Vi har hunnit till ikea bäckebol innan det är dags för första kissepausen. Ca 37 mil kvar av 38 möjliga. Måste vara någon typ av rekord.

- Har du bajsat? (Pappan i båset bredvid på utpräglad värmländska)

- Mmmm (Glad och stolt liten tjej)

- Vad duktig du är! Ska jag torka? (Glad och stolt pappa)

Jag sitter på ikeas kundtoalett och tänker att det är precis detta jag avskyr med offentliga toaletter. Lukten, ja självklart. Bacillerna, ja självklart. Men nästan värre än det är ljuden. Vem kom på att man bara behöver ha halva väggar? Hur tänkte dom där? Det är inte provrum vi snackar om. Det är toaletter. Där det bajsas och kissas. I grupp dessutom! Då kanske man kan kosta på sig den extra halvmetern virke det krävs för att främlingar inte ska behöva fisa ihop? Eller?

/ Frida

Klockan är runt sex på eftermiddagen en augustikväll.  På Movägen i Varberg sitter tre unga tjejer och en blond man på verandan i all trevlighet. Vinbärspaj och saft står på bordet och vaniljsås skopas i stora lass. Alla är de ont anande om de scener de snart ska bevittna.

Sen barnsben har jag varit självutnämnd förespråkare för getingar som fått en aggressiv framtoning som misstolkats som ondska hos hela människoarten. Det har varit mitt kall att förespråka och värna om denna art.

Istället för att vifta med armarna och svära åt dem har jag alltid sträckt ut en hand och sagt: ”Här, kom låt oss bli vänner. Se min kupade hand som en fristad. Vila här en stund och flyg sedan vidare och hämta nektar hos nästa blomma.” För getingar är som bin och humlor har jag trott, flitiga arbetare som råkar vara svaga för sötsaker och vem är inte det om man självransakar sig. Tills den där augustikvällen som förändrade allt…

Plötsligt skriker Alice till. Något landar på hennes tallrik. Vid första anblick ser det ut som två getingar som parar sig och jag vänder förskräckt bort blicken för att slippa bevittna sådant djuriskt snusk. Men mycket snart står det klart att detta är ingen kärleksakt. Detta är ett mord. Getingen håller fast i en blomfluga som den fullkomligt dräper, hackar i sig ögonen och allt som tillslut lämnas kvar av offret är en vinge i vaniljsåsen. Vi dammar av våra kunskaper om mimikry från biologilektionerna. ”Han kanske var sur för att blomflugan snott hans outfit?" försöker Alice.

Men detta var ingen engångsföreteelse. När vi sakta återhämtat oss efter att ha bevittnat det bestialiska mordet mitt framför ögonen dimper plötsligt nästa kombattanter ner. Denna gång är det en pappalångben som får sätta livet till. Getingen tar systematiskt bort ben och vingar först, för att se till så offret verkligen inte kan komma undan. Och det händer igen och igen och igen. Jag klarar inte av att titta och vänder bort blicken. Jag orkar inte se mer. En liten bit av mig dog där den kvällen, i vaniljsåsen tillsammans med blomflugan och pappalångben. 



Jag är inte bara skrämd och äcklad, jag känner mig bortgjord och besviken. Man kan ju tycka att en endaste själ kunde berättat för mig att getingar egentligen är KALLBLODIGA HALVKANIBALISKA MÖRDARE!!!!!????? Då hade jag sluppit leva ett liv i en inbillad vänskap som jag nu förstår varit uppbyggd på okunskap, naivitet och lögner.

Ingen sommar kommer någonsin bli densamma igen. Jag hatar getingar.

My

Tillbakavändarinlägg nummer 1.

Då var det dags. I dag rullar en liten grön Polo mot Eskisltuna. I sitter Frida och My som insupit tillräckligt mycket havsluft för att den ska räcka hela hösten lång. Till loppisrundor, cykelutflykter, sconesbakfyllefrukostar och vinkvällar när Sofie fått i sig ett glas för mycket av det goda. I höst ska folk friseras i Fridas retrostolar och återigen ska Mys erotiklampa lysa upp Vasbergsgatan. Och så just det, vi ska försöka utbilda oss lite också.

Det finns egentligen bara ett problem som kan hota återkomsten. Den petitess att de har mer packning än vad de har rum i bilen. Men problem är till för att lösas och My är ganska ihopfällbar. Upp ska de om så underredet ska skrapa mot asfalten hela E20.



Till festkommitén som arrangerar hemvändarfesten har de följande önskemål:

- Blombeströdd allé fram till huset som mynnar i en kaprifolbåge med en fin skylt där det står VÄLKOMMEN TILLBAKA i skrivstil. Varför inte en varsin häst också?

- Lagad mat vid ankomst. 

- Fylld kyld.

- Betalda räkningar.

- Solsken.


Det var nog allt, inga problem, lätt fixat.
Tack på förhand / Frida och My

Under min lilla semester i solen, har jag hunnit med hela tre böcker att risa och rosa bäst jag vill. Jag förstår givetvis våndan alla ni författare där ute går igenom nu. Ett dåligt omdöme från hurjagtraffadedinpappa-redaktionen är självklart förödande för den mest solida karriär. Men alla ni etablerade skribenter som läser detta; lugn bara lugn. Det vankas mestadels rosor i följande inlägg! I alla fall till författarna i sammanhanget. Är det någon som känner att dom fått lite trist respons, så kan den personen alltid gå och göra det den är bäst lämpad för. Prova kläder.

Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann

Detta kan vara en av de underbaraste böcker jag någonsin har läst. Det är helt fantastiskt roligt att få följa sprängexperten Allan på hans eskapader över hela världen, och det visar sig dessutom vara en intressant lektion i nutidshistoria. Flera gånger känner jag en väldigt stark lust att läsa högt, för att andra ska förstå varför jag sitter och skrattar för mig själv på en solstol. Jonas Jonasson är härmed min nya idol!

Elsas Mode

Lustigt nog så blev jag rekommenderad den här fjolliga boken av en kompis. Kan detta vara någon typ av hämnd möjligen? Boken utspelar sig i Stockholms mode- och bloggvärld och i centrum av i-landsproblem och fjortisbråk befinner sig huvudpersonen Elsa. Måste jag uttala någonting positivt om Sofie Fahrmans författarförsök, så är det att Elsa är en bra förebild för unga tjejer när det gäller målmedvetenhet, självförtroende och skinn på näsan. Hennes karriärsval kanske går att ifrågasätta, liksom hennes självironi och allmänna prioriteringar, men hon är ingen man kör över i första taget.

En lite udda detalj är att Sofie refererar till sig själv (!) som en av de häftiga innetjejerna Elsa så desperat vill efterlikna, vilket får mig att tro att hon och Elsa har vissa gemensamma drag utöver bloggandet. Avsaknad av självdistans till exempel...

Poeten

Kriminaljournalisten Jack förlorar sin bror och beslutar sig att ta reda på sanningen om hans död. Han tror inte på självmordsteorin, och han visar sig mycket riktigt ha rätt. Men utredningen leder honom till fler dödsfall och snart är han en seriemördare på spåren.

På ett hårdkokt och manligt sätt skriver Michael Connelly sin 19:e roman, och det märks att han är rutinerad. Resultatet är en komplex deckare som definitivt är läