärna införa klädtvång i andra sporter jag kan tycka är minst lika tråkiga att se på som badminton. Sumobältestvång i golf skulle liva upp till exempel. Eller varför inte, nu när vi ändå är på sådan god väg baklänges i utvecklingen, gå så långt tillbaka som till de olympiska spelens begynnelse? Då tävlade deltagarna nakna. Visst hade det varit "lite roligare att titta på"?

//My

Söndagar brukar förknippas med vila, vare sig man är kyrklig eller inte. Har man inget bättre för sig kanske man pillar sig i naveln. Riklig behåring på magen ökar chansen för att finna lite ludd. Men naveln är så mycket mer än en samlingsplats för avskavda textilfibrer. Den är inte bara en markör för magens mittpunkt utan råkar också vara centrum för dagens lektion.

En navelskådare är en person som ägnar sig åt ”inåtvänt tankearbete”. En som kopplar bort omvärlden. Vill man vara småelak mot någon som man tycker är lite väl självupptagen kan man anklaga den för att ägna sig åt just navelskådning.

Ordet kommer från munksekten hesychasterna (från det grekiska ordet för att vara stilla), bosatta på berget Athos i Grekland på 1300-talet. Munkarna ägnade sig åt en meditationsteknik där de satt precis stilla och stirrade in i sin navel. Tillslut skulle man lyckas ”fly bort från sinnesvärlden och istället skåda det gudomliga ljuset".

Vem kunde ana? Att naveln av alla ställen är porten till det gudomliga ljuset. Själv tycker jag navlar är lite äckliga och att sitta och titta in i sin navel känns ganska ansträngande för nacken i längden.

Måste jag välja en sorts favoritmunk får hesychasterna kliva åt sidan för kung fu monks. Och jag tar nog tillbaka det där med nacken. Det finns värre sätt att meditera. 



Tack för idag, slut för idag!

/My

Alla kändisar är från Kungälv. Det vet vi. I Varberg gör vi inte väsen av oss lika ofta. Bara när det verkligen är saker som gäller något. Stordåd. Ingen småpotatis liksom.

Som till exempel när mina gymnasiekamrater kastar en tårta i ansiktet på Carl XVI Gustaf. Popikonen Martin ”du är så jä jä wow wow” Svensson. Eller när en av stadens söner går och vinner dokusåpan Bartenderskolan.

Och det som kunde varit idag, när vi nästan tog SM-guld i innebandy. Som är sporten med de mjäkigaste straffarna i idrottshistorien.

Nu blev det ju inte så. Men det var i alla fall inte Kungälv som vann, det är alltid en tröst.

/My

Jag har vänner med en bil. Och vi åkte för att lyssna på Håkan,
det var så längesen sist.
Alldeles för längesen visst. 

På helt andra platser och i en annan tid. 
Nu i aprilsolen och med nya vänner bredvid.

Hur skulle det gå, skulle det vara precis som förr?
Det var något som inte stämde.
Och jag funderade på varför.

Livet förändras vart man än går,
så det är kanske inte så konstigt om det inte alltid är vi två. 

Det var år sedan vi var små men vi har åldrats i takt
och han har alltid lagt trummor till allt svårt och abstrakt.  

Och det var inte mellan oss det inte stämde.
Det var alla andra och hela den här delen av landet som hände.

Det måste vara något fel på er.

Vi måste härifrån.
För den här stan drar ner oss i botten av ån.



/My

Nej, det är inte Ranelid som gästat staden. Här följer ännu ett högklassigt inlägg från elitidrottens finrum.

Hurjagträffadedinpappa är kända för att rapportera från de mest kritiska plasterna. Det är vi som vågar stanna kvar när alla andra flyr. Ikväll var vi på plats i Sporthallen, där laget (och deras respektive) spelade under dödshot, från Tjeckien. Ganska olustigt egentligen men ingen verkade märkvärdigt besvärad.

Ibland händer det att jag och östgöten hittar på något woligt tillsammans, bara vi två. Det kan vara något kewl som svininfluensavaccinering eller som ikväll, handboll. Guif mötte lunduiterna LUGI och vi slog följe. Fröberg skämdes som han brukar över mitt sportsliga beteende; tydligen får man inte lov att applådera motståndarlaget. Men jag förstår inte hur i all världen de annars ska känna sig välkomna? ”Kulturkrock” suckade Fröberg och senare ”vi lägger ner diskussionen”.  

Vi upplevde aldrig någon riktig glöd i matchen. Kanske för att Fröberg jämför med LHC-hockey och kanske för att jag jämför med ELSA-handboll, där valet är "döda själv eller bli dödad". Och så är de ganska korta i rocken, guifarna. Tror det är lätt hänt om man är man och härstammar från Eskilstuna.
 


Guif vann, det var synd. Jag höll på lundapågarna, jag och två till. LUGI har duktiga gymnaster och Guif var ju ändå redan klara för vidare spel.



Som seden följer får man välja en varsin potentiell pappa ur valfritt lag. Fröberg hade lite huvudbry. Men tillslut föll valet på Guifs vänstersexa, nummer 11. Hans skägg påminde honom om Anders.



/My

Idag jobbade vi med vår kreativa sida på föreläsningen. Ibland kan det vara lite svårt och klurigt att vara kreativ på beställning. Då kan det hjälpa att vara medveten om kreativ kognition – olika mentala processer som är kopplade till kreativitet. Så att man kan hjälpa kreativiteten på traven, släppa sin fixering till det invanda och tillsut komma på marvelösa saker. 

Vi fick plocka på oss lite utvalda prylar och sen go bananas. Först var vi inne på ett lok, luftburet av pappersplan med syfte att informera om informationsdesign, vilket ledde till idén om ett soldrivet tefat. Magnetism var också inblandat men jag minns inte hur.

Men allt kändes lite för invecklat och inte så där klockrent. Inte förrän jag kläckte idén om den ultimata leken! Jag skulle placera dess uppkomst under begreppet konceptuell expansion där man utvidgat ett redan befintligt koncept för att hitta nya användningsområden.

Hurjagträffadedinpappa presenterar stolt:

SOLBOLL©

Materiel
· En solboll (boll tillverkad av inhopknycklade gula postit-lappar)
· Obekväma små saker (till exempel en klammer och en skruv)

Regler
Kasta solbollen på varandra, den som inte fångar den med händerna eller tappar bollen får ett straff. Straffet går ut på att placera de små obekväma sakerna någonstans på kroppen och sen förvara dem där i en timme. Efter detta kan man återgå till leken igen. Det är upp till motståndaren att betsämma vart de små obekväma sakerna ska placeras (till exempel i strumpan, bh:n, här finns plats för kreativitet.)

Ut och lek!

//My

Ni vet den där kategorin Söndagsskolan jag instiftade förra veckan? Den tror jag vi tar och skiter i! För vid närmre efterforskning visar det sig att de flesta uttrycken i det svenska språket härstammar från Bibeln, en grekisk filosof eller en svensk revy/sosse från 70-talet.

Å andra sidan är ju inte jag den som ger upp i första taget. Ingen har det lätt i början, inte ens Juholt. Så nog ska jag kunna vaska fram något av läsvärde i den gamla boken ännu en vecka.

Murphys lag är ett begrepp jag snappat upp men inte har tillräcklig koll på för att bruka i samtal. Ska vi ta och undersöka denna lag lite närmre? (Ja, ska ni svara nu) Bra!

Murphys lag kallas också ”lagen om alltings jävlighet”. Redan nu börjar i alla fall jag gilla den här Murphy. En bitter man törs jag påstå. 

Han var kapten och ingenjör på 40-talet i Kalifornien och jobbade med forskning kring flygkatastrofer. Någon han störde sig på mer än andra var en tekniker som gång på gång felkopplade mätinstrument. Vid ett tillfälle sa Murphy upprört: ”Finns det något sätt han kan göra fel på, så gör han det”. En arbetskamrat myntade då Murphys lag om fenomenet att om något kan gå fel, ja då gör det bannemej det.

Här följer några av de allra vanligaste exemplen på Murphys lag: Att telefonen ringer just när man gått in i duschen, det börjar regna när man precis tvättat bilen och den tappade smörgåsen som alltid tycks landa med smöret mot golvet.

Som ett muntert avslut på lektionen låter vi Mahatma Ekman berätta om smörgåskastningsmaskinen som lägger empirisk grund till lagen om alltings jävlighet. 

 

Tack för idag, slut för idag!

//My

Red. Grenholm K, (2000), Bevingat − från Adam & Eva till Oväntat besök, Norge: Albert Bonniers Förlag

I min bokhylla står en bok som heter Bevingat. Eller, egentligen ligger den i en stapel på mitt fönsterbräde eftersom det är alldeles för riskabelt att ha böcker i en bokhylla som ni vet.

Jag bläddrar väldigt sällan i denna bok. Aldrig, kan jag nog drista mig att säga. Det är synd, för den är full av spännande bakgrundshistorier till ord och uttryck som bitit sig fast i det svenska språket på ett eller annat sätt.

Ett trevligt söndagsnöje visade det sig. Så trevligt att jag ämnar göra det tradition att hädanefter varje söndag bjuda på någon av alla de godbitar som boken sitter inne med. Låt oss kalla kategorin: Söndagsskolan. Och låt mig härmed hälsa er varmt välkomna till den första lektionen:

Om du skulle få tillgång till en tidsmaskin och åka tillbaka till 60-talet ska du akta dig för att använda uttrycket "släng dig i väggen!". För ingen skulle förstå vad du pratar om. Det var nämligen decenniet senare som uttrycket såg dagens ljus tack vare Magnus och Brasse. Det ska ha lanserats på skivan Varning för barn, en skiva med både talmonologer och musikinslag. I ett av de senare försöker Brasse lära sig spela gitarr och när han lyckats med några ackord utbrister han för första gången i historien "Släng dig i väggen, Janne Schaffer!". 

Brasse menade ungefär: det här kan jag bättre än du! Men att säga "throw yourself into the wall" till en engelsman är lika lönlöst som att dra till med det svenska uttrycket på 60-talet. Prova då istället "eat your heart out" så når budskapet fram.

Samme Janne köpte för övrigt lotter av mig för några somrar sedan, han vann på fyra eller fem i rad. Han blev jätteglad. Sedan var han tvungen att hinna med tåget, så jag vet inte hur hans turdag slutade.

En bild på Janne då det begav sig, ljuva 70-talet:


Janne på Kolmården, 2005:


Janne tycker om djur och gitarrer:


Så här ska det se ut. Nu rockar vi järnet!


Tack för idag, slut för idag!


/My


Red. Grenholm K, (2000), Bevingat − från Adam & Eva till Oväntat besök, Norge: Albert Bonniers Förlag
För mer pressbilder på Janne. 

"Dom har det mycket svårt just nu, dom har varit tvungna att sälja sitt största hus!" Mormor Ulla tycker vid middagsbordet väldigt synd om släktingarna i USA...

/ Frida

Om någon mot förmodan inte redan räknat ut det, är det nog säkrast att i efterhand dementera gårdagens inlägg. Vi skämta såklart aprilo med er! Såg personligen herr F lämna högskolan igår, med raska friska steg ätandes ett äpple, på ett självsäkert sätt som bara han kan. Hoppas ändå vi orsakade några korta sekunders hjärtattacker, hårslitningar eller åtminstonde att någon satte i halsen. 

/My 

Trogna läsare vet att vi precis läst projektledning för att undvika en annan kurs. Och att döma av våra klasskamrater missade vi inget annat än många och långa uppgifter. Men säg den lycka som varar. Det visar sig att läraren (franken) i nästa kurs blivit sjukskriven. Därför ska vår kära Fröken Papper hålla i informationsdesign i praktiken istället. Hurjagträffadedinpappa är inte tillfreds med detta och våra tankar går denna mulna fredag till de  informationsdesignelever, skolväskor och regnskogar som drabbas.

/Hur jag träffade din pappa