För att på bästa sätt njuta av inlägget rekomenderas detta ljudspår under tiden!
http://www.youtube.com/watch?v=ZEo-Qg4fucc

Kvällen har ägnats åt avancerade le parcour-övningar. Vi har trotsat gravitationen och tagit oss över, förbi och genom vindlande miljöer med smidighet, grace och spänst. Här möts idrotten och filosofin och blir ett. Inget hinder är för svårt för att övervinnas, endast fantasin sätter gränser. Men i kväll stod inget i vägen för oss och vi svävade fram i Eskilstunas betongkvarter.

/My

1. Att under skrik och stoj och allmän bedrövlighet hänga på en lekplats och göra narr av ensamma barn.

2. Att under skrik och stoj och allmän bedrövlighet hänga utanför ICA och klistra upp busiga dymo-remsor på deras glasdörrar.

3. Att under skrik och stoj och allmän bedrövlighet hänga runt i Eskilstuna och leka att man kan le parcour och ta kort på pinsamheterna.

/ Frida

Jag har alltid varit en person som har koll. Jag har en almanacka jag flitigt fyller i, är strukturerad och välkänd för mina kom-ihåg-listor. ”Lägg informationen ute i världen” alltså inte i minnet, har vi lärt oss. Men vad gör man när man blivit så tankspridd att man inte ens kommer ihåg att skriva listorna?

Denna vår har min hjärna skvalpat runt på rygg i någon form av trögflytande vätska. Jag skjuter upp måsten i en evighet och tar inte tag i saker som jag borde eller lovat. Försummar ofrivilligt dem som inte är i min direkta närvaro. Glömmer saker så fort jag hör dem, kommer på mig själv att inte lyssna ordentligt på andra och är ofta förfärligt disträ.

Ibland rullar hjärnan runt till rätsida och återfår balansen. Som när man cyklar på högsta växeln i en brant uppförsbacke och sen växlar ner till lägsta, så tycker jag nästan att det börjar gå bra. Men så vips! Så flippar hjärnan runt på rygg igen. De senaste veckorna har det skett total mental härdsmälta...

Kontakten har helt enkelt dragits ur och allt svävar fritt omkring i ett tjock dimma och har jag tur upptäcker jag i all röra något jag borde minnas. Som om min hjärna var en tvättmaskin där kläderna är minnet och alla måsten som bara åker runt runt. Plötsligt blir något synligt i luckan och då minns jag det.

Nej - nu är det dags att åka hem och krama ur allt det där som gör det så trögt, rensa huvudet med västkustluft och detoxa med havsvatten. Dags att hänga upp tvätten på tork och rädda humlan!!

/My

”Tornét Eiffel måste vända sig i graven av stolthet!”

Någonstans i luftrummet över Europa förvandlades vi till mademoiseller, på väg mot drömmarnas och romantikens stad. Så här i efterhand tror jag att alla blev lika förälskade som jag, det är något speciellt med Paris.



Väl på plats konstaterade vi att alla fördomar om Paris redan infriats innan vi klivit av transferbussen. Ja - fransmän åker vespa, ungdomar röker och rätt som det är passerar en parisare med, som redan konstaterats, ett avslappnat och vant grepp om en baguette. Men nej - tyvärr smälte vi inte in lika bra som vi hoppats i våra blåvit-prickiga klänningar, randiga tröjor och röda accessoarer som vi trodde vi skulle. Den myten grusades rejält, men fina det var vi!

Franskan fanns till min glädje kvar, den behövde bara dammas av och de andra lärde sig uttryck som silvoplä och märsi.

Det var en kort och intensiv resa, sex tjejer tillsammans som ska enas om när vi ska äta, vad vi ska äta, när vi ska gör vad och hur. Men vi skötte det galant och dagarna var så fulla av intryck och upplevelser att vi föll huvudstupa i säng varje kväll.

Vi satt på uteserveringar och svepte våra nyinköpta sjalar tätt runt oss, flanerade i solljuset i butiker längs bohemiska gator och stod i kö i en timme till en självstädande toalett. Petade bort dyr anklever till kyparens stora besvikelse, myntade begreppet schlagerpoesi och dammade skorna vita i virvlande vindar utanför Louvren. Och vi lärde oss att man inte får göra situps i parken vid Sacre Coeur. Vi bevittnade med beundran Eiffeltornets glitterspektakel och det var då någon av oss utbrast citatet ovan.

Sista kvällen spelade barpianisten filmmusik från Amelie de Montmarte som vi tittat på, uppkrupna i Emilias soffa, förväntansfulla inför resan. När det var dags att gå hem tog vi en långsam promenad ner för Montrmartrekullen i den ljumma natten och i trapporna vid Sacre Coeur blickade vi ut över staden en sista gång. Kan en kväll bli mer perfekt än så?

Vem älskar inte att göra upp stora planer, att fantisera och drömma sig bort? Men många planer förblir just planer och kommer aldrig genomföras, vilket man egentligen redan vet när man drömmer sig bort om roadtrips genom Europa i blommiga folkvagnar. För man har ofta inte tid, ork eller råd när det väl kommer till kritan. Men det gör inte så mycket för att bara få drömma om planerna är en stor del av tjusningen. Drömmen jag haft om att resa tillbaka till Paris blev verklighet, och jag fick gå och fantisera om den länge med vetskapen att den faktiskt skulle bli av och det i ett fantastiskt underbart sällskap. Merci!

Nu är vi inga mademoiseller längre utan vanliga oromantiska svenskar igen. Resan är ett minne blott, men ett väldigt fint sådant.

/My

PS: Näääää! Nu trodde Emelie att hon skulle slippa bli uthängd om sitt försök till illegal utvandring, men icke! Det roligaste på resan skedde faktiskt redan innan vi lämnat Sverige då Emelie såg sin chans att smita före i kön. Det var en busigt upprymd Emelie som hukade sig och snabbt som en iller sprang under avspärrningarna och förbi passkontrollen! Det var en moloken Emelie som snällt fick vända tillbaka.

Jag och My har ägnat två lata dagar i sträck åt att pressa vid ån. Vårt försvarstal innehåller fraser som ”man får ju passa på när det är fint väder” och ”vi har faktiskt jobbat hårt idag på vår solbränna!” Det senare yttrat av mig själv under en utdragen gäsp, efter att My tyckt att det är konstigt att man kan bli så trött av att göra inget.

Trots dessa hårda ansträngningar lyser benen som fyrar i mörkret. Människor blir bländade och måste gå omvägar för att slippa se blekfeta armar och glåmiga ansikten. Det är inte längre enbart min kompis Zandra som kan kallas isblå. Efter den långa, mörka, kalla och hiskeliga vintern, verkar jag besitta någon slags anti-kroppar mot solljus. Jag skulle skryta om jag kallade mig vit. Hyn är näst intill genomskinlig och grådaskig.

Men. Nu börjar jag ana en ljusning vid horisonten. En liten rand efter kanten på linnet börjar synas lite. När jag säger lite, är det precis det jag menar, men jag är ändå ganska nöjd. Det kan vara en kvarleva från förra sommaren. Men jag väljer att förtränga det och se det från den solbrända sidan!

Den här helgen har vissa vunnit fotbollscuper. Andra har pussat på pojkvän i Jönköping eller firat födelsedag i Kungälv. En bra helg för oss alla tre, misstänker jag. Just nu är jag på mellanlandning hemma på Vikbolandet. Såg att de visst startat en ny verksamhet. Pengatvätt.

Det finns en sann lycka som slår alla essentiella saker så som kärlek, vänskap och hälsa. Det är att vinna i sport. Det finns helt enkelt inget som gör mig lyckligare.

Jag vaknade alldeles för tidigt och på dåligt humör. Mådde illa av frukosten, trodde att lagledaren skulle stanna hemma och att vi inte skulle få ihop fullt lag. Väl vid planen såg alla andra så skrämmande bra ut. Tjejer med benskydd och killar i likadana overaller. Det skulle ju vara på skoj!?

Men så dök resten av laget upp och visselpipan blåste igång första matchen. "Glenn Hyséns pågar" startade med en vinst och följde upp med två till, bara sådär. Jag fattar det fortfarande inte, jag underskattade vår brokiga skara rejält.

Vem kunde ana?

 Norsken!

Sidbyte!

Anders var en klippa i målet och vi andra matade långa bollar mot Ronny. Och som han spelade! Gång på gång fick jag skutta upp och ner av målglädje. Vilken kille han är den där Ronny!



