"Så länge folk tror att man är knäpp eller galen, så får man säga lite vad man vill" - Thomas Di Leva

Det ligger mycket i det. Även om han är lite knasig. Eller - tack vare att han är lite knasig. En konstnär har en annan utgångspunkt än alla vi andra. En konstnär klarar av att ta sig utrymme som andra människor inte vågar ta, eftersom förväntningarna eller fördomarna aldrig riktigt kan matcha galenskapen och genialiteten hos honom eller henne.

Jag har alltid varit lite rädd för den typen av människor. Oberäkneliga personer som inte gör som alla andra tror att dom ska göra. Som går i regnbågskaftan när alla andra har kostym. Som döper sina barn till månljus eller stjärnfall eller namnet på deras favoritmånad. Som ritar en ful rondellhund med turban och kallar den Muhammed enbart för att ta reda på precis var exakt gränsen för vad man får göra går.

Sen en tid tillbaka har jag dock börjat inse vilken fördel det hade varit att kunna göra precis vad som föll mig in, utan att andra tyckte att jag var dum i huvudet. Eller utan att folk blev förvånade över att jag var dum i huvudet rättare sagt!

Det jag försöker säga är att förväntningar och krav stryper ens kreativitet. Och att jag borde sy mig en kaftan och börja leva lite mer som Di Leva.

/Frida

Jag och Frida befinner oss häromkvällen på Statoil. Vi strosar lite och kollar på tidningar. Jag plockar av irrelevant anledning herrtidningen Moore från hyllan och bläddrar lite. Så slår jag upp ett nytt uppslag och märker att här har någon visst kladdat ner lite. Det tar ungefär en halv sekund innan det går upp för mig att den här tidningen är ”använd” och det ganska nyligen. EEEUUWWWW!!!! Jag skriker, kastar tidningen ifrån mig och drar blickarna från övriga i butiken till mig. Frida ser lite besvärad ut, hon förstår inte vad som precis hände och inte varför jag med ett förvrängt ansiktsuttryck hysteriskt står och viftar med armarna.

Snälla stackars sorgliga Statoilsate. Om du ska runka upp en tidning kan du väl göra världen en tjänst och köpa den, inte ställa tillbaks den i hyllan!

Tack på förhand.
My

En mycket vis man hävdade häromdagen att egenskapen Jordnära är hemskt överskattad. Jag kände mig tvungen att påpeka att jag ändå ibland kan tycka att det skulle ha varit praktiskt om jordens dragningskraft hade haft en något större inverkan på mig än vad som råkar vara fallet. Men jag tycker att han hade en vettig poäng.

Själv har jag sedan länge haft en rejäl beef med Snäll. En totalt och ytterst bortkastad egenskap. Det betyder egentligen bara att folk inte kommer på något bättre att säga om en. Har jag inte lyckats lämna ett större intryck hos andra människor än så, så kan jag ju lika gärna gå och dränka mig! En så ofantligt tråkig och menlös egenskap att besitta att jag nästan blir upprörd över glorifieringen den har fått.

Snäll och mjäkig är synonymer. Slå upp det om ni inte tror mig! Snäll betyder att man låter folk trampa på en till höger och vänster, bara för att man inte kan stå upp för sig själv och sina åsikter. Det betyder att man låter störiga tyskar tränga sig i liftkön, bara för att man är feg. Det betyder att man sörplar på sin svindyra iskalla soppa och petar bort flugan som simmar i den med sin smutsiga gaffel, bara för att inte vara till besvär*. (Nationalencyklopedin 2010 s.283)

*Notera att detta är samma människotyp som två timmar senare på tryggt avstånd från ansvarig personal gnäller sig blåa i ansiktet.

En av mina favoritlåtar från min hängivna proggperiod i högstadiet handlar om just det här. Otroligt insiktsfull text faktiskt!

/ Frida

Han säger det så bra farbror Melker. Denna dagen har varit en enda långdragen seg kådklump och än är den inte över. Tror mig tala för samtliga från hurjagträffadedinpappa att föregående kväll med sangria och tapelitapas har satt sina spår.

Det är konstigt att det kan hända så lite på en dag som har så många måsten. Istället för att göra halvengagerade insatser till att skriva på mina inlämningsuppgifter har jag mest: ätit satsumas, suttit i soffan i sunkiga kläder, haft allmän ångest över livet, tröstätit chokladhjärtan från Emilias farmor, haft ångest för att jag tröstätit choklad och funderat på hur full jag var igår egentligen. Men vi var ju nio senioritas som härjade hus i helvete så jag kanske flöt obemärkt in i mängden. Jag hoppas och intalar mig att jag gjorde det.

Studenter som oss lever efter mottot ”det löser sig alltid”. För det gör det ju. På något sätt lyckas man alltid bli klar i tid fast det var så mycket som skulle hinnas med och trots att man sköt upp det till allra, allra sista nanosekunden. Jag befarar dock att man inte alltid kan förlita sig på att allt löser sig varje gång. 

Jag som har haft fullt upp med min soffapati har nu lämnat flera timmar av outnyttjat pluggande bakom mig. Och jag har i min glömska missat min tvättid. Som tydligen inte ens var idag utan i förrgår. Har uppenbarligen inte heller full koll på dagarna nu för tiden. Vad det än må vara för dag i morgon vet jag i alla fall att det är inlämning klockan 1600. Det löser sig nog. Jag hoppas och intalar mig att det gör det.

My

Det är segt att plugga ibland. Hur segt som helst till och med. Men det finns värre saker. Som att slita på ett jobb man hatar eller fastna på ett ställe där man avskyr sin chef, utan att kunna göra något åt sin situation. Jag gör ju det här för att jag vill kunna sitta i mysbyxor och supa till samtidigt som någon betalar mig för alla mina knasiga idéer. Typ. Kanske lite hårddraget, men ungefär så.

Kvasi-Gustav var vänlig nog att påminna mig om det häromdagen. På kvasiformulerat vis drev han hem poängen hårt och precist. För det är jag honom oerhört tacksam. Synd att jag inte kommer ihåg formuleringen i fråga. För den var jävligt rolig!

/ Frida

Vad gör man när man har trampat in en nål så djupt in i sin häl att den inte går att få ut med enbart handkraft?

1. Man skickar ett hispigt sms till sin kompis Victor som befinner sig 38 mil bort, fast man vet att han inte kan göra någonting åt saken och troligen jobbar.

2. Man skickar ett sms till grannen som sitter i skolan och pluggar och undrar om hon har en tång.

3. Man sätter sig i sin ljust färgade soffa, över sin vita matta och drar och lirkar och snurrar runt nålen, tills man slutligen får ut den och det sprutar blod överallt...

Hur kan ett litet litet sticksår producera så himla mycket blod? Och hur kan jag bli så skräcklagen av att det sitter en nål i min häl att jag inte märker att jag förstör stora delar av min inredning? (Soffa, matta, kudde och pläd är nu fläckiga på ett sätt som kräver en förklaring om någon annan någonsin ska kunna tänka sig att sätta ner sin rumpa på dom igen!)

/ Frida

Virriga Kristina, en av våra lärare på gymnasiet, muttrade argt om att hon hade fått nåt sånt där virus på sin dator. Speciella Anna viftade frenetiskt med handen och sa glatt:

- Jag har Norton!

- Ehm, jaha, okej...

Virriga Kristina blev lite perplex och jag är inte säker på om hon ens visste vad det där Norton egentligen var. Kan det vara någon form av könssjukdom? Ett virus? Eller är det kanske en typ av godis som flickan vill dela med sig av? Förvirring stod skriven i pannan på henne.

Anarki utbröt plötsligt av detta oväntade och irrelevanta påstående och Fräcka Albin började öppet håna Speciella Anna genom att efterlysa vad alla andra hade för virusskydd på sina datorer.

- Och han därborta, på andra sidan jorden, vad tror ni han har för nåt?!

Jag kommer inte ihåg hur Speciella Anna tog allt detta, jag gissar att jag inte brydde mig alls just då, men hela händelsen har av en annan anledning hängt med ganska länge i mitt medvetande. Uttalandet har nämligen blivit ett uttryck för när ett påstående är totalt taget ur luften och helt ur sitt sammanhang. Oväsentligt för diskussionen kort och gott.

"Jag har Norton!" Har plötsligt fått ett eget liv och begreppet strösslas med ganska rikligt i mina bekantskapskretsar. Det är spydigt och ironiskt och en helt fantastiskt bra och användbar fras.

Speciella Anna visade sig ha bidragit med en intressant kommentar trots allt, bara inte just precis när hon sa det! Så tack Speciella Anna för ett av mina favorituttryck! Och förlåt för att jag just har återberättat vad som troligen är ett ganska pinsamt minne för dig!

/ Elaka Frida

…heter en pjäs av Samuel Beckett jag såg när jag gick på gymnasiet. Den sattes upp i en slags commedia dell'arte-form där skådespelarna var sminkade som clowner, improviserade och lät publiken delta. Denna komiska variant lättade visserligen upp en annars väldigt lång och seg pjäs som gick ut på att några satt och väntade på Godot, för han hade sagt att han skulle komma. Men Godot kom aldrig och vi pubertala gymnasieungdomar kunde inte se något djupare budskap med pjäsen än att vi också suttit och väntat, två timmar förgäves. Om jag inte minns fel fanns det kanske inte ens någon Godot.

Själv sitter jag och väntar på Sen. Det var ju sagt, till och med planerat att han skulle komma snart, helst idag. Jag har kanske lagt lite väl mycket tilltro till Sen det senaste. Tänkte nämligen jag skulle vänta med att städa lägenheten, tills Sen kom. Sen har också fått uppdraget att fixa motiveringarna i Grafisk Form och bildanalysen och det reflekterande kurs-PM:et. Tanken var också att torka upp blodfläckarna på golvet när jag ändå skurar det, Sen. Det var ju också sagt att allt skulle bli bättre Sen. Men när fan kommer Sen och tar tag i mitt liv igen undrar jag? Sen kan gärna komma nu, för detta börjar nå bristningsgränsen och köket sanerar inte sig självt. Jag hoppas inte Sen kör en Godot och inte dyker upp, för detta börjar nästan likna en egen commedia.

(Teater Halland kommer till Eskilstuna snart tror jag!)

My

Detta skulle kunna vara ett hysteriskt roligt inlägg om vår lärare som är så intetsägande och vimsig att det är helt fascinerande. Det skulle kunna handla om hennes skövlande av regnskogar för att fylla min totala livsförbrukning av papper och stenciler. Det skulle också kunna handla om ironin i att kursen heter lättläst men står för det mest otydbara kurs-PM som någonsin skådats, som (och jag citerar läraren) "verkar vara öppet för egen tolkning".  Det kanske också kunde förklarat vårt pinsamt omotiverade och tillfälliga dock genuina agg mot dyslektiker, eller varför inte om alla de menlösa övningar och lektioner som tagit oeffektiviteten till onanade höjder.

Men eftersom vi på Hurjagträffadedinpappa inte sysslar med personliga påhopp på folk som fortfarande har någon slags makt över oss, i detta fall våra betyg i sina händer, lämnar jag all potentiell kritik av läraren osagd och inriktar mig istället på att på enklast möjliga sätt beskriva kursen i allmänhet. På ren och skär lättläst svenska såklart. För det är faktiskt en demokratisk rättighet att alla får ta del av all varnande samhällsinformation. 


Lättläst

Jag läser en kurs
som heter lättläst.
Lättläst betyder
att en text är lätt att läsa.

Det är viktigt att det finns
texter som är lätta att läsa.
Men det är dumt
att det är så tråkigt
att lära sig skriva texter
som är lätta att läsa.

Kursen består av upprepningar.
Upprepningar betyder
att någon säger samma sak
flera gånger.
Till exempel att någon säger samma sak
flera gånger.

Jag tycker det är onödigt.
För jag har andra tråkiga saker att göra
än att lyssna på upprepningar.

Ibland får jag ångest
för kursen är så tråkig.
Då målar jag på lektionerna
istället för att lyssna.

När du skriver en text
som är lätt att läsa
kan du till exempel
visa mycket bilder.
Då förstår den som läser texten
vad du menar.




/Anonym (för säkerhetsskull) på två bokstäver.

1. När en av Mys kompisars lillebror stoppade in två spikar i ett vägguttag och satte dit pannan, kunde det gått värre än två röda märken, men historien förtäljer dock inte ifall men uppstod.

2. När undertecknad fick en gaffel i ögat av ett illvilligt dagisbarn på andra sidan bordet, kunde det också ha gått lite värre. Men tack vare en turlig placering i mellan ögonbenet och själva ögat, limiterades följderna till chockade fröknar och fyra små ärr.

3. När en klasskompis på mellanstadiet råkade släppa sin slägga lite sent under friidrottsdagarna och den hamnade i kön i stället för på banan. Anna i klassen träffades olyckligt rakt i huvudet och halva klassen involverades i att hämta fruset kött från ett närliggande dagis. Att få en slägga slängd i huvudet på en och en halv meters avstånd verkade underligt nog inte ha någon betydande effekt på hennes intellekt och hon är idag lika briljant som någonsin!

Jag tror att alla mina före detta jobbarkompisar vet hur jag känner inför att lyfta upp motorhuven på en bil eller fylla på luft i däcken. Jag skulle hellre slicka på en frusen lyktstolpe eller lyssna på fem lättläst-föreläsningar på raken. Helst inte, helt enkelt!

När jag körde upp bilen till Eskilstuna sist, så blev jag ändå väldigt orolig över just däckens lufttryck, så jag var tvungen att stanna på statoil och bråka med deras lilla självbetjäningsverkstad. Illa. Jag visste väl inte riktigt hur mycket luft det skulle vara i, men jag kom ändå av nån anledning ihåg att det skulle vara 3,2 (valfri okänd enhet) i däcken på citymailbussen. Vilket är märkligt eftersom jag nog bara har fyllt dom en enda gång (när jag kände mig tvingad av oviljan att inte skämma ut mig mer än nödvändigt inför Jim på jobbet.)

Hur som helst så fyllde jag på ungefär 3 (valfri okänd enhet) i min lilla polo. Jag tänkte att det kanske behövdes lite mindre än i bussen, men jag hade liksom lite svårt att avgöra exakt hur mycket lite mindre var. Så jag höftade. Effekten blev bättre än väntat. Plötsligt kändes det som om bilen hade servo, och den nästan studsade fram på vägen. Fantastiskt! När mamma fick höra det fick hon nästan ett slaganfall... Det skulle visst bara vara 2,4 (valfri okänd enhet) i. Hoppsan. Jag får väl fixa det nån dag när jag orkar. Men det blir väl med det som med torkarbladet antar jag.

Jag har åkt omkring ett tag med ett torkarblad som hänger och rasslar i bakrutan. Jag satte nämligen dit det själv. Nu när regn och bilkörning för första gången sen jag var hemma sammanföll så märkte jag att det plötsligt satt fast. Det visade sig att min bror hade gjort en insats utan min vetskap. Han är ändå en av dom bästa jag vet! Säg det inte till honom bara för guds skull!

/ Frida

Lättfil naturell
50% halv gurka
100 % en morot
En flaska hemgjord jordgubbssaft
Lätta mini
Leverpastej ica gott liv
Margarin
Lingonsylt
Inlagda rödbetor
Mormors inlagda gurka
Drottningssylt
Toscansk tomatsopppa
Lättsdryck fläder
Ramlösa 33 cl
2x Öl (OBS! Tillhör inte mig!)
Röd currypasta
Sambal oelek
Pesto
3 vitlökar
Tomatpuré
Milda culinesse
Heinz chilisause

Totalt: 22 olika typer av ingredienser

Middagstips: 
Koka upp den toscanska soppan (som gick ut för bara två dagar sedan), strimla i moroten och smaksätt med sambal oelek och vitlök. Avnjut med en halv gurka och en kall ramlösa.
alt.
Lättfil med drottningsylt.

Innehåll:

1 st cider, gravendal hallon (kvarbliven sen i helgen)

1 burk äppelmos (utgången)

1 burk chunky salsa (hur gammal?!)

½ salladshuvud (inte helt fräscht...)

1 paket bregott (hjälper ju dock inte om man inte har bröd)

1 mango (har fått av mamma, hur äta?)

1 bit falukorv

3 ägg

4 st små potatisar (sen alldeles för länge)

2 st vitlökar

½ chilli (tveksam ålder)

1 burk sushi-ingefära (?!)

ca 50 g margarin

¼ burk pesto

1 tub tomatpuré

1 flaska citronsaft (slut)

1 flaska sweet chilli sås (lite kvar faktiskt!)

1 paket chokladpucko (inte okej!)

Totalt: 21 stycken ingredienser, om man inkluderar chokladpuckon som gick ut 06.09.10, vattenflaskan med kranvatten, den tomma citronflaskan och den för gamla äppelmosen.

Middagstips: Pasta med pesto och vitlök. Kanske lite falukorv till?

På frågan om varför hon inte berättade om branden direkt, utan lät mig tjata på om mitt blogginlägg, svarar My att hon inte ville att jag skulle tro att hon hade skurit sig igen och bli orolig. Det är ganska fascinerande att hon sitter med sin uppskurna hand i sitt uppbrända kök och försöker att underlätta situationen för mig och övriga grannar.

Ytterligare en ironisk aspekt i eländets elände, är att My tidigare under dagen skojat om att sätta upp planschen med beredskapsplanen för brand, hemma hos sig i brist på annan konst.

Vi har pyjamasparty. För vad fan annars ska man göra? Vi bakar kakor och dricker saft och vi tittar på Big bang theory och låtsas att det är en helt vanlig sketen tisdag. Förra veckan akuten, denna veckan pyjamasparty. Det går framåt i alla fall!

Och innan vi somnar säger My att det var ju bra att det var spagettisleven och inte wooktången som smälte. Fast nån jävel har vart där och sörplat rejält, så är glaset alltså fortfarande halvfullt. Jag kan inte annat än imponeras!

/ Frida

Fröknarna Kokobäng har slagit till igen. Och alldeles uppblåst imponerade av oss själva måste vi självfallet skryta om det på bloggen. I våra ögon är vi hurtigt hurtiga, vansinnigt vansinniga och galet galna. Vi är extremt nöjda över lördagens upptåg som räddade en till synes halvvärdelös dag.

Visst känns det som att det ibland går en väldigt fin gräns mellan att tänka klart och vara helt dum i huvudet? Jag tycker själv ibland att det kan vara svårt att avgöra vart jag befinner mig där. Till exempel när jag för andra gången i höst hör mig själv säga ”Ja!” när Frida med världens busigaste blick frågar mig om vi ska bada.

Ja är ett litet fjuttigt ord som i denna situation innebar så mycket. Vi hade satt vår prestige på lite för stort spel, när man väl sagt ja till en så stor grej kan man inte ta tillbaka det. Man har ju för fan en stolthet som tyvärr är större än Eskilstunaån. Och det hjälper ju inte att den ene av oss annonserat galenskapet på facebook, innan det ens utförts.



Om man jämför förra månadens dopp med gårdagens var förra lätt som en plätt. För igår var det riktigt, riktigt, riktigt, isande nerkylande kallt. Fel av mig, det var inte kallt, det gjorde bara ont.

Och för alla er som ställer er tvekande så är det värt varenda litet plågande steg ut i vattnet. Visst, det tar kanske emot sekunderna innan, i själva initiativtagandet och i doppet. Men efteråt är det befriande skönt för kropp och själ.



"My, klarar vi det här finns det inget vi inte klarar!" sa Frida och så sprang vi ut!

/My

Min studentbostad har under en period varit rätt så illa tilltygad. Som min mamma skulle säga; en sanitär olägenhet. Pappa skulle nog ha uttryckt det hela på ett mindre kultiverat vis och skrikit att det såg ut som ett jävla bombnedslag. Ni förstår kanske varifrån mitt något blandade ordförråd härstammar.

För att andra skulle kunna besöka min lägenhet, och ärligt talat för att jag själv inte skulle bli sjuk, så kände jag att det kanske var dags att damsuga under soffan och diska berget med disk som jag blundat för aningens länge. (Om jag inte har fått salmonella än så är jag troligen resistent.)

En sanitär olägenhet blev således en mycket sanitär lägenhet.

Efter att ha lagt ner min själ i att fixa till mina 30 kvm så bjöds det in för en liten vinkväll på vasbergsgatan.

Nu är det tyvärr nästan lika illa igen. Det är då själva fan att man inte har en diskmaskin!

OBS! Disken på bilden är inte samma disk som disken i inlägget ovan!

/ Frida

Det värsta Frida vet är knivar, rakhyvlar och skärsår som orsakats av vassa föremål. Hon var hispigheten själv i andra ändan av luren.

Istället för att spendera kvällens sista timmar framför Scrubs-repriser fick jag och grannen ta Polon till sjukhuset med en skuren hand i högläge. Efter några extra varv i rondellen och felkörningar hittade vi tillslut till akuten. Det var ganska folktomt och jacket undersöktes snabbt. Frida blundade plågat och grep krampaktigt om jackan. Handen skulle sys.

Under hela proceduren tittade hon bestämt bort, alldeles kritvit i ansiktet. Fyra stygn. Hon var så duktig och vidhöll gott humör hela kvällen. Hon höll tillbaka alla kräkreflexer och var otroligt lättad när hon äntligen fick andas frisk luft igen.

Och jag mår också bra. Fast det värker ju lite i min hand.

My

Hurjagträffadedinpappa lider av höstdepression.
Därav det stagnerade inläggsflödet.

M

"Hej jag heter Christer. Christer som i Christer Sjögren!"