Det är hyckleri det här med nyårslöften. Bortförklaringar för att med gott samvete skjuta upp att göra något åt sina tillkorta- kommanden. Och om man sen inte kan hålla det där löftet, är hela året kört då? Är det en legitim ursäkt för att kunna vänta tills nästa nyår med att försöka igen?

Jag har inte alltid tyckt såhär. När jag var liten var det en tradition att timmarna innan tolvslaget i skenet från ett stearinljus i all högtidlighet författa årets kommande löften.

I somras när jag rotade bland gamla minnen på vinden fann jag förutom min docka Rosa-Nicklas och en och annan påbörjad vildhästberättelse också mitt blå kassaskåp. Efter några sekunders upplirkande fann jag tre saker inuti. Ett heligt kontrakt mellan mig och min syster, ett frågachansenkort från PK samt ett kuvert. I kuvertet låg mina nyårslöften från 1998, skrivna på ett fint brevpapper med hästar på.

                                                                                         

Nyårslöften 31:e december 1998 kl 23:08

- Jag ska inte bita på naglarna.
- Jag ska vara snällare.
- Jag ska alltid tänka efter innan jag säger något taskigt.
- Jag ska säga ja om någon som jag gillar frågar om jag vill dansa                med den på ett disco.
- Jag ska bråka mindre med mamma.
- Jag ska gå och lägga mig tidigare.
- Jag ska inte bli arg när jag ska duscha.
- Jag ska inte bli arg när jag ska borsta tänderna.
- Jag ska borsta tänderna mycket och tvätta mig mycket.
- Jag ska använda tandställningen tills jag inte behöver den längre.
- Jag ska inte äta så mycket godis och glass.
- Jag ska äta mer grönsaker.
- Jag ska bli smalare.
- Jag ska träna mer och bli bättre på gymnastiken.
                                                                                         

Vad var jag för en lortunge egentligen? Det har jag verkligen förträngt. Och jag undrar om det spelar någon roll om jag tänker efter innan jag säger något taskigt om jag ändå tänkt säga det. Ingen kan i alla fall anklaga mig för att jag inte hade annat än goda avsikter!

Det finns en mängd saker jag skulle vilja åka tillbaka och säga till tolvåringen. Till exempel skulle jag råda henne att ta ett chillpill när det gäller det kommande experimenterandet med kläder och ögonskuggor i kulörta färger strax efter millennieskiftet. Men eftersom jag inte har någon tidsmaskin till hands i år heller får jag väl fortsätta med det klassiska tillvägagångssättet där jag lära mig av mina misstag. En väl fungerande metod.

/My

I mormors ögon är jag ett riktigt modelejon. Varje gång vi ses utbrister hon: ”Åhhh så modern hon är!". Hur detta kan komma sig är väl att det inte ingår så värst många andra 24-åriga tjejer i hennes sociala nätverk och för att hennes modekoll ligger och dammar någonstans när hela världen fortfarande var svartvit alternativt i en axelvadd från 80-talet.

Det är inte så svårt att imponera på henne egentligen. Det räcker i princip att inte gå naken. Jeans är tydligen ”hypermodernt” och förra månaden var det mina svarta strumpbyxor som höjdes till skyarna. Jag kan av alla kläder inte komma på ett mer tidslöst plagg. Har jag en blå tröja så är den modern, för nu har alla blå kläder på TV, det har hon minsann lagt märke till.

Något hon också avundats i alla år är mina mössor. ”Åh så snygg mössa hon har, en sån skulle jag ha!” (mormor har en tendens att prata direkt med mig i tredje person ibland). Sedan provar hon den och säger: ”Den passar jag i, åhhh så snygg jag blev!”.

Min pälsmössa var det första hon la märke till när vi sågs när jag kom hem över julen, och den har sedan dess kommit på tal flera gånger. Kanske borde jag köpt en mössa till henne i julklapp:

Du sa du önskade dig kaffe och Melitta,
men i stället får du en björn-____!

God Jul mormor önskar My

I min lilla lägenhet i Eskilstuna kan man ändra temperatur på ungefär fem minuter. Tricket är att alltid ha alla element uppskruvade så långt det går och hundra värmeljus tända. Om det mot förmodan skulle bli för varmt så öppnar man bara fönstret en liten stund och släpper in lite kyla och sen är det lagom igen. Jag gillar när det är så varmt så att man kan gå runt barfota utan problem. Jag vet Emilia, jag borde skjutas för mitt slöseri med jordens resurser, men jag duschar faktiskt mer effektivt än någon jag känner och blir ändå hyfsat ren...

Hur som helst så fungerar inte riktigt min värmetaktik i ett gammalt hus som är dragigare än en schweizerost. Trots att mamma efter en del påtryckningar från barn som inte betalar för elen i huset, har höjt värmen till max, så händer inte mycket. Efter att ha blivit inspirerad av ett geni med liknande problem löst med hjälp av en byggfläkt, så installerades slutligen ett antal kupévärmare runt om i huset. Ett extra duntäcke och ett portabelt värmeelement införskaffades också. Det hjälper lite.

Alla plagg man sätter på sig följs av minst ett till utanpå. Två par strumpor, två par byxor, två par tröjor osv. Brasan eldas i för fullt och vi turas om att vara eldvakter för att den aldrig ska slockna. Martin eldar i smyg upp allt julklappspapper när mamma inte ser. Katten är livrädd för alla elektriska prylar som brötar överallt, men vågar inte gå ut för att det är för kallt. Men så länge man sitter i direkt närhet till öppna spisen så fungerar det ändå ganska bra tycker jag. Pix pax för att vara eldvakt! (Eller som Sofie P skulle säga: Tjing pax!)

/ Frida

Efter ett antal dagar av internetisolering och desperation, mycket gnällande och en hel del tjatande, så fick jag nog och tog till mitt ess i rockärmen.

Tekniska Frida: Nu måste ni fixa internetfanskapet så jag kan betala mina räkningar!

Uppgivna Martin: Men det fungerar ju! Jag löste det ju förut. Det var nån av er som hade dragit ut sladden till modemet!

Tekniska Frida: Det var inte jag! Jag har inte dragit ut nån sladd!

Uppgivna Martin: Så då har du alltså inte dragit ur sladden som satt i samma uttag som julstjärnan?

Tekniska Frida: Ehm... jo. Men inte någon som satt under datorn...

Att dra ur okända sladdar ur sina intet ont anande jack är lite av min specialité. Jag är fanatisk när det gäller att kontrollera att ingenting är på eller lyser innan jag går och lägger mig. Brandrisken gör mig väldigt hispig. Så nu har mamma installerat timers på nästan allt som lyser i huset. Och när jag inte ville att det skulle lysa in under min dörr av stjärnan och jag inte kunde stänga av timern, så drog jag helt enkelt ut allt jag kunde komma åt, tills den slocknade. Så även internetuppkopplingen.

/ Frida

Bara timmar kvar till julafton. Ingen vet hur låg eller hög produktivitet Hurjagträffadedinpappa kommer hålla den närmsta framtiden. Vi hoppas självklart på det senare men vi vet samtidigt att Ris á la Malta har en tendens att soffbelägga även den flitigaste.

Vi vill önska alla läsare en fin jul och härliga sista dagar av 2010. Vi uppskattar och är väldigt glada över att det finns de som följer oss, i allt från limerickar och missöden till agg mot folkgrupper och allt annat vi försöker dela med oss av på ett någorlunda läsvärt vis. Vi hoppas att ni även nästa år gör oss sällskap i vår strävan mot Pulitzerpriser, Augustpriser, Nobelpriser och andra mer rimliga triumfer.

God jul och gott nytt år önskar vi på Hurjagträffadedinpappa:



Kramar till alla läsare!

Julrimsvetenskapen är omtvistad. I år använder jag mig av den kontroversiella utelämna-sista-ordet-metoden.

Till mormor:

Du är inte så bra på att jaga,
desto bättre på att laga,
mat av döda djur, 
detta var en ståtlig tjur,
men av jägaren blev han blek, 
nu ska du bjudna oss på älg-____!



Trots att du är släktens stofil,
är du än inte helt senil,
men i år kanske minnet börjar flacka
därför har jag gjort en ________!





Till mamma: 

Du sa du inte ville ha något dyrt,
och jag har det ju faktiskt lite pyrt,
så jag tänkte, jag åker väl själv på resan till Versaille,
och så får du min överblivna ______!




God Jul önskar My

Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Klassikern och veteranen inom rimsammanhang gör sig bäst kasserad och här kommer därför hurjagträffadedinpappas egna rimstuga i bloggformat. Först ut är familjen Rundqvist sammanlagda två rim, och förhoppningarna är att listan fylls på under eftermiddagen och kvällen.

Nu när du blivit en gammal dam

Och gör allt för att vara stram

Tänk på att det är dyrt att operera

Använd dessa lite mera!

Baka baka kladdig kaka

Blir den bra så låt oss smaka

Blir den torr, gör om gör rätt

Enkelt som en liten plätt

Ni märker säkert att tricket är att få in något som är tillräckligt förolämpande för att svida, men samtidigt inte startar storbråk och förstör julfriden...

/ Frida

Varför måste alla magasin prompt ha sin streckkod på framsidan?

Varför måste man ställa sin väska i vestibulen på tåget så att man inte kan ha koll på den? Och varför måste man ha koll på den för att kunna få ut någon ersättning för den om den försvinner? Varför glömde jag den enda julklappen jag har köpt hittills, i Eskilstuna?

Vad är en kanintaxvalp? Och varför påminner dom om painricher enligt Helena Bergström?

Varför har Möj ett trasigt säte att sitta på? Hon har väl betalat för ett helt? Syns hennes buttcrack i sätets glipa? Är det bäst att dra upp trosorna till axlarna? Och varför kan inte My öppna käften utan att det hamnar på bloggen?

Varför har man inte vänthallar vid alla spår så att även dom som ska åka till Göteborg kan få vara varma? Varför har man inte en eldtunna som uteliggarna i New York alltid har på film, när man behöver den? Och varför är det så kallt så att näshåren fryser?!

Varför har My snor i hela huvudet och Emilia en inflammation i örat? Och hur mycket snor får egentligen plats i huvudet? Hur mycket inflammation får plats i örat?

Varför säger lokföraren att vi kommer att komma fram så småningom? Har han ingen mer tröstande information? Varför har den snygge pappan i sätet mittemot en fru way under his league? Har han måhända inte fått några bättre erbjudanden? Är det för att han snusar? Är det här att gå en smula över gränsen? Och varför i herrans namn satte vi oss mittemot en gnällig jävla unge?!

Varför spårade det här inlägget brutalt i slutet?

/ Frida

Idag under delredovisningen i kursen Typografi och Layout grillade Lasse Frank våra moodboards och skisser, där vi skulle visa hur vi tänkt oss utformning, upplägg och färgval av den fiktiva tidsskriften Citerat och vilken känsla vi vill nå ut med.

Vi verkar alla verkar ha hajat det här med tidningslayout. Poletten har trillat ner. Vi har fattat galoppen. De flesta av oss ville märkligt nog förmedla luft, stil, avskalat och framför allt STRUKTUR. Bra det. Smart att ha struktur i en tidning. Vi kommer revolutionera tidskriftsbranschen tror jag. Tidningarna kommer aldrig bli sig lika igen efter att vi gått ut och satt tänderna i gridsystem landet runt. Mer struktur åt folket!

Sedan vill jag bara förtydliga att den franske filmregissören som vår coverstory handlar om heter Godard och inte Godot, det verkade vara lite oklarheter där. Godot är en helt annan gubbe. Det här är Godard. Alltså inte Godot. Godard.



My

Jag har ett meddelande i T2-svar och ringer upp och lyssnar. I andra änden rabblar någon en mängd siffror. Siffror som känns lite bekanta. Rösten låter lite statisk och elektronisk på nåt sätt. Hackig. Den är mormors. Inte hennes normala röst, utan hennes telefonsvararröst. Jag tror hon vill nåt. Eller, jag antar det. Dock finns inga ledtrådar att finna kring vad exakt det är hon vill. För siffrorna hon rabblar är mitt telefonnummer. Sen lägger hon på.

/ Frida

Recept på en framgångsrik blogg:

1 dl plastik

1 krm naket

6 dl bloggkrig

Ett stort mått provokativa knasiga åsikter, strössla efter behag och dåligt omdöme

Lika delar fjortismode, smink, killbekymmer, pappas pengar och lillgamla nedsättande och ofeministiska försök att vara en förebild för andra fjortisar.

Alternativt:

1 liter galna idéer, av typen: Laga mat med hjälp av kaffekokare, locktänger och stearinljus eller göra ballongsmycken och tvinga sina stackars katter att posera med dessa och hemstickade fluffiga små tröjor.

Hur passar Hurjagtraffadedinpappa in i det här undrar ni då? Det gör vi med! Inga planer på att hoppa av utbildningen och satsa helhjärtat på bloggandet smids i detta nu...

/ Frida

I västvärlden finns det en föreställning om att man bara är en person. Man har en personlighet. Allt man känner, tänker och uttrycker måste passa in i facket man placerats i, annars är man lite speciell, oberäknelig, udda eller i värsta fall galen. Så är det dock inte i alla kulturer. Till exempel på Haiti, där man har nio personligheter att röra sig med. Nio ansikten. Nio masker.

På Improvisationsteatern häromdagen fick vi testa att spela med olika masker. Det var en av dom mest utlämnande och jobbiga lektioner jag har varit med om. Det var fruktansvärt faktiskt. Jag förstår att det är svårt att föreställa sig varför det skulle vara psykiskt påfrestande att skutta omkring med masker på sig och leka att man är någon annan. Det var absolut ingenting jag hade räknat med heller.

Flera av maskerna var en fröjd att ta på sig. Dom förde med sig flamsighet och fånighet och clowner och operadivor som jag redan kände sedan innan och hade mental och kroppslig kontroll över.

Sedan fick jag träffa självförakt, destruktivitet och ilska och det var inte lika kul längre. Den anonyma, vita heltäckande masken var den svåraste. Känslorna den väckte visade mig murar som jag inte visste att jag hade satt upp. Någon form av oönskad, ofrivillig och publik teaterterapi. Jag vill aldrig göra om det. Men jag tror att det var nyttigt. Hemskt, men nyttigt.

/ Frida

Idag var inte tupémannen på attacken. Han var säkert hemma och tvättade sina fotbollströjor. Förutom det faktum att han har tupé och bär fotbollströjor utmärker han sig på andra sätt. Han saknar till exempel kroppsuppfattning. Han förstår inte att han är två meter lång och märker inte när han springer ner folk eller hoppar på dem. Något jag, Emelie och Emilia fått erfara fler än en gång eftersom tupémannen tyvärr delar favoritplats i salen med oss. Längst bak till vänster, vid bakdörren. En invand plats är inget man byter ut bara sådär och vi hävdar oss så gott vi kan, tycker jag.

Det värsta är att han blir dyblöt av svett varje pass. Det blir å andra sidan jag också men min svett stannar på min kropp. Det gör inte hans. Den rinner och skvätter ner alla i hans närhet. Jag har inget problem med andras svett, från till exempel vänner eller lagkamrater men män i medelåldern jag inte känner, där sätter jag bestämt stopp.

Hans svett är också det som avslöjar hans tupé. Under passet blir den nedre delen av håret genomvåt medan håret längst upp håller sig torrt och studsar lätt och luftigt passet igenom.

I tupémannens frånvaro stod jag istället bredvid en annan lite yngre man som svettades rikligt han med. Det blev en pöl på golvet efter varje låt. Då gick han och hämtade sin handduk och torkade upp. Sådant beteende uppmuntrar jag. Man ska ta ansvar för sin svett.

My

Dynamit och massagestavar i all ära men visst är det uppfinningen musten vi svenskar är stoltast över? Ett hemligt recept, gömt av en butter gårdstomte någonstans mellan snötyngda gärdsgårdar och röda knutar, som konkurrerar ut det amerikanska jätteföretaget jul efter jul.

Till de flestas glädje har mustsäsongen dragit igång för fulla muggar och hurjagträffadedinpappa står till ert förfogande med det ultimata testet. På så vis slipper ni i onödan lotsa er fram i den skummande djungeln efter den perfekta julmusten och i jakten svälja otillfredsställande substanser. Som den finsmustsmakare jag är, har jag gjort det åt er.

Egentligen har jag bara sippat på skummet eftersom jag på grund av begränsad tid, ekonomi och transporteringsförmåga fått avgränsa mig till de mustsorter som går att införskaffa på rimligt gångavstånd i Eskilstuna centrum med omnejd. (Obeservera att jag spelat rysk rolulette med min lårbenshals då jag traskar runt i stadens halaste kängor.) All kontakt med svartamustmarknaden har hållit låg profil och mutor har med glädje mottagits (jag är trots allt student, jag tar vad jag får) utan att inverka på bedömningen.

I detta kvalitativa test har förstås alla tänkbara faktorer spelat in så som: pris, skumhalt, flaskgrepp, sötma, förekomst av palmolivolja, raprisk, grafisk formgivning av etikett et cetera. Testet är utfört med största noggrannhet under strikt uppsyn, efterföljande urinmängder har analyserats under mikroskop, vaskningsfasoner har enbart förekommit av de allra äckligaste sorterna, inga djur kom till skada under utprovningen och alla flaskor har pantats efter medverkan.


TESTRESULTAT



1:a Apotekarnes julmust
Betyg: 4 av 5 potentiella pappor
Mustkungen tar lätt hem segern när den andra tunga aktören Kopparbergs inte går att finna i staden. Kan det vara något lurt, ett sabotage?

2:a  Ica julmust
Betyg: 3 av 5 potentiella pappor
Ica försöker med etiketten som påminner om farmors julbonader att knö sig in på det svenska julbordet. Lyckas det? Nja, det duger.

3:a  Nygårda julmust
Betyg: 3 av 5 potentiella pappor
Ganska söt, stor raprisk utfärdas!

Coop Julmust
Betyg: 2 av 5 potentiella pappor
En B-must, inget man serverar på en första dejt för att imponera.

Guttsa källa julmust
Betyg: 1 av 5 potentiella pappor
Lite av en mustens ingifta tillgjorda farbror, som luktar svett, äter för mycket paté och som ingen gillar.

Eldorado julmust
Betyg: 2 av 5 potentiella pappor
Mustens lösaktiga musa. Billig och smaklös.

Lidl julmust
Betyg: 1 av 5 potentiella pappor
Förmodligen bajsvatten tappat på flaska.


//My

Mycket ska man vara med om innan man dör. Jag jobbar på det,      tro mig. Idag till exempel trodde jag ett tag att jag befann mig i en amerikansk moralserie, musikal eller amerikansk vad som helst.   Men nej, jag var på Gympozz.

Mitt uppe i kvällens pass tystnar plötsligt musiken. Vi uppmanas av instruktören att fortsätta och under tiden jobbar hennes kollega febrilt för att få igång ljudet igen. Efter ett tag känner instruktören att det blir ohållbart och vi uppmanas att bara trampa på stället, medan hon går och hjälper till med musikbekymret.

Då sker följande. Helt spontant. I Sverige:

Folk börjar efter en stund unisont stampa hårdare och hårdare på sina brädor. Och alla (läs: alla utom jag) blir alldeles begeistrade över sig själva och hela situationen. De eggas av varandra och tillslut kulminerar stampet i salen då alla (fortfarande alla utom jag) med hjälp av sina brädor, klappande händer och röster brister ut i Queens "We will rock you"!

Jag har aldrig sett på maken, dra mig baklänges ända till Strängnäs tack! Sådant här får man inte vara med om varje dag, det var bara att njuta så länge det varade.

Nästa pass leddes förövrigt av en instruktör som tappat rösten. Ett pass i fullkomlig tystnad mot allt tjoande och tjimmande de alltid ska envisas med. Det gick minst lika bra och behöver jag säga att jag njöt?



(Exakt såhär ser jag ut när jag tränar, det kan verka jobbigt att ha det där skynket fladdrandes runt kroppen men det är jättelätt!)

My

Här kan ni som missade dagens seminarium ta del av fullständiga anteckningar från föreläsningen.



M

Det är fantastiskt vad som poppar upp i huvudet när man försöker koncentrera sig. Bortsett från tankar kring min odiagnostiserade ADHD så börjar jag gå in på djupet på lösryckta ord och spånar kring deras härkomst och betydelse alldeles onormalt länge.

Ta till exempel koncentrera. Vilket kom först; koncentrat eller koncentrera? Och koncentrat som i juicekoncentrat i litet tetrapak, har det någon koppling till att koncentrera sig? När jag säger till mig själv att jag ska skärpa mig och koncentrera mig på min inlämningsuppgift, går det då att häröra till någon typ av vätska? Kan det vara så att ordet koncentrera handlar om det viktigaste och mest essentiella i någonting, snarare än fokusering på uppgiften som sådan?

Och när det gäller uttrycket skärpa mig så är ju möjligheterna och frågorna oändliga! Snälla någon kom hit och lobotomera mig! Chanserna till just koncentration ter sig ganska utsiktslösa i nuläget!

/ Frida

Okej, jag erkänner! Det är egentligen inget större fel på julen. Det är väl mest bara det att julen aldrig tycks komma ensam. Den ska alltid slå sig ihop med något annat jäkelskap. Typ stök eller pynt eller rim eller mat eller skinka eller klappar eller...

Julstök: Den Ömma Modern förvandlas oundvikligen till Fradgatuggande Hysteriska Stressade Arga Modern som behöver hjälp med att skrubba Stora Husets alla skrymslen och vrår som under resten av året blivit totalt negligerade eftersom dom ändå inte syns.

Julpynt: Varje tom yta, varje litet fönster och varje centimeter skall till varje pris utstråla jul i kubik och måste således pyntas, kläs och dekoreras i svulstiga färger så som rött och guld för att bidra till bästa möjliga julstämning. Det övergår mitt förstånd varför annars ganska sparsmakade och strama svenskar plötsligt får dille på ulltomtar, halmgrisar, pepparkakshjärtan och krussidulliga prydnader bara för att det är december!

Julmat: På julen måste man av någon anledning alltid äta av den äckliga maten för julfridens skull. Alltid annars blir man uppmuntrad att hålla igen, men vid julbordet, då måste man i princip äta så det sprutar ur öronen för att alla ska bli nöjda och glada!

På julafton verkar allas smaklökar ha blivit kidnappade av aliens, och trots att dom gör så att det luktar fis i hela huset så är brysselkålen oumbärliga. Det bruna konstiga paketet som alltid ligger kvar i kylskåpsdörren och ruttnar fram till sommaren är dom obligatoriska dadlarna som alltid glöms av att dom finns eftersom ingen saknar dom eftersom ingen äter dom. Man måste dessutom stoppa i russin i allt som annars hade varit helt okej och inte alls omöjligt att äta, endast därför att det är jultradition. Inte ens potatisgratängen får vara ifred och oförpestad, för i den ska det vara ansjovis (?!)

Julkort: Alla stressar över att det måste skrivas en julhälsning till närstående som varit enerverande hurtiga och skickat iväg en rad förra året. Därför införskaffas ett tio-pack massproducerade fula hötorgskonstjulkort (i svenskan får man göra sammansättningar hur mycket man vill!) som det klottras god jul och god fortsättning på, varpå man själv blir den hurtiga och enerverande personen som mottagaren måste ha i åtanke året därpå. Den onda cirkeln är därmed sluten. Varför inte spara in på portot och skick ett vanligt jäkla sms?

Julkalender: Greveholms slott var en ruskigt bra julkalender. Sedan dess har det bara gått utför. Eller, det vet jag ju inte säker, eftersom det sänds så okristligt tidigt på morgonen. Men det känns som en relativt legitim gissning...

Julstressen: Varje år så letas det febrilt efter världens bästa julklapp till världens bästa mamma/mormor/moster/kusin/bror/kompis etc. etc. Svetten rinner och paniken bryter ut eftersom det är så klaustrofobiskt mycket folk och flera hundra mils köer den 23 december. Alla man känner har redan varit duktiga och köpt alla sina paket och ändå är det smockat med hysteriska människor i precis alla affärer. Sagda affärer verkar dessutom ha fått mängdrabatt på årets julskiva och jag vill bara skrika till närmaste snorkiga kassörska att om hon inte byter låt från Jingelbells genast så skjuter jag henne på fläcken!

Julkommersen: Börjar redan i april nu förtiden och pågår sedan så länge att man spyr på julskyltning och snösprayade skyltfönster.

Julmust: Duger i krig och i brist på andra sötslikiga bubbeldrycker, men Cola är ju tusen gånger godare! Vad är dealen? Och varför återanvända skiten på påsk?

Julsammansättningar jag inte är allergisk mot är: Julpyssel i måttliga mängder, Julgröt och Juleljus som gärna kan få invadera landet obehindrat för min del!

Ett litet tillägg och en sak att ha i åtanke är att pepparkakshusbygge alltid verkar som en bra idé innan uppkomsten av brännblåsor på fingrarna.

/ Frida

Jag är en ganska god matlagerska. Det är sällan gourmémat som tillagas i mitt kök men det är fullt ätbart och jag har mina paradrätter. Men så ibland kan jag inte låta bli att lägga i en liten jokeringrediens och ta ett steg utanför tryggheten. För att freestyla till det lite och för att propsa på jag visst har en spontan personlighet. Man vet ju inte, det kan bli en hit! Men det blir det aldrig och jag borde anat oråd när kikärterna som lite spontant skulle få åka ner i soppan luktade kattmat.

Har det liksom inte i mig, känslan för spontaningrediensifiering av mat. Det är som en gåva, vissa har den, andra inte. Som musikalitet. Jag spelade piano när jag var liten. Men inte för att jag hade gehör utan för att jag efter oräkneliga repetitioner av samma visa (tills mamma fick spader) memorerade i vilken följd jag skulle spela noterna.

Ändå förlorar jag aldrig hoppet utan ger efter för mina infall gång på gång, som såklart misslyckas och så får jag sitta där och tvinga i mig mitt fåniga försök till lite spontanitet. Förra veckan i form av samal oelek i mackaronröran och idag i form av äckliga kikärter som sabbade min annars så smakliga soppa.

 

Minnesanteckning till mig själv:
Spontan tillsats av kikärtor, big no no!

My