Efter lunch var det dags för final, mot ett lag vi nyss förlorat mot. Jag var så nervös så det knappt gick att andas. Slutresultatet är ett minne blott men vi vann stort i alla fall och utan att släppa in ett enda mål!

Om min egen insats väljer jag att citera vår lagledare Richard: "Hon gjorde en stabil arbetsinsats med många vågade brytningar och tuffa uppoffringar i närkampsspelet." 



Efter ett härligt pommacregn och en berusande segeryra separerades vi, för att senare i kvällssolen återförenas på segerfesten på Cityhusets tak. Tack till ELSA och Andreas som arrangerade cupen och till alla fina i laget som gjorde min dag till en riktig solskenshistoria!

/My

Imorgon är det Ralf Edströms cup! Emelie och Frida har flytt staden, men här är en som inte bangar. Är precis hemkommen från den sista (och första) träningen innan fotbollscupen. Alla påminner mig ständigt om att det bara är på skoj, men saker är inte roliga om man är dålig på dem. Jag önskar så att jag kunde klacka, dribbla eller åtminstone få bollen dit jag ämnar. Allt sker mer på impuls och utan kontroll och det är väldigt frustrerande. Men förutom att konditionen inte räckte mer än fem minuter och Anders talande tystnad så kändes det bra ikväll. Och roligt, varför lirar man inte boll oftare?

Det var en skön och somrig känsla att traska hem från träningen med laget, i fotbollsshorts som sitter som en smäck och leriga ben som kliar av gräs. Målgesten är inövad. Nu ska det laddas med pasta och vatten, precis som proffsen. Jag hoppas bara grannfesten inte håller på för sent för jag har faktiskt match imorgon.

På vilja kommer man långt vet jag, så jag satsar på det! Och ja, jag ska försöka ha skoj också. I natt ska jag drömma om långa bollar mot Ronny!

/My

You're too big to fit in here

too big to fit in here

too big to fit in here

What a lovely ride

Your penis is a thrill

Your penis is a Cadillac

A giant Coupe de Ville

Your penis packs a wallop

Your penis brings a load

And when it makes a delivery

It needs its own zip code

Nine - double zero – penis

Killen som sitter bredvid mig skruvar lite besvärat på sig i sätet när jag höjer volymen för fjärde gången. Jag undrar surt varför han var tvungen att sätta sig just här, och varför han inte kan sluta åla sig och låta mig kolla på film i lugn och ro. Det är inte det enda som irriterar mig. Det är så jäkla dålig ljudkvalité på filmen jag kollar på! Jag hör nästan ingenting, fast jag har skruvat upp så högt det går. Bilden är okej, men inte ljudet. Himla typiskt! Jag vet att det inte är hörlurarnas fel, för dom läcker nästan ingenting, dom har alltid fungerat jättebra.

En av dom roligaste scenerna i filmen, den där dom tre huvudrollsinnehavarna bryter ut i sång mitt i cafét, drar igång. Dom stönar högljut. The penis song blir till allsång bland gästerna.

Jag är inte 13, så jag skulle kanske inte youtuba klippet, men jag tycker ändå att det är roligare än vad jag är stolt över. Därför börjar jag argt pilla på sladdens fäste, och trycker in den hårdare i datorn. Men den sitter lite konstigt på nåt vis. Inte så hårt som den brukar. Jag fattar först inte varför. Inte förrän ytterligare en stund av filmen har gått, och jag tar av mig ena hörsnäckan, och plötsligt hör mycket bättre. Till och med väldigt högt... Uppenbarligen är det så att det finns två hål i min dator där mina hörlurar går i. Tyvärr bara ett där dom gör nytta. Vem hade anat?

När bussen stannar nästa gång och det blir ledigt lite längre fram, byter min stolsgranne plats. Jag klandrar honom inte. De är några timmar kvar av resan och jag sitter just nu och undrar vad resten av mina medpassagerare tycker om mitt filmval.

/ Frida

1. Att sitta på lektioner som är så tråkiga och orelevanta att man hellre skulle peta ut sina egna ögon än att delta.

    

2. Åka buss i sex timmar, när man vet att det går att ta sig till samma destination på tre. Att dessutom hamna bredvid toaletten, så att man hela resan har lukten av bajs eller handsprit i näsan.

