1. ”En triss med vinst, tack!”
-Nej, du är inte den första att yttra detta och nej, det är inte roligt. Anledningen till att jag inte besvarar ditt självbelåtna skratt är att jag spyr om jag öppnar munnen…

2. ”Jag ska köpa cigg, men jag vet inte vilka, det är ju inte jag som ska ha dem!”
-Nähääääää, varför (!!!) är du så dum och säger det till mig???

3. "Vad kostar en biljett?" (följt av en lång frågande blick)
-Jadu, en biljett till landet Vartsomhelst brukar jag ta tio kameler för!

Bubblare:
"Kan du skynda dig, jag har bråttom!"
-Jahaaaaaaa, vilken trevlig hälsningsfras förresten. Och eftersom du tar för givet att jag är långsam så har jag iiiiingen brådska att motbevisa dig detta, tyvärr…

/My

(Den här bloggen har i sann aftonbladetanda kommit att favorisera en sport. Fotboll. Vi vill därför klargöra att hurjagtraffadedinpappa älskar alla sporter och ska jobba för större mångfald.)



Alla heter inte Glenn i Göteborg. Men de flesta gör det. Inte var det en tillfällighet att ynglingen jag och Frida mötte i Eskilstuna en sen majkväll, var från Göteborg och hette just Glenn i andranamn. I UEFA-cupen 1982 hade IFK Göteborg inte mindre än fyra Glenn i laguppställningen. En av dem var Glenn Strömberg. En kille jag gillar.

När herr Strömberg kommenterar fotboll blir världen så mycket mysigare att leva i. Hans vibrerande kungsbackadialekt gör att jag sjunker lite djupare ner i fåtöljen, i en slags euforisk förlamning. Allt Glenn säger låter så klokt, så övertygande, han har svar på allt. Hans ord är min lag och vad än Glenn tycker om matchen eller för den delen livet, det tycker också jag.

Att denna livsnjutare, detta lejon blivit framröstad till den bäste expertkommentatorn år efter år förvånar mig inte det minsta. Jag önskar jag ständigt kunde ha en öronsnäcka där Glenn Strömberg kommenterar vartenda steg jag tar i mitt liv.

My

”Fröken, kan du säga mig varför alla kvinnor har långkalsonger på sig i tidningarna nu för tiden”.

En söt gammal farbror ställde mig denna frågan på jobbet. Kalla det vad man vill; när jag var liten sa vi tights, nu säger man leggings och när farbrodern var ung kallades det långkalsonger. Nu kommer också de nya orden jeggings (korsning mellan jeans och leggings) och treggings (korsning mellan stretchbyxor och leggings).

Detta och mycket mer får man lära sig om man håller förra numret av Tidningen Språk i sin hand. Tidsskriften som kommer ut varannan månad är som julafton för en textdesigner. För här går det att läsa som översättarnas svårigheter när utländska serier ska dubbas till svenska, om skönheten hos diskurspartiklar och om den nya ryska nätjargongen jazyk padonkaff. Bara delen "frågor & svar" är väldans roande. Ja, det är underhållande läsning om man är språknörd. Och det är ju vi!

Det nya sommarnumret finns redan i hyllorna!

Hurjagtraffadedinpappa rekommenderar: Tidningen Språk

My

Är nyss hemkommen från en 50-årsfest som innehöll allt en lyckad sådan ska. Specialskrivna sånger, män i mustascher som klappar tanterna på stjärten och inte mindre än sju gånger sjöng vi ”ja må de leva”. Det var en helt okej kväll och gratis mat är ju som bekant väldigt god mat. Jag kände ändå att det var dags att bege mig hemåt i tid, lagom till dansen och innan slipsarna åkt upp i pannan på festprissarna. Avslutar denna kungliga bröllopsdag med en utökad version av top 3!


Top 3: Hur man märker att man befinner sig på ett 50-årskalas.

Ljudmässigt:
1. Någon utropar plötsligt “Allmänt jubel!” varpå ett allmänt jubel uppstår.
2. Man sjunger snapsvisor (i armkrok) till tonerna av ett syntbeat.
3. De gubbar som fått lite för mycket innanför västen utbrister obscena saker och låtsasgråter när glaset är tomt.

Alkoholmässigt:
1. Man bjuds på all sprit hela kvällen.
2. Det finns en gammelmormor på festen, som ska supas under bordet.
3. Man är nyktrast.

Åldersmässigt:
1. Man är yngst men beter sig som äldst.
2. Man är som yngsta medlem chaufför åt resten av familjen (frivilligt).
3. Man blir uppbjuden av män över 40.

Vänta nu, det där sista händer ju mig annars också…

My

Jag tycker ändå att tillfället kräver ett fyrfaldigt leve! Victoria har nu stått på balkong i lagom tantig klänning och väldigt långsamt och artikulerat tackat folket för att hon till sist fick sin prins. Det framgick inte huruvida hon menade att utan folkets stöd hade det inte blivit något bröllop, eller om det var ett allmänt tack för att folket hade avlat fram en så duglig kandidat. Att uttalandet lät tvetydigt i mina öron beror nog främst på att jag ifrågasätter riktigheten i att hon inte hade gift sig, ifall stödet hade uteblivit. Och hur man innan giftermålet skulle ha konstaterat att det var tummen upp i så fall? Gjordes det en gallup av något slag?

Men nu är det i alla fall snart över. Tack och lov!

I mellan fotbollsmatcherna har jag trots min skeptiska läggning och avsky för alla stora mediedrev, tittat på klänningarna på blåa mattan. Jag gillade skarpt Filippa Reinfeldts uppenbarelse och hårklämma, och även Mette Marit stod ut. Eller nej förresten, det var ju det hon inte gjorde. Som Ebba kläd-fjollan-Von Sydow så fyndigt påpekade; Mette Marit Matchar Mattan. Vad ger ni mig för den allitterationen? Jag tror knappast att det var med flit, men det var ändå sändningens höjdpunkt.

Hipp Hipp Hurra!

Det bodde en tanta i Mora,

med näsborrar större än stora.

Det var till och med så,

att hon knappt kunde gå

och hon snubblade var gång hon snora.

/ Friday

Det är kul att steka köttbullar i sisådär en kvart. Då befinner sig tankarna på midsommarafton när skrattande vänner hissar upp kyld öl ur havet och tar för sig av matbuffén.

Konsten att få köttbullar runda och fina behärskar jag någorlunda. På min sida har jag också förste köksassistent, mormor. En mycket rutinerad köttbullemakerska och det sägs att några av de godaste köttbullarna i världen har rullats i hennes kök. Samarbetet fungerar bra trots att mormor har svårt att acceptera sin andraplats i kökshierarkin. Så fort jag vänder ryggen till försöker hon smyga i mer margarin i stekpannan.

Men ett köttbullemaraton är inte lätt att ta sig igenom och vägen kantas av hinder. Ögonen tåras av löken och snart smyger insikten att kön till köttebulleskålen på festen, faktiskt är ganska lång sig på. Högen med blandfärs är bra mycket högre än berget av färdiga köttbullar. Enformigheten och oset stiger mig åt huvudet och lägger en flottig hinna i pannan och mina kupade händer börjar krampa.

I det här stadiet handlar det bara om psykologi, att visualisera målet framför sig och förtränga alla negativa tankar om köttbullar som kan uppkomma. När till och med mormor tröttnar och hellre kollar på science fiction, då är det kämpigt. Men jag viker inte ner mig.

Puh! 253 köttbullar och tre timmar senare är jag klar!


253 stycken kötbullar och en styck mormor.

My

Jag ville så gärna vara 17 år när jag var liten. För då var man vuxen, hade körkort och pojkvän. Jag skulle ha vit collegetröja och usa-sockar, permanentat hår och urtvättade jeans. Och jobba på bank. Precis som tjejen i Frillesås som jag noga observerade när jag red på Myntrik under tiden mamma gjorde sina bankärenden. Ofta satt jag i förarsätet i vår vita Volvo 745 på uppfarten och pressade ihop ögonen jättehårt, om jag önskade det tillräckligt mycket skulle flera år gått när jag öppnade dem igen. Har aldrig riktigt gett upp hoppet om min tidsförflyttningsförmåga trots att jag inte kan påstå att jag lyckats någon gång, fast ibland känns det så ändå.

Min dåvarande drömålder passerade för längesedan och då lös körkortet och pojkvännen med sin frånvaro. Banken vill jag inte längre jobba på och det var faktiskt väldigt bökigt att ha på sig de där sockarna. Så jag antar att jag är ganska tacksam att jag trots tappra försök aldrig lyckades förflytta mig framåt i tiden. Den går tillräckligt fort som det är och det känns som att jag inte alltid hänger med.

Så vips var man 24 år gammal. Min bästa vän försökte se lite positivt i det hela; ”man känner ju lite mer samhörighet med julafton nu, och med dygnets alla timmar”. Kanske är det så…

My

Alla radioapparater inklusive bilstereon är inställda på P4. Jag smyger igång min process att ställa om dom till P3.

Emelie

Hemvändarinlägg nummer två.

Det är åtta timmar mellan Paris och Flen. Eskilstuna - Väröbacka fem och bra mycket keligare. Alltså inte keligt som i mysigt utan som i dötrist. Här går allt ut på att finna lindrigast sätt att plåga sig själv till döds. Jag hade tre val. 1: Lyssna på den enda äckelradiokanalen som gick att få in, som spelar Sexual healing och annan skitmusik om och om igen. 2. Lyssna på det horribla Europaresanblandbandet från decennieskiftet, inte det minsta roligt eller nostalgiskt. Eller 3. Helt enkelt att sänka volymen och lyssna på mamma som tjatar ett stort hål i huvudet på mig.  

Regnade hela vägen gjorde det och långtråkigt är vad det var. Riktigt tradigt. Kan det vara därför det heter långtradare, just för att det är så keligt att köra på E20?

/My

Först åker jag skrangeltåget ett tag. Det är gammalt och rostigt och taket består av stora stålplattor, som fladdrar vilt och skramlar öronbedövande. Jag tänker att det gör inget, för jag ska snart byta till lyxigare storstadståget. Solkurvorna i rälsen gör att jag slungas hit och dit i sidled och jag mår lite illa. Men som sagt, byte vilken sekund som helst nu. Gäller bara att hålla munnen stängd till dess. Jag har ju ändå ingen att prata med, så det ska jag väl klara av. Dricker upp min lokaflaska, för alla vet ju att kolsyrevatten hjälper när man känner sig lite kräkig sådär. Dock hjälper det ingen med liten urinblåsa att halsa en 33 cl:are.

Tåget stannar och äntligen är det byte som gäller. Släpar stora väskan ner för trapporna på tåget. Dunk, dunk, dunk. Bara dator och annat oviktigt där ändå... Väntar några minuter i solen på nästa tåg och ångrar mitt klädval bittert. Svettas som en gnu.

Kliver på nästa tåg och släpar återigen stora väskan genom dörrar med automatisk stängning som förrädiskt hotar krossa min viktigaste rosa ägodel. Gitarren på ryggen. Jag hittar en plats, som troligtvis inte är min, med ryggen åt tågets färdriktning, och kan äntligen slappna av. Ett riktigt tåg. Gud vad skönt! Tyst och härligt är det också. Jag öppnar min medhavda bok och lutar mig tillbaka.

Det tar ungefär tio minuter. Sen kommer mannen från tre säten framför mig och öppnar mitt fönster. Han gör det diskret, genom att luta sig över mitt säte bakifrån. Sen spatserar han tillbaka till sitt säte igen. Jag noterar att hans eget fönster inte är öppet. Jag antar att han inte uppskattar ljudet och väljer att öppna ett lite längre bort. Själv tycker jag att det är ganska svalt i kupén. Därför försöker jag skjuta upp fönstret igen när han har gått iväg. Det sitter fast. Åh vad jag uppskattar mina hemresor!

Detta inlägg handlar inte om killar vi gillar utan raka motsatsen.

Män. Jag är helt utmattad. Det tror man inte man ska bli när man går själv på fotboll. Men då hör och ser man allt. I en hel match fick jag lyssna på pinsamt gnäll från begynnande flintskallar och pundhuvuden. Det var 90 minuter för länge.

Vishet och ålderdom går hand i hand trodde jag. Men getingboet på läktaren tog död på den myten. Runt omkring satt herrar som visste mer och bättre än alla andra och var inte heller blyga att låta alla höra det. Ju högre ett stolpskott ropade ju fler hängde på. Det osade av ”vi-arroganta-medelåldersmän-vet-bäst”-mentalitet.

Varför straffade gud kvinnan så han gav mannen både för stort ego OCH röstkapacitet att ropa ut detta? Jag hörde på Sportnytt att Svealand behövde fler domare. Hur kan det vara brist när hela Tunavallen består av resurser? För att inte tala om tränare. City måste vara totalt ansökningsbombade för det verkar finnas en hel drös som vet bättre än han nere på plan.

Att ropa fula ord var något jag trodde man lämnade i sandlådan. Insikten att det alltid är lättare att sitta vid sidan om och säga vad andra ska göra, än att göra jobbet själv trodde jag också kom med åren. Och att stötta laget även i motgång är inget man lever efter heller.

Män. Lever i en mental värld jag aldrig kommer förstå mig på, och vill det inte heller. Sluta bete er så pinsamt smaklöst idiotiskt. Är man inte begåvad mentalt eller verbalt så kniper man igen!

/My