Prisad skolmat
Kanske är det ett tecken på att man börjar bli vuxen, det här med att man plötsligt kan tänka sig att äta skolmat igen. När jag och My gjorde intervjuer på Rekarnegymnasiet för ett tag sedan var vi väldigt sugna på att gå in och ta för oss av den färdiglagade maten med tillhörande grönsaksbuffé. Plötsligt var föraktet och äcklet inför bambamat ett minne blott och hade det inte varit för att den ena av oss har moral i kroppen, så hade vi antagligen gått in och satt oss.
Jag kommer självklart fortfarande ihåg att matsalen i skolan var en väldigt trist och stökig miljö att äta i. Klibbiga och söliga bord efter otaliga matkrig och väldigt långa köer till ugnspannkakorna som alltid var slut när man väl kom fram. Och vem hade egentligen som jobb att komma på fyrtio olika namn för flottig pressad köttfärs i varierande former som serverades minst fyra gånger i veckan? Det var ju bara föräldrar som trodde att det var någon skillnad på provensalska hjärpar, pannbiffar ala Lindström, köttfärslimpa och köttbullar.
Grejen är väl att när man väl måste laga sin egen mat varje dag så är man inte lika kräsen längre. Färdiglagad mat är färdiglagad mat. Nästan oavsett vad den smakar.
När nu Västerås kommun tänker dela ut pris för bästa skolmatsal, så vill jag ändå bidra med en liten rekommendation. Håll er borta från Mimers Hus! Även om ni råkar vara hungriga...
/ Frida
Topp 3 - Lärdomar jag dragit av projektet loppis-stolar
1. Jag är inte ens nästan lika bra på att sy som jag tror att jag är.
2. Sprättaren är ett jävulens påfund som måste hanteras mycket varsamt om inte olyckor ska ske.
3. Senapsgul undertråd kan under inga omständigheter ersätta en svart, eftersom den visst syns på svart tyg.
/ Frida
Plugga Frida för helvete!!!
Jag håller på med projektet pimpa loppis-fynd i stället för att plugga. Ingen blir väl egentligen förvånad utom möjligtvis jag själv, eftersom jag verkligen hade bestämt att jag skulle skriva lite på min inlämning idag. Jag stöter hela tiden på problem som gör att jag inte kan komma igång. Den grönblommiga gardinen måste bytas ut till en vit, sängen måste bäddas, glas måste diskas och stjärnan jag fick av My måste hängas upp trots att jag inte har verktygen som krävs. (Sofie, jag behöver min hammare!)
Den uppmärksamme kan nu notera att ingen av de ovanstående sysslorna har något som helst att göra med projektet jag håller på med. Nej, för det är nämligen ganska svårt att komma igång med det jag tänkte göra istället för att komma igång med det jag egentligen behöver göra. Jag har noterat att för att börja sy stolsöverdragen till loppis-stolarna, krävs det vissa förberedande insatser. Äta mat. Sätta upp håret. Gå ner till My och låna hennes strykjärn och sytråd. Etc. etc...
Jag trodde att jag hade förberett mig klart genom att köpa kardborreband men så var det tydligen inte. Typiskt. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på, så jag förbereder mig ytterligare genom att blogga lite.
Kuriosa: Om man frågar efter kardborreband i Eskilstuna, så undrar dom om man vill ha den delen med själva kardborren eller den delen som fastnar på kardborre. Själv trodde jag att dom båda delarna samverkade när det gällde att hålla ihop saker, men så är det tydligen inte här...
/ Frida
Filttomtarnas tid är förbi
"Vad gör jag här? Jag är måttligt förtjust av hantverk som detta och jag fryser fan ballen av mig, om jag haft en."
Så jag går runt där och jag blir faktiskt lite nedstämd när jag tänker på om min generation kommer klara av ansvaret att bevara julmarknadstraditionen. För vem kommer av egen fri vilja stå och tälja smörknivar om femtio år, vem kommer sälja egenvirkade grytlappar och vem kommer ens ha kunskap i hur man bränner mandlar? Eller får man automatiskt hemslöjdsintressen när man blir äldre? Kanske kommer marknaderna i sig bestå, fast vi säljer andra grejer som recyklat julgranspynt och redesignade näverkorgar.
Om inte ens folk som jag, som tycker om skapande och pysslande, tycker hemslöjd är det minsta kul och tar direkt avstånd mot filttomtar och deras ullkusiner, är jag rädd att hoppet är ute för julmarknaderna.
My
Blimey!
Så var det äntligen gjort. Som alltid när något man längtat evigheter efter är över fylls man av tomhet. Lördagskvällen spenderades på bio där jag och Frida såg den första av de två avslutande filmerna om Harry Potter och dödsrelikerna. Harry Potter har funnits där sen man var knatte. Först som böcker och när de tog slut fanns i alla fall filmerna kvar av livnära sig på. Nu närmar sig också de sin final och därför var det bitterljuvt att sitta där i salongen.
Ron (som alltid har en speciell plats i mitt hjärta) har vuxit till sig, kostymörerna och frisörerna borde få sparken och Ginny har ingen bh. Jag gillar att alla börjar se lite nerdrogade och slitna ut såhär mot slutet. Men varför mesa torteringen av Hermione? Ge henne en rejäl Crusiatus-förbannelse som i boken! Dobby fick aningen lång konstpaus för att yttra några lite väl amerikanska repliker innan han fick dolken i bröstet och den där inplanterade dansen i tältet, what was that about? Men det finns alltid något att klaga på när böcker görs till filmer. 
Handlingen är som alltid förenklad, förändrad och förkortad, men det får man acceptera. Jag förstår att alla geniala lösningar och förklaringar inte får plats. Det går inte att sticka under stolen med att denna film känns lite som en transportsträcka till sista delen då jag hoppas de brassar på med allt krut de har kvar. Men som den trogna anhängare jag är, gillar jag filmen, såklart.
Ett halvår kvar till sista delen. Bitterljuvt var ordet.
Dobby förresten. Under hela filmen satt jag och försökte komma på med vem den lille husalfen påminner mig så om. Tillslut poppade bilden av en av mina små gymnaster jag hade när jag var tränare upp i huvudet. Likheterna är slående, fast hon har aningen sötare approach och lite mindre öron. 
My
Kära tomten 3
- Prenumeration DN.
Främst för lördagskryssens skull, som jag råkar vara grym på. Min provmånad är slut. Utan kryssen klarar jag mig inte...
- Alfapet
Så jag ska kunna utmana mina jämlikar i Textilstuna. Snuskalfapet är bara en variant, spelet kan utvecklas i oändlighet. Låt mig utforska möjligheterna!
- En ny telefon
Jag glömde skriva upp det på min ordinarie lista jag mailade härom veckan. Hoppas det går att fixa ändå! Jag vill inte har något internet på, för jag kan råka trycka igång det av misstag, och det tenderar att bli dyrt i längden. Den ska tålas att tappas i stengolv en gång om dagen. Och såklart ska den kunna ringa upp andra telefoner när jag vill, och inte stänga av sig när jag ringer till My. Det var allt.
Vi ses den 24:e efter Kalle Anka! Ta det lugnt i julstressen, och kör hårt med nissarna. Kram
/Emelie
Heldag med Hurjagträffadedinpappa
Vi startade (hör och häpna) dagen i föreläsningssalen, 09:15-16:00 närmre bestämt. Timmar vi å andra sidan mest ägnade åt föreläsningskonst:
Efteråt fortsatte vi till stadens shoppingcentrum, där vi fann en skön särskrivning,
köpte glasögon på Myrornas till privat konstprojekt,
och smygfotograferade teliaanställda.
Vi avlsutade dagen med julmusik, hårfärgning som inte blev så signalröd som önskat och en alldeles förträffligt onyttig och kladdig chokladkaka.
Radikalt leverne? Diskuterbart. Men tack för följet och godnatt!
Kära tomten 2
Jag misstar dig med Gud ibland och höll nästan på att skriva upp lycka och god hälsa till mina nära och kära på önskelistan. Så knasigt, för du sysslar ju mest med materiella ting. Vet att du har fullt upp så jag skippar fjäsket och går rakt på sak. I juklapp önskar jag mig:
Spraylim (men jag råkade nog önska mig det av mormor så hör med henne först!)
Golvlist till duschen (leveras helst direkt till Etuna, känns bökigt att bära den med mig på tåget upp och folk kommer stirra så och undra varför jag har en golvlist över axlarna)
Motorbåt (skulle underlätta väldigt mycket för mig när jag till exempel ska ta mig fram över havet, måste inte vara en lyxvariant men den får gärna flyta, ha kapell och en motor som pallar ända upp till Orust och tillbaka i tillräckligt höga knop, den ska vara så snabb så håret står bakåt och inte hänger ner under färd)
Tack på förhand, vi ses om en månad! (PS! Jag kommer ha rött hår i år, bara så du är uppmärksam och inte ger klapparna till fel unge!)
My
Varm mat på tallrik
Idag fylls återigen konto och kylskåp på och det är på sin plats att vara tacksam och nöjd. Jag låter ett filmklipp illustrera närmare, eftersom vi alltid uppmuntras att jobba i flera olika sociala medier.
/ Frida
Drogliberal svt-debatt
"Är det nånstans som folk knarkar som apor så är det ju i musikvärlden!"
Marcus Birro, som vanligt lika nyanserad och välformulerad, kommenterar Jay Smiths lilla knarkfadäs. Han tycker inte att det är någon stor grej att Jay har rökt på lite, för det gjorde ju alla hans idoler på 80-talet.
Jag är beredd att hålla med honom. Fast tv4 har någon form av nolltolerans mot droger och alkohol som inte verkar efterföljas så himla noggrant när det väl kommer till kritan, så stannar ju inte världen för att Jay blir hög. Inte heller tycker jag att det har en speciellt relevant koppling till hans musikkarriär.
Bara för att man har stått på scen sammanlagt sju gånger och sjungit madonnacovers så betyder inte det att man vill vara en förebild för en massa ungar som inte har något bättre för sig än att titta på Idol på fredagskvällarna. Eller att man passar för att vara en. Hur bra man än sjunger.
Jag tycker att hela grejen är löjligt överdriven och som vanligt exploaterad bortom rimliga gränser av media. Däremot så fann jag debatten i Kvällsöppet med Ekdal ganska underhållande tack vare den hysteriskt upprörda skorrande lilla grabben från något nykterhetsförbund och Camilla Lindberg (bilden nedan) som verkade ha titeln Liberal debattör av en anledning. Marcus Birros ganska korkade små inlägg förgyllde ytterligare, även om jag gärna hade sluppit höra honom säga änkljen vid upprepade tillfällen. Det heter äntligen, hur jävla svårt kan det vara?!
OBS! Åsikterna ovan är skribentens egna och hurjagträffadedinpappas övriga medlemmar bär inget ansvar för något skrivet i det här inlägget. Skribenten har dessutom också för vana att då och då sitta klistrad framför idol, och fördömer ingen med samma böjelse.
/ Frida
Kära Tomten!
Eftersom jag hyser ganska liten tilltro till ditt sätt att färdas på julnatten och även till min egen förmåga att frakta julklappar via tåg så ber jag dig att låta större paket gå till bättre behövande och mer stationära personer. Jag har ändå valt att sammanställa en ganska gedigen lista, för största chans att kamma hem någonting jag verkligen skulle uppskatta (till skillnad från vissa andra onödiga prylar jag fått genom åren, och tomten, jag tror du vet vilka!)
Då min äggklocka är väldigt egensinnig och obstinat så skulle jag verkligen gilla den här magnetiska att sätta på kylskåpet från Dulton för 129 kr. Finns i ett flertal färger, men lyckligast skulle jag bli över en turkos, rosa eller lila.
Dom här lamporna (jag behöver två) skulle se himla tjusiga ut i min hall och kommer från Bolagret där dom kostar 149 riksdaler styck. Finns liknande att få tag på billigare på annat ställe så är jag inte så kräsen. Det viktiga är egentligen den svart/vita sladden.
Då jag är lite rädd om mina fina dyra vinglas, så skulle jag gärna alternera med rosa vinglas från lagerhaus för 29 kr. Skulle göra sig perfekt en vinpimplarkväll. Och om du ändå besöker lagerhaus kan du spana in den söta uggleklockan för 99 kr. Eller vad som helst rosa egentligen...
Krokarna Dear Deer i svart skulle också bli exceptionellt väl omhändertagna i mitt förvar. 139 kr kostar dom och fås bäst i par. Finns lite varstans.
På Ikea finns Mjöd ölglas i sexpack för 49 kr. Dom skulle också vara praktiska vid festliga tillfällen. Och tomten, oroa dig inte för skåpsförvaring för dom får stå bredvid vinglasen ovanpå skåpen!
Då jag börjar få lite åldersnojja skulle jag också bli väldigt glad och inte alls förorättad om du fixade nattcream/dagcream under granen. Inte ens antiwrinkle skulle känns som en pik faktiskt. Och du vet säkert redan om att jag älskar alla typer av läppglans och makeup-produkter, så det behöver jag kanske inte ens nämna.
Övriga saker att tänka på vid inköp av julklappar kan vara att jag inte har ett endaste helt par strumpor, bara äger tre tallrikar och två assietter och att jag alltid verkar ha ett kuddfodral för lite när jag bäddar.
Och just det ja! Fred i världen önskar jag mig också såklart!
/ Frida
Om att eniroa sig själv och sånna saker
För att få tyst på mammas tjat gav jag tillslut vika och ringde sjukvårdsrådgivningen. Där sa de att det nog inte var någon fara med huvudvärken men ändå säkrast att uppsöka läkare.
Sagt och gjort, nästan. Jag ringde och uppmanades att knappa in telefon- och personnummer för att bli uppringd. Fast när den automatiska rösten i luren upprepar telefonnumret för mig, kände jag att något var fel. Vad var det för konstigt nummer hon läste upp? Har jag knappat in det? Vad är det för siffror? Är det mitt nummer? Vad har jag för nummer?
Efter en stund av total blackout var det bara att ringa och förklara för Isabelle att vårdcentralen i Eskilstuna kommer ringa upp henne i eftermiddag angående hennes lätta hjärnskakning. Sen fick jag fundera ett bra tag innan jag kom på mitt egna nummer, för jag gick inte att finna på eniro.
En stund senare får jag ett sms av Frida. "Ja, absolut! När?" står det. Jag fattar ingenting och frågar henne snällt om jag har ställt en fråga. Jo, det hade jag. Mitt i allt detta ringer mitt mobilalarm. Alltså är det något jag ska komma ihåg, frågan är bara vad. Tvätten fick jag senare erfara. Så ringer Johanna från jobbet och vi bestämmer att träffas på ICA om 10 minuter. Glömde jag bort att gå och träffa henne? Ja.
Det kanske inte är helt omotiverat att jag ska kolla upp om allt står rätt till där uppe. Får inte glömma bort att gå dit bara!
My
Tomten se hit!
Nu är det helt plötsligt en endaste liten månad kvar till julafton. Time flies och det gör tomten också, med renar. Vi vet vikten av att synas i olika medier för att få fram budskap. Det är långt till Nordpolen och brev kan så lätt irra bort med posten i snöyran på vägen. Därför publicerar vi i dagarna våra önskelistor på bloggen, utifall att tomten eller någon av hans nissar kikar in.
Hurjagträffadedinpappa
Är du också en tant?
1. Jag bakar torra kakor. För X antal veckor sedan fick jag för mig att jag skulle baka en sockerkaka. En vanlig sockerkaka med citron. Inte ens en spexig tigerkaka.
2. Jag tänker praktiskt. Funderar allvarlig på att önska mig en dramatenvagn i julklapp, att ha när jag går och handlar. Kommentarer överflödiga.
3. Jag sysslar med handarbete. Började för snart ett år sedan med ett idiotprojekt. Fyrfärgad filt av mormorsrutor. En tredjedel kvar.
4. Jag skriver handlingslistor. Personligen tycker jag inte det är något tantigt med det. Dock har andra starka åsikter som den saken.
5. Jag fryser om fötterna. Det är visserligen inga tofflor vi pratar om. Och jag har faktiskt ett ovanligt kallt golv. Men mina raggsockor är ovärdeliga den här tiden av året.
6. Jag vill inte ha trånga kläder. Luftigt är skönt, och jeansen åker nästan av redan i hissen, när jag kommer hem.
Dock vill jag betona att jag fortfarande är ett tekniskt geni och har ett relativt bra minne. Jag är oförskämt rörlig och fit för min mentala ålder, och har inga krämpor att tala om. Jag tror att tack vare den här insikten är jag är redo att stoppa utvecklingen innan jag blir totalt tantifierad. Har du samma symptom? Gör det du med, innan det är för sent!
/Emelie
Horhus eller dårhus?
(Ha i beaktning innan du tar dig an att läsa denna utläggning att den är lång och att det är en halvparanoid kvinna som spekulerar.)
Fakta: Sedan augusti har det hörts ett återkommande dunkande i någon oidentifierbar vägg i direkt eller nära anslutning till min lägenhet. Det håller en fast takt men kan variera i antal dunk. Oftast rör det sig runt tiotalet som följs av en paus på cirka 20 sekunder för att sedan återupptas igen. Intervallen varar i genomsnitt 5-15 minuter. Det kan dunka på morgonen, mitt på dagen, flera gånger under samma timme, natt, kväll, otta, arla, särla. När som med andra ord.
Jag presenterar nedan ett urval av mina skarpaste teorier:
Det första de flesta associerar med dunkandet (även jag) är att mina grannar har ett prima sexliv. Men då ska jag tala om att det knappast är svenssonsex vi snackar om. I så fall bor jag under värsta extremsexmissbrukarna². Den konstanta frekvensen i dunkandet talar emot för jag föreställer mig att takten i så fall borde öka mot slutet. Det finns många aspekter som talar emot faktiskt.
Det skulle logiskt sett också kunna vara någon som tränar eller utför någon form av hantverk, kanske någon sorts maskin eller liknande företeelse. Men även här talar de olika tidpunkterna och tidsrymderna emot.
Jag startade med en normal, sansad och logisk inställning. Men ju mer jag grubblat på vad det är som dunkar har jag kommit underfund med att logik bara är en rekommendation, något man mest bör ha lite i åtanke men inget man nödvändigtvis måste känna ska styra ens liv. Så när jag tog ut svängarna kom jag genast fram till väldigt många fler svar och helt plötsligt föll bitarna på plats.
Det skulle kunna vara en instängd fånge som varje gång min granne åker hemifrån försöker dunka en kod för att bli räddad. Förgäves för att han/hon uppenbarligen inte är så haj på morsespråket. Och eftersom jag bara kan tyda sos-koden och sms-signalen så förstår jag ändå inte.
Det skulle också kunna röra sig om ett spöke. Kanske en gammal studentgast som för hundra år sen blivit levande instängd, inbyggd i väggipset och som inte kommer få ro förrän jag en natt i frammanat vansinne slår ut väggen med en slägga.
Jag har på senare tid insett att det kanske är hos mig problemet ligger. Det kanske är jag själv som antingen:
A: Inbillar mig dunkandena eftersom jag blivit sinnessjuk utan min vetskap. Det går det inte att förneka det faktum att lägenheten har försökt röja mig ur vägen i höst. Ett långsiktigt mål kan ha varit att simulera dunkandet för att långsamt driva mig till vansinne och göra mig galen och paranoid. Högst troligt scenario.
B: Eller så åstadkommer jag dunkandet själv fast jag inte vet om det. Eftersom en ond del av min hjärna tagit över och den riktiga My försöker dunka sitt huvud mot väggen så fort det är möjligt, för att bli av med demonen som tagit hjärnan i besittning. Krånglig teori men trovärdig.
Eller C. Jag tänker mig något i stil med Sjätte sinnet eller Secret Window. Jag kanske inte finns utan inbillar mig mitt liv och min vardag. Egentligen bor det en annan person i min lägenhet nu och det är den jag hör. Vi lever liksom parallellt för jag har inte insett att jag egentligen ska gå över till andra sidan. Låter inte helt omöjligt faktiskt men ponera att det är någon från det parallella universumet som sitter och dunkar. Då har vi ju fortfarande inte klarat upp det som är det väsentliga här:
Vad fan är det som dunkar!?
My
Hypokondriker med sjukdomsinsikt
Jag är galet hypokondrisk. Jag har haft allt ifrån nageltrång till livmodercancer och brutna revben och jag är ganska van. Det som händer är väl mest att jag går runt och funderar över mina krämpor lite onödigt mycket och eventuellt att människor i min närhet blir en aning trötta på mina knölar i brösten (japp, båda brösten samtidigt...) och mina inbillade knottror på stämbanden.
Ett läkarbesök är dock inte att tänka på. För om jag har rätt, vad händer då? Då är jag ju sjuk!
Att googla sina symptom och försöka ställa sin egen diagnos är inte heller speciellt tillfredsställande. Det går ju alltid att hitta någon sjukdom som stämmer in tillräckligt bra för att man ska bli orolig!
Just nu har mina små älsklingsungar hosta och feber. Jag med. När jag vänder mig till källan av visdom a.k.a wikipedia så säger den att jag har kikhosta. Vilket innebär att Semlisen och Neo också har det. Och att det kanske är så att det är jag som är roten till det onda, eftersom jag myste med dom när jag var hemma sist när jag var lite krasslig. Wiki upplyser vidare om att kikhosta är dödligt för spädbarn och jag börjar sakta men säkert få panik. Sjuksyrran Johanna får lugna.
Inte bara är jag hypokondrisk när det gäller mina egna symptom, utan det inbegriper numera tydligen andra människor också. Hypokondrin kanske börjar bli värre? Måste nog googlas!
/ Frida
Topp 3 - värsta typen av ångest
Det här blir en onumrerad topp 3, av den enkla anledningen att det är lite svårt att på ett rättvist och tillfredsställande sätt bedöma den inbördes ordningen ångesttyperna borde skrivas i. Det är ju som bekant dagen efter lördag idag, och allt verkar ju hemskare när man befinner sig mitt i det så att säga.
Söndagsångest: den absolut värsta typen av ångest.
Tentaångest: den absolut värsta typen av ångest.
Panikångest: den absolut värsta typen av ångest.
Lika som bär 1.0
King Richie is back i kommentarfälten här på Hurjagträffadedinpappa och detta måste givetvis firas med ett omnämnande på bloggen. Ett trevligare än det senaste, som av någon anledning råkade försvinna. Ehrm...
Det har säkert inte undgått någon att Citys målvakt tillika tonfiskstadens stolthet Richard "Richie" Larsson bär slående likheter med Ted Gärdestad! Ifall någon ställer sig skeptisk till detta påstående finns nedan bevisen som undanröjer alla tvivel:
Molnobservationer
Ovanför bevittnar du ett textmoln. Vad det är kanske kräver sin förklaring. Ett textmoln representerar frekvensen av ord i en text med hjälp av färg, form och typsnitt. Det är ett visuellt redskap som främst används för att ge ett hum om en texts kontext och innehåll. Detta moln är framsällt av våra senaste inläggsrubriker. Om man får en inblick i vad bloggen handlar om vet jag inte. Men säkert är att textmolnet som av en händelse har gått rakt in på förstaplatsen på min favoritmolnlista!
My
Vikten av ett högt BMI
" Vissa saker får man bara skratta åt om man har ett tillräckligt högt BMI" - Zandra Sjöberg
Kanske ett av världens bästa citat yttrades i samband med att filmen Prinsessa sågs i vårt kompisgäng. För alla som inte har sett filmen så kan jag upplysa om att den handlar om en tjock flickas öden och äventyr. Den fick kanske inte så många guldbaggar i slutänden, men den gick definitivt hem hos oss! Vi skrattade så vi nästan kissade på oss och vid flera tillfällen var igenkänningsfaktorn så hög att den kunde varit medlem i tiotusenmetersklubben.
Som till exempel när huvudpersonen fastnar i en klänning som hon försöker dra över huvudet i ett provrum. Den där klaustrofobiska känslan, paniken som kommer smygande och svetten som bryter fram... Du vet! Nej?
Nej, men skratta inte då!
Victor fick erfara den hårda vägen att han inte hade tillräckligt högt BMI för att få lov att garva åt tjejen som trasslade in sig i provrummet. Om jag inte har fel så tror jag bestämt att det var någon som hotade med att sätta sig på honom...
/ Frida
Ny kategori in the making
Emilia skojar lite om sin jobbarkompis som ifrågasatt varför hans ganska ovanliga utländska namn inte står med i almanackan och vissa personer i sällskapet (läs inläggets skribent) har svårigheter att släppa skämt som för länge sedan har gått för långt och slutat vara roliga.
- Jag veeet! Vem måste man egentligen ligga med för att få med sitt namn?! Ha? Ha?
My skiner upp och kläcker en marvelöst bra idé!
- Det kan bli en ny kategori på bloggen! Vem måste man ligga med för att...
Det är lite så vi jobbar här omkring redaktionen. Någon korkad person spottar ur sig diverse obsceniteter och tråkiga skämt och någon smartare person omvandlar dessa till kreativa lösningar. Det är ju tur för mig att vi är ett team!
/ Frida
Humor när den är som värst!
- Det har kommit en hel del snö idag! Säger Linköpingsbon lite buttert på sin kewliga dialekt.
- Sen vi kom hit. Konstaterar Norrköpingsbon.
- Semeotik? Undrar Linköpingsbon, varpå hysteriskt skratt utbryter(!)
Vi är rätt nördiga. Så är det bara. Felsägningar är bland det lustigaste vi vet. Tätt följt av ordvitsar och andra språkfinurligheter. För det ber jag om ursäkt! Det är troligen någon form av oidentifierat kromosomfel vi besitter.
/ Frida
Godmorgon Värden!
Hur jag träffade din pappa
Häromkvällen så hade jag ett ovanligt givande fyllesamtal med en kompis. Han var full. Inte jag. Men som sagt, ändå märkligt nog givande. Vi kom fram till att tjejer vill ha killar dom inte kan få. Visas ointresse, blir det dubbelt så intressant så att säga. Förekommer omöjliga hinder, då blir det helt oemotståndligt. Så fortsätter spiralen tills... Ja, tills när? Jag vet faktiskt inte riktigt!
Men idag träffade jag honom! Pappan till mina ofödda barn, den andra halvan av min ying, mina drömmars man osv. osv. Jag tittade på honom i en halv sekund ungefär. Sen tänkte jag att han var fantastisk. Efter det tänkte jag att om han tittar på mig med dom där blåa ögonen så kommer min hjärna att checka ut. Det gjorde han och det gjorde den. Bara sådär. Han är en dansk som bor i Paris och som skolan har hyrt in som gästföreläsare i improvisationsteater tills någon gång i nästa vecka. Så naturligtvis så är han helt Perfekt...
/ Frida
Jag vill inte!
The return of Bjarne
As always med Bjarne var dagens föreläsning very productive med både workshop och tid till julpyssel (christmas crafting)!
My
En sån där fantastisk...
... dag när du vaknar av att din kompis Zandra bankar på ytterdörren och har köpt med sig mat och planerat en hel mysdag hemma hos Johanna och Neo och när ni är där leker du dig svettig och kryper runt det fortaste du kan på golvet tills ett av dina knän förolyckas mot en tröskel utan att det egentligen gör någonting för du har så himla roligt och du förvånas över hur varm i hjärtat du blir av busfröt Neo och det lilla knytet Semlisen som egentligen borde vara lika skräckinjagande som alla andra barn men som inte alls faller under den kategorin av någon märklig anledning och som inte verkar tycka att du är någonting att gråta över och sedan beter sig alla över två år som vuxna och dricker kardemumma-kaffe och pratar vuxenprat en liten stund och det är också helt oväntat fenomenalt trevligt och efter att ha hjälpt mormor lite så åker du ut till din gamla kompis Jocke och kollar på Robin Hood som är en bra film men som kanske hade tjänat på att inte bli avbruten mitt i av att du ber om en macka och du inser att du är världssämst att kolla på film tillsammans med men Jocke verkar inte bry sig så mycket om att du pratar genom halva filmen och på vägen hem tänker du att du snart ska packa din väska och byta liv igen.
My snart vänder det för dig! Vilken sekund som helst nu!
/ Frida
Maxad gala!
Zlatan i all ära. Jag och Johanna tyckte vi förtjänade en egen gala ikväll och rullade därför ut röda mattan.
Jag tog inte så otippat hem priset i kategorin ”årets skada i hemmet” (oklart för vilken dock) framför en snopen Johanna som trodde hon hade något att sätta emot med den brända handen från tevattnet igår kväll. Men det dröjde inte länge förrän även hon fick äntra scenen. Jo stod för årets överraskning när hon rodde hem ”mesta sjukgymnastvikarie” och vann mot hård konkurrens också ”årets gympozzplankerska”. Galan avslutades med buller och bång efter att jag mottagit det finaste priset av dem alla, guldlågan som tilldelas den bästa luntaren.
Ovationerna visste inga gränser och lovorden haglade över oss. Tacktalen var så spontana de kan bli eftersom vi såklart inte förberett några. Men de lockade till många skratt och en del rörda tårar. Segerfesten kommer pågå natten lång och när vi så småningom somnar champangelulliga framåt småtimmarna sitter nog guldkonfettin fortfarande kvar håret.
My
Cornelis
Intro: För att undvika spoilers i stil med biobesöket av filmen Flight 93, så rekommenderar jag alla som inte redan är medvetna om Cornelis Vreeswijks död att sluta läsa här! Likt passagerarna på Flight 93 så dör Cornelis nämligen i slutet av filmen. Jag vet att det kom som en överraskning för vissa av mina vänner. Men det är bara i amerikanska filmer som slutet måste vara lyckligt. Tål att upprepas: bara i amerikanska filmer! Och inte ens då sitter man säkert i salongen om det är en verklighetsbaserad film!
Vers: Fred Åkerström sitter alkoholiserad, sunkig, deprimerad och sur i ett hörn av en maskeradfest. Han är inte utklädd. Och inte speciellt trevlig heller. Hans karriär är på väg utför och han har inte skrivit något nytt material på alldeles för länge. Han ser sin chans när han upptäcker Cornelis och hans fantastiska visor, men i stället blir han bara ytterligare undanskuffad. Genom större delen av filmen framställs han som lite patetisk och medvetet svår. Personligen så tycker jag att han är den roligaste och intressantaste karaktären, trots att filmen handlar om Cornelis Vreeswijk.
Refräng:Filmen känns lite halvhjärtad rakt igenom. Cornelis bryter lite på norska, men låter annars nästan som Cornelis borde. Cornelis är tablettmissbrukare, alkoholist, paranoid och otrogen, men verkar ändå vara en ganska sympatisk man. Cornelis lämnar sonen Jack vind för våg, men skriver fina sånger om tavlor dom målar tillsammans och framstår som en misslyckad far med goda intentioner. Johan Glans entrar scen som Cornelis manager och är lite smålustig och gosig, men aldrig egentligt rolig. Cornelis blir dömd till fängelse men åker utomlands och spelar in skiva och bortsett från en löpsedel så händer just ingenting. Cornelis förbjuder svensk radio att spela hans musik och får stora skulder som han inte bryr sig om. Jaha.
Stick: Livsödet som ska målas upp är fascinerande, tragiskt och fantastiskt. Ändå blir det lite platt och märkligt. Någon har varit alldeles för mån om att inte nagga en legend i kanten. Men den personen verkar ha missuppfattat hela Cornelis väsen. Han accepterade inte vårt samhälles normer som sina egna. Han hymlade aldrig själv med sina fadäser. Det var därför han blev så älskad. Det var därför han var fri att göra vad han ville. Så varför anser någon att hans död innebär att hans liv behöver slätas över?
Refräng: Filmen känns lite halvhjärtad rakt igenom. Cornelis åker runt på sina turnéer och hittar en ny kvinna, men hans psykiska tillstånd gör även denna relationen ohållbar. Cornelis anklagar sin son för att sprida information om honom via telefon, och det skär sig lite mellan far och son. Cornelis åker till Roskilde och till hans egen förvåning är han återigen ganska poppis. Ingen glädjestorm uppstår. Cornelis hälsar på sonen Jack som har fått barn. Cornelis dör innan han har hunnit uppleva sitt eget uppsving som artist till fullo. Jaha.
Outro: Ingenting. Är man död så är man död.
Plus i kanten för otroligt bra scenografi och garderob! Cornelis har skjortan uppknäppt under lite för stora delar av filmen, men bortsett från det så känns allt retromysigt och härligt.
Omdömet blir ändå att det är en bra film. Inte otrolig. Inte fantastisk. Inte marvelös. Men bra. Kanske är delar av min besvikelse grundad i kärleken och respekten för Cornelis, eller i vetskapen om att filmen kunde ha blivit allt det där jag saknade.
/ Frida
En sån där helt hopplös...
… dag när du sover pinsamt länge och går i sunkkläder från morgon till kväll och känner dig fetast och fulast i universum och du går bara utanför dörren en gång för att slänga sopor och spotifylistan tycks fylla på sig själv med vemodiga låtar som säger allt för väl och solen bryr sig inte om att lysa in genom fönstret en enda gång under hela dagen och när du äntligen tvingat dig igenom högen med måsten som legat i veckor är det såklart mörkt utanför och huvudet spänner och trycker och blommorna vissnar och motivationen till vad som fucking helst har gått och lagt sig under slasken men du går ut och trampar lite på den och möter Johanna som kommer med tåget och hon räddar kvällen och ni slappar i soffan och har det mysigt och du tänker på hur denna höst hade varit utan vänner. Helt hopplös.
M
Topp 3: Bästa bidragen - Lilla Melodifestivalen
1. Mamma förlåt - My Wangdahl
Ohotad etta. Här får vi hela registret levererat med allt från den stora kärleken, till gängbråk och strandromantik. Allt paketerat i ett Carola-inspirerat format med en störtskön pärlemorkepsbärande tjej som trivs bra med sig själv. Underbart!
OBS! Det finns ett riskmoment och därför utfärdas en varning: Upprepade imitationer av koreografin i refrängen, flera dagar i sträck, leder till nackspärr och ljumskproblem!
2. Min vän - JaP
Detta bidrag har allt: en kille utan stake, en menlös läspande tjej i pyjamasbrallor och en otroligt tafatt koreografi med total avsaknad av fantasi och inlevelse. Imponerande!
3. Jag har alltid velat träffa Jimmy Jansson - Samuel Svensson
En av de mest fantastiska låttitlar jag någonsin stött på och bara därför förtjänar den en plats på topp 3. Den tonfaste Samuel leverar från början till slut. Fantastiskt!
Lyssna och njut!
Fängslande kärlek
Fråga mig inte varför två tjejer i sina bästa år började med denna halvsjuka hobby för jag minns verkligen inte. Kanske är det för att vi kvinnor sägs dras till badboys och det här är vårt sätt att uttrycka det behovet. Fast på ett betryggande avstånd, via internet och med ett världshav emellan. Hur det än gick till så fann jag och Isa för ett tag sen ett nytt spännande sätt att finna kärleken. Eller i alla fall ett sätt att underhålla oss en stund. Prova gärna men se upp, har man väl börjat kan det vara svårt att slita sig.
Meetaninmate.com, alltså ”träffa en intern”. En sammanställning på jättemånga inmates i USA! Logiskt kategoriserade efter ålder så att man lätt kan navigera sig efter önskemål. Här får de som sitter inne skriva kort (men gripande) om sig själva och lägga upp trevliga bilder. Syftet är att få brevvänner som kan leda till livslång vänskap eller fyndet av den rätta!
Så här går det till: Var minst två. Välj en varsin inmate på miniatyrbilderna och jämför dem sen. Den som valde bäst inmate vinner. Bäst är ju som bekant relativt och man får tillsammans enas om vem som dragit nitlotten. Bara för att någon är snygg betyder ju inte det att den verkar smart och så vidare. Tyvärr får man inte se varför de sitter inne, det kan ju ha stor betydelse. Däremot får man oftast veta när de kommer ut. Säg att man kanske hittar en riktig drömkille och så sitter han inne på livstid. Osis liksom.
De verkar så sympatiska allihopa. Så omvända och goda. Stackarna har gjort ”some poor choises” men söker nu den äkta öppensinnade kärleken eller bara en vän att prata med. Läs och jag lovar att hjärtat smälter lite...
Nej usch. Nu känner jag mig hemsk. Hemsk för att jag driver med de stackars inlåsta själarna och hemsk för att jag finner nöje i människor som gjort andra människor illa på ett eller annat sätt. Fy skäms My, på alla tänkbara sätt och vis.
My
Status: Snö
Har märkt att utan Facebook missar (eller slipper...) man ungefär 75% av sin sociala interaktion. Man missar (eller slipper) också att se bilder på sin gamla whitetrash-parallell-klasskompis oändliga antal ungar och statusar på vilken sorts gröt ens förra jobbarkompis åt till frukost.
Trots frånvaron vågar jag mig ändå på en galet vild gissning: Facebook har det senaste dygnet överösts av snöstatusuppdateringar i alla dess former. En del glada irriterande hurtiga och en del cyniskt bittra, där den ene sorten stör sig lika mycket på den andre.
Frågan alla egentligen ställer sig är självklart hur vi på hurjagträffadedinpappa ställer oss till vinterns tidiga ankomst till Tonfiskstadens gator. Vi väljer en medelväg. Det är inte jättekul, det är kallt, slaskigt och bökigt. Men man får göra det roligaste av situationen och tillsammans vända snön till sin fördel. Som igår kväll när en av mälardalens största snögubbar fick liv på Cityhusets tak.
/My
Foto: Andreas Fröberg
Att få rum
I mitt hem finns ett enda riktigt tematiskt avgränsat rum. Det är badrummet. I mitt andra rum ryms kök, sovrum, matsal, vardagsrum, walking closet och nytillskottet hallen. Numer har jag alltså en hall, och anledningen till det stavas byrå. En kort och bastant liten möbel på fyra ben som stal mitt hjärta. Finlandssvensken på loppisen tjänade 250 kronor, och jag ett nytt rum. Det är vad jag kallar en bra affär!
/Emelie
Nytt på Spotify
Det går bra nu för båda halvorna Snook. Oscar Linnros och Daniel Adams-Ray har tagit av sig truckerkepsarna och lagt både dem och Snook på hyllan sedan 2007. Oscar Linnros hit Från och med du har jag svalt med hull och hår och haft på hjärnan konstant sedan den släpptes.
Däremot så har jag stört mig otroligt mycket på Gubben i lådan från Adams-Ray. Främst på grund av textraden "Jag tog en kula för dig, jag fick en smula tillbaks". Inte så mycket på låten i övrigt kanske, men just den raden skaver som tusan i öronen på mig.
Idag så fanns hela albumet Svart, vitt och allt däremellan under nyheterna på Spotify. Jag visste inte vem det var först, men jag tyckte att framsidan var snygg, så jag blev nyfiken.
Och där var dom ju. Gubben i lådan och Dum av dig kände jag ju igen. Men att Adams-Rays övriga låtar skulle tilltala mig var en stor överraskning. Det kanske inte är riktigt min typ av musik. Men det är bra.
Förlåt att jag aldrig sagt förlåt sticker ut som en av de lugnare låtarna och har fin text. Det är något väldigt naivt i anslaget i flera av låtarna, och blandat med allvarligare ämnen och mer komplexa textrader blir mixen oväntad och ärlig. Efter några snabba genomlyssningar blir Himlen luktar plast min favorit bland icke-hitarna.
Övrig reflektion: båda grabbarna truckerkeps verkar vara väldigt förtjusta i kroppsmålning. Eller är det det nya nu?
/ Frida
Oväntad vänskap
- Vaäe? Min stolsgranne på tåget pekar mot fönstret.
Han är ca tre år, har en napp i munnen och kanske dom minsta skorna jag någonsin har sett på en människa.
Mamman svarar glatt att det är just ett fönster.
- Vaäe? Lintotten pekar på sin stol.
- Vaäe? Pekar på sin jacka.
Frågan ställs 17 gånger på mindre än två minuter och möts fortfarande av lika hurtiga svar.
- Tågets räls. Konduktören. Din jacka. Biljetten. Osv.
Sedan riktas uppmärksamheten mot mig. Aj då!
- Det kommer nog att vara så här resten av resan! Säger Käcka Mamman till mig och ler.
Det är ju tur att ungen inte gråter, tänker jag. Högt säger jag istället:
- Tågunderhållning är ju aldrig fel!
Nu vänder sig den lilla killen också mot mig.
-Vaäe? Han pekar på mig med sin utan tvekan klibbiga barnhand.
- Det heter vem är det och det är ganska stor skillnad! Säger Käcka Mamman vänligt och blinkar åt mig.
- Jag heter Frida, vad heter du? Jag ångrar mig genast. Oh crap! Nu är det kört! Han kommer börja stortjuta nu!
- Minna!
Ehm... Jaha. Det var ju lite oväntat. Originellt på en kille. För det är väl en kille?! Tänker jag förvirrat.
- Han brukar säga Minna, men han heter Morrissey. Förklarar Käcka Mamman.
Jag känner en plötslig empati för grabben som egentligen vill heta Minna och inte något flaschigt artistigt namn som kommer att uttalas fel på alla upprop i resten av hans liv.
Sedan leker vi med Mamma Mu och Kråkan hela resan.
/ Frida
Vikten av intryck
..Söndag kväll och jag och Frida sitter och slappar i min soffa. Vi uppfattar ett oidentifierbart, smått oroväckande knakande och tystnar misstänksamt för att lokalisera ljudet...
Jag har blivit extremt kräsen och läser alldeles för lite böcker. Om inte jag anser att boken uppfyller något av tidigare nämda kriterier inom loppet av typ tre sidor känner jag mig otillfredsställd, uttråkad och läser sällan vidare (som du kanske övervägde att inte göra när du läste inledningen till detta inlägg). Harry Potter är en av få böcker jag har svårt att lägga ifrån mig och som jag kan läsa om och om igen. Men skulle någon fråga vad som karaktäriserar J.K Rowlings stil har jag inget välgenomtänkt svar. Andra författare som Jonas Khemiri, har ett eget inovativt språk, inspirerar mig och jag vill nästan lägga ifrån mig boken bara för att försöka själv istället.
..jag hinner tänka att det ännu inte identifierade ljudet låter bekymmersamt nära. En tiondels sekund senare känner jag en hård smäll rakt i skallen och finner mig sedan begravd under bråte. Det var min överfulla och två meter långa bokhylla som gav efter för gravitationen, olyckligtvis just när jag befann mig rakt under.
Förutom en molande huvud- och nackvärk lämnade de 51 fallande böckerna också ett annat intryck på mig. Varför har jag så många kilo bok hemma? Varför envisas jag med att behålla böcker jag egentligen tycker är kassa, eller som jag tänker att jag ska läsa men aldrig gör? Varför står Liza Marklund på min hylla och tar upp plats? Vad kan denna kvinna någonsin tillföra mitt liv mer än en bula i huvudet?
Nej nu ska det rensas, rejält. Bokbål för norrländska feminister och klassiska måstetitlar! Det tar emot för jag har ju alltid tyckt att det är trivsamt med många böcker. Men då jag numera lever (försöker åtminstone) efter parollen "better safe than sorry" ryker därför nu allt som inte tillför mitt huvud mer stimulans än intrycket i hyllan nedan:
My
Bloggrape?
Dom flesta som läser den här bloggen börjar nog undra lite ifall jag har bytt lösenord för att få ha den för mig själv. Det har jag. Fast inte med flit. Eller, jag bytte bara en snabbis. Och sedan bytte jag tillbaka lite fel. Hur som helst är det inte bara jag som kan beskyllas för överflödet av blogginlägg från min sida! Det var bara för en ynka dag som lösenordsincidenten varade! Jag lovar!
Resten av ansvaret ligger på mina medbloggare och på min panik över tystnad. Ni vet, obehagliga och obekväma tystnader. Sådana där som man till varje pris måste fylla med ord. Fast man inte har nåt att säga. Egentligen.
Andas inte! Då måste jag avbryta och flika in nåt! Vad som helst! Bara inte tystnad! Fylla alla tomrum. Alla hål. Alla tillfällen till eftertanke? Nu gör jag det igen...
Det jag ville säga var att jag tycker att det är jobbigt när det inte händer nåt på bloggen. Då måste jag ta tangentbordet i egna händer och fylla den med random skit!
/ Frida
Obegripligt opraktisk
Obegripligt intellektuella människor har svårt med det praktiska. Det har vi lärt oss i skolan idag. Eller var det tvärt om? Praktiska människor har svårt för det obegripligt intellektuella. Själv har jag svårt att vända bilden rätt! Därför består inlägget nedan endast av stulna redan rättvända bilder.
Obegripligt intellektuell
På min påse från Pocket Shop står det: Jag är obegripligt intellektuell. Inte intellektuell.
Utan Obegripligt intellektuell.
I påsen ligger förstås Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij. Eller, nej. Inte riktigt!
I påsen ligger Alkemisten. Svårtolkad succéroman av Pablo Coelho. Eller, bara nästan...
I påsen ligger I väntan på barbarerna av nobelprisvinnaren J.M. Coetzee. Eller nåt likvärdigt.
Den prisbelönade Simon och ekarna av hon den där Fredriksson. Eller, ungefär den i alla fall...
Där i ligger den senaste chicklitromanen av Marian Keyes. Eller, njae.
Snarare Carolina Gynnings Ego Girl. Eller, typ!
Är man fortfarande obegripligt intellektuell om man bara har köpt en lila anteckningsbok med gröna blommor?
Nej?
Men om den är designad av ingen mindre än Carl Johan De Geer då?
Nej, jag vet inte vem det är, men jag kan väl för tusan googla!
/ Frida
En typisk familjesemester helt enkelt!
Kartläsaren och GPS-navigatören Martin: Och så håller du vänster sen.
Datoriserade kvinnorösten Tomtom: Sväng nästa höger!
Stressade Mamman: Det är nog längre fram.
Martin: Höger! Höger! Sväng!
Stressade Mamman har just missat avfarten och navigatören är arg.
Arga Martin: Det vore ju synd att lyssna på den som har kartan och GPS:en!
Stressade Mamman: Men jag fick ju inte köra där! Det var heldraget!
Arga Martin: Mmmm, för du låg ju i fel fil!
Tomtom: Gör en u-väng! Gör en u-sväng! Gör en u-svä...
Diplomatiska Systern: Men ge dig Martin!
Stressade Mamman: Tyst i baksätet!
Tomtom: Gör en u-sväng! Gör en u-sväng! Gör en u-sväng! Gör en...
Stressade Mamman: Och få tyst på den där!
Stressade Mamman kör in bredvid ett parkeringshus för att lugna ner sig och själv titta på kartan. Sagda parkeringshus råkar som av en händelse utgöra målet för resan. Detta innebär på inga vis att lugnet återställs, eftersom Stressade Mamman trots sin karta inte har märkt det.
Martin: Men nu e vi ju typ framme.
Stressade Mamman: Schysh! Kan jag få tänka lite nu!
Tomtom: Sväng! Sväng! Sväng! Sväng! Svä...
Hysteriska Mamman med sin mest tokgalna urflippningsröst: TYYYYST!!!
(Flinande Martins flickvän Sabina säger ingenting, för hon är troligen ganska rädd för familjen Rundqvist...)
/ Frida den diplomatiske och balanserade systern
Dör vi så dör vi!
Vi hade stått och väntat och väntat. Och väntat lite till. Sen hade vi väntat lite mer. I en jäkla evighet hade vi väntat! Med en tungt trafikerad motortrafikled framför oss och instrumentbrädans klocka tickandes snabbare än snabbast. Så till sist. Ett djupt andetag från kompisen framför ratten och fem ödesdigra, dramatiska ord. Dör vi så dör vi!
En livsfarlig utfart utanför Nol + en otålig och stressad kompis = Stor frustration och det nya uttrycket Dör vi så dör vi!
Han har i efterhand påstått att han blundade när han körde ut. Jag kan bara hoppas att det inte är sant!
/ Frida
Akta dig så du inte hamnar på Listan!
16. Vänner som avslöjar för övriga vänner vad man skall laga på halv åtta hos mig, bara för att man hade fått för sig att denne inte åt paprika och var tvungen att göra en allergikoll på sagda vän som råkade vara med och handla. Sen visade det sig dessutom att sagda vän inte var allergisk, utan bara brukar luras om det eftersom hon inte tycker så mycket om paprika...
Inte okej Sofie! Inte Okej! Nu är du med på listan, vilket betyder att: vi för det första håller ett vakande öga på dig och för det andra att du nu har en evig plats där enligt principen; what happens on hurjagtraffadedinpappa stays on hurjagtraffadedinpappa. (Tyst Richie!)
Sådeså!
/ Frida
Den ändlösa listan
Vi kände att våra irritationsmoment krävde en längre lista än en topp 3. Så här är den. Den oändliga listan:
1. Leeeena (Och hennes jääävla stenciler som snart har fått en hel regnskog att stryka med!)
2. Hennes kurser (Som är så meningslösa att dom nästan slår henne i meningslöshet!)
3. Apoteksreklamen (Låt tanten vara förbannad ifred)
4. Att jag låter som en man när jag är förkyld
5. På varandra
6. Bojkotten (Så går det när man tar sina läsare för givet...)
7. Bjarne och hans namedroppande (Och för helvete! Det heter coolT)
8. Folk som oroar sig över skolarbeten trots att dom har kommit mycket längre än vi!
9. Oss själva som inte jobbar trots att vi hänger så mycket i datasalen
10. Sömnlöshet och megatrötthet i samverkan
11. Att Robin inte kommer med godis
12. Och inte kakor heller! (Sagt med falsettröst av Richie)
13. En gräns för minsta antalet tecken. (Kvalité! Inte kvantitet för bövelen!)
14. Ljuset i datasalen (Det sticker argt i ögonen efter ett par timmar)
15. Statusrader vi inte förstår (Vad är det med Ebba Strandberg och katter?)
Detta är saker vi irriterar oss på just nu. Listan kommer att göras längre. Var så säker.
/ Friday & King Richie the guest blogger
Topp 3 kryddor
1. Oregano - får absolut allt att smaka pizza. Oavsett råvaror, alltid pizza. Där var det någon som tänkte till! Jag gillart!
2. Spiskummin - en given plats på listan endast därför att ordet ligger så gott i munnen. Vad har man den till? Smak? Doft? Någon som vet? Hur som helst så bidrar det ju med en viss finess om man kan säga att det man just lagat innehåller något så exotiskt och avancerat som spiskummin!
3. Gurkmeja - tokigt onödig krydda, men ändå så härlig på något sätt. Har i princip ingen smak alls, men får maten att bli lite gulaktig. Ändå har den lyckats nästla sig in i nästan alla kryddskåp jag har tittat i! En bedrift värt ett omnämnande skulle jag påstå.
Nej vänta! Det där är fan redan gjort...
Snart är det premiär för Byggfällan på Tv3. Eller, premiär och premiär. Det är ju inte direkt ett nytt koncept. Jag tycker mig ha sett Martin Timell och Lennart Ekdal springa runt och leta fuskbyggare i nån annan kanal, men jag kan ha fel...
Är det verkligen så himla svårt att komma på nåt eget? Jag har ett förslag till alla tv-producenter: Gör det till en tävling för studenter nästa gång ni spånar efter en programidé! Den med det mest originella förslaget får se sitt namn rulla i eftertexterna. Släng in några paket nudlar i potten också och ni lär få anställa extra personal för att gå igenom alla mail.
Eller, when in doubt, lyssna lite mer på Mange Schmidt, för det här håller ju inte!
"Vi kanske borde göra dokusåpa
Stoppa massa tjocka i ett rum att skriva hockey låtar
Och plocka in Swartling det här blir jävligt stort
En dvärg å två nunnor som får spela kort,
Eller nej vänta det där är fan redan gjort"
/ Frida
Tänd ett ljus men låt det helst inte brinna...
Jag hade bestämt mig för sluta vara synonym med självömkan på denna blogg. Men dagens bedrift hade kunnat resultera i en ganska komisk fast pinsam situation, eller ett uppbränt studenthus, så jag kör på ändå.
Jag har dragit lite på att ringa bostadsbolaget och berätta om den ofrivilliga om än självförvållade branden i köket och det efterföljande behovet av fläktunderhåll. Har haft andra prioriteringar och velat städa ordentligt för att ge ett så milt intryck av incidenten som möjligt, för att undvika för hårda reprimander.
Idag hade jag faktiskt planerat att ringa och be dem komma, för jag skulle vara borta hela dagen och då skulle jag i alla fall slippa träffa dem. Orkar helt enkelt inte få glirningar om att det inte var så smart gjort. För jag om någon borde väl vid det här laget vara den som är mest försiktig när det gäller brandfara, som bäst vet hur det kan gå om man är tankspridd. Men jag glömde självfallet att ringa och tur var nog det.
För när jag kom hem efter att ha varit borta hela dagen tyckte jag nämligen att det luktade lite omotiverat bränt. Men jag tänkte att det ligger väl kvar sedan senaste missödet. Ett tag därefter upptäcker jag att jag lämnat ett blockljus tänt i köket, som nu smält sitt stearin över hela fönsterbrädet.
Jag kan bara undra vad bostadsbolagsgubbarna hade sagt om de kommit hem till mig idag för att laga min uppbrända fläkt, och hittar ett brinnande oövervakat ljus... Och funnit min brandvarnare liggandes i skålen på hallbyrån (eftersom den pep så himla irriterande när batteriet höll på att ta slut förra månaden).
Det ska också tilläggas att ljuset tände jag i söndags. Det har alltså brunnit ett par dygn.
Nu slipper jag som tur är veta vad de hade sagt. Jag hade lite tur i oturen i turen i oturen. De flesta dagar är det dumt att vara glömsk och smått sinnesförvirrad, några få dagar lönar det sig.
My
Topp 3: Huvudbonader
1. Pannlampa
Fumla med ficklampa är inte min grej. Tack vare pannlampan kan jag ha båda händerna fria när jag plockar på vinden, letar efter viktiga grejer under sägen eller vill ta en löptur en höstkväll. Dessutom. Du inte bara ser, du syns också!
Gör sig bäst: I mörker.
2. Paraplyhatt
Även här en funktionell huvudbonad. Går dessutom att kombinera med pannlampan om väderleken kräver. Skyddar mot såväl regn som sol. "En hatt och ett paraply i ett, så tokigt" tänker vissa och blir full i skratt. Helt omoitiverat tycker jag. Paraplyhatten är värd en seriösare approach.
Gör sig bäst: Där du minst anar det.
3. Hjälm
Vid det här läget har du kanske börjat förstå att funktion är något jag prioriterar högt när det gäller huvudbonader. Ursäkterna är många när det gäller att inte använda hjälm, men så många högskolepoäng som jag lyckats arbeta ihop, är inte värda att riskera. Frisyren går att återställa inom några minuter. Innehållet däremot bör du vara ytterst rädd om.
Gör sig bäst: I frigolit.
/Emelie
Har du mens eller?
Jag retar fan ihjäl mig på en reklam som går nu. Den utspelar sig i kön till kassan i en mataffär och en ouppfostrad ungjävel skriker att hon vill ha glass och springer iväg ifrån sin pappa.
Bakom honom i kön står en blond irriterad kvinna och väntar. När pappan springer efter sitt barn, puttar kvinnan bort hans vagn och går fram för att betala. När hon börjat kommer pappan släpandes på sin äckelunge och säger att hon tagit hans plats.
I stället för att bara kliva åt sidan säger kvinnan: "Du gick ju ur kön." Vilket han ju gjorde. Här startar dock en snyftig historia om hur kvinnan har mensverk och har onödigt ont och inte är sig själv.
För det första: När gör det inte onödigt ont att ha mensverk?!
För det andra: Varför kan hon inte bara vara irriterad i största allmänhet för att den lilla odågan väsnas förjävligt på allmän plats? Hon kanske inte har barn själv. Hon kanske inte ens tycker om barn!
För det tredje: Hon kanske inte har tid att stå där och vänta hur länge som helst?! Det är väl knappast hennes fel att han har dålig koll? Och hur ska hon veta hur lång tid det kommer att ta för honom att springa ikapp dottern?
Det är som om hon inte har rätt att vara grinig en dag. Varför då? Varför måste hon vara glad och hurtig? För att hon spelar in en skitdålig reklamfilm? För att hon är kvinna? För att kvinna+sur=mens?
Allt detta stör mig något oerhört! Men jag kanske inte är mig själv. Jag kanske bara har mensverk?
/ Frida a.k.a Bitterfittan
Topp 3: Grundlagar jag skulle dö för (om jag var tvungen)
1. Tryckfrihetsförordningen - Känns logiskt. Det är i tryckt form jag ämnar ägna min yrkesamma karriär åt den närmaste tiden framöver. Också den i nuläget troligaste grundlagen jag riskerar att dö för på grund av Frida (det var alltså Frida, inte jag, it was Friday, not me, please don't kill me!).
2. Yttrandefrihetsgrundlagen - Är lite hugget som stucket med ovanstående.
3. Successionsordningen - Moraliskt sett skulle jag hellre dö för regeringsformen, men vad spelar moral för roll om man ändå ska död och inte är buddist? Då önskar jag hellre att min sista tanke är av mer komisk karaktär, som kanske "Oj, som det kan bli, här ligger jag och dör för att Vickan och Dannes unge ska ärva tronen!". Hellre det än "Åh regeringsformen, det här känns ju moraliskt korrekt, fast...lite trist!".
My
Kamikaze - det är smällar man får ta!
My: Du inser väl att du precis publicerat en bild på Muhammed på vår blogg? Vilket i princip skulle kunna leda till mordhot och hat från ett helt land... =) Efterkorrigering: En hel religion är ju mer korrekt
Frida: Haha, det är smällar man får ta ;) Dessutom så skriver jag ju att jag är rädd för sånna som han och att han gjorde det utan vettig anledning. Det kan ju inte vara stötande! Tar jag någon sida så e det ju egentligen inte hans. Fast jag gillar ingen sida i det här fallet iof;)
My: Nej inte jag heller fast det är ju själva publiceringen de är emot, vad man än tycker så på ett sätt har man ju valt sida när man publicerar. Vi får väl se vad som händer... ;)
Ja, vi får ju det. Det är tur att Möj känner mig sen innan och troligen fattar lite vad jag menade. Även om jag framstår som något av ett stolpskott i den här sms-konversationen. Jag vet ju egentligen att det är avbildningen i sig och själva publiceringen av bilden som är problemet. Jag tänkte lite fel bara. Jag hackade på Lars Vilks och hans obetänksamhet och respektlöshet och sedan gjorde jag samma sak själv.
OBS! För att undvika missförstånd om vilken typ av människor jag är rädd för, se nedanstående inlägg!
/ Frida