    

3. Att diskutera med människor som bara tycker för tyckandets skull, och till råga på allt har mage att vara ointelligenta.

Den som känner mig väl har nog inte lyckats undvika min övertygelse att gymnastik är och kommer alltid vara den bästa och mest ultimata träningen, alla kategorier. Andra sporter och träningsformer kan fungera som bra substitut men de flesta bleknar i jämförelse. Framför allt annat har jag bedyrat att jag aldrig i levande tillstånd tänker sätta en fot på ett gym eller i en gruppträningslokal. Gym kräver ett eget inlägg så vi ägnar detta åt gruppträning, höjden av träningsförnedring. Här står en instruktör som hurtigt och käckt manar på stela, klumpiga och otränade människor. Fy!

Men, livet förändras och förutsättningar ändras. En dag upptäckte jag att jag blivit stel, klumpig och otränad. Därför att jag för första gången i mitt liv stod utan en gymnastikhall att gå till när jag ville. Vad gör man då? Man äter upp saker man sagt förut. Vilket jag gjorde och satte den där foten som borde varit död i en gruppträningssal. I början bet jag mig blodig i läppen för att inte gå därifrån, men jag vande mig vid allt. Att träna med okända människor, träningsformen, till och med käckheten! Jag går inte så långt att jag tjoar med de andra eller bjuder på ett leende när det är som jobbigast "bara för det är ju så underbart härligt att ta ut sig!". Men jag respekterar instruktörerna och de ska ha en eloge för att de peppar outtröttligt samtidigt som de själva tar ut sig till max.

Ikväll har jag dansat indisk dans, raeggeton, tränat body attack och lite combat. Det var, hör och häpna, kul och riktigt svettigt! Nu ska vi inte sväva iväg i någon slags gruppträningseufori! Drömmen är såklart att gå till gymnastikhallen varje kväll istället, där den riktiga träningen bedrivs, eftersom inget slår gymnastik i min värld. Men jag erkänner att det inte är riktigt så farligt med gruppträning som jag tyckte förr. Så jag äter upp allt på tallriken!

Vad var det mer? Jo, jag har också svurit att jag aldrig skulle blogga...

/My

Jag beundrar verkligen människor som inte hetsar upp sig i onödan. Som har en ganska avslappnad hållning till barnuppfostran och som tycker att barn mår bäst av att vänja sig tidigt vid en normal miljö. Jag är inte en person som tror på daltande och överbeskyddande. Jag förstår fördelen med rutiner, men jag har verkligen ingen lust att leva ett helt annorlunda liv bara för att jag skaffar barn.

Det framgår nog med all önskvärd tydlighet att jag inte har några barn än...

Om jag hade det så hade jag antagligen plöjt igenom en och annan babybok och gått ett antal olika amningskurser. Kanske en liten byta-blöja-kurs med förresten. Jag kanske tror nu att jag kommer att höfta lite och se vad som fungerar, men jag har antagligen väldigt fel. Min uppfattning om vad som är rätt kring barn, kommer nog att ändras en del när jag har ett på riktigt. (Förhoppningsvis!)

När jag pratade med min gravida vän alldeles nyss på telefon, så höll jag med henne om hennes bebis självklart kommer att må bäst av att vänja sig vid en ljudnivå som inte är viskande. Om vi ska fortsätta vara där och hänga efter att hon har fött barn, så kan den ju inte vakna av minsta lilla ljud. Och om den gör det så får den väl somna igen? Förr eller senare lär den ju göra det, resonerade vi.

Grejen är att jag tror inte att det sunda baby-förnuftet kickar in ens när man blir gravid. Möjligtvis när man har ploppat ut ungen och den har skrikit i tre veckor i sträck. Då tycker man kanske inte längre att det bara är för barnet att somna om ifall det skulle råka vakna...

När det tillfället inträffar hemma hos min vän Zandra, kommer jag att ta fram det här inlägget igen och be henne läsa det högt. Och när jag själv får barn så kanske det hade varit givande att någon tvingade mig att läsa hur naiv jag var för ett par år sedan.

För man ska inte kasta pil när man ligger i kuvös!

För alla ni som undrat. Folk bär faktiskt omkring på baguetter i Paris. Som en teaser inför kommande inlägg om vår weekend i baskerlandet, kommer jag här och nu publicera min exklusiva baguettebildsamling. Jag vill understryka att jag ännu inte genomfört och blivit betygsatt i kursen Research och yrkesetik och kan därför inte ta ansvar för mina handlingar angående publiceringa av bilder utan medverkandes tillåtelse. Att jag dessutom inte talar franska, gör situationen ännu svårare.


Ett tydligt exempel på det klassiska vänsterhandsgreppet.



Våghalsigt och världsvant bär hon två baguetter i samma påse, som dessutom har åkt i en trång tunnelbanevagn.
 


Vad sticker upp där bak i rullväskan, om inte en baguette? Ett något mer bekvämt transportsätt.


Återigen ett exempel på det mest frekvent förekommande vänsterhandsgreppet. Tagen vid lunchtid. Ska förmodligen doppas i en löksoppa.



Skicklig äkta fransman i sjal som bär sin baguette i påse, samtidigt som han rullar en cigarett.



Nej, det är igen kyckling som sitter på kvinnan i grönts axel. Det är en baguette som bärs i det sk. bröstgreppet.


På den sista bilden i samlingen ser vi hur kvinnan i grått är så sugen på sin baguette att hon börjat gnaga lite på den innan hon kommit hem.


Av detta inlägg kan vi dra slutsatsen att åtminstone en av våra vanligast förekommande fördomar om fransmän är ett faktum. Det kan inte bli för mycket baguette.

Jag skulle så gärna vilja ha en liten jordglob. Eller en normalstor jordglob egentligen. En gammaldags med glas innanför världen. I något inredningsprogram för ett tag sedan, och jag kan inte för mitt liv komma på vilket, så skalades en jordglob på dess karta. Kvar under fanns en stor lysande glasboll med oändliga möjligheter. Rolig färgglad kontaktplast skulle kunna bilda fint, mjukt sken i precis rätt nyans för vardagsrummet. Om man använde ett material som inte släppte igenom så mycket ljus, så skulle man kunna klippa ut små mönster som bildade skuggfigurer på väggarna. Den skulle kunna målas fint och hemmagjort med glasfärg.

Jag blir helt yr när jag tänker på gränslösheten det skulle medföra att äga en jordglob. (Någon snälla stoppa mig!) Fast allra, allra finast, hade det nog blivit om man bara lät den vara en glasboll. Och kanske sprayade foten...

För en neurotisk, hispig, bacill-rädd och äckelmagad person som mig är det ett stort steg att köpa någonting med tyg och stoppning på en loppis. Går de inte att måla, spraya, eller åtminstone bada, har jag mycket svårt att ta i begagnade prylar. Det finns givetvis undantag. Om jag känner den förre ägaren av tinget, och denna uppfyller mina krav om personlig hygien, kan det tänkas att jag inte bryr mig. Om jag får obegränsad tillgång till desinficeringsmedel underlättar det med. Om jag inte vet om att det är secondhand brukar det också funka bra. Annars går det tyvärr inte.

Men. Nu har Emelie hittat världens finaste gamla rosa frisörstolar. Alldeles retrofantastiska med en fotpump så att man kan hissa upp sina gäster. Lagom stora och perfekta till mitt lilla avlånga vardagsrum/sovrum/kök/hall. Det är visserligen stoppning i dem, och en hel del hår i stålrören, men de var för fina för att inte tas med hem. Så nu är de mina. Efter två och en halv timmes skrubbande med tandborste och jiff, känner jag nu att jag kan leva med att de är andra som har suttit i dem som jag inte känner. Men jag har inte riktigt suttit i dom och gottat mig än. Det kommer nog att dröja lite. Däremot så tänkte jag använda dem till dess rätta syfte, och klippa folk i dem. En klasskompis har lovat att inviga. Så nu har jag en egen liten salong hemma, som skall heta Fridas klipp. I loppis-stolarnas ära.

Svenska skrivregler, Synonymordlistan, ryska svåra författare och Cassirer är officiellt sett det enda vi läser. Men i smyg kan vi inte hjälpa att förtrollas av Harry Potters fantastiska värld, eller ryckas med av Lisa Marklunds spännande intriger. På våra nattduksbord ligger nästan alltid en färgglad chicklit-bok eller en svensk halvtaskig deckare. Men säg det inte till nån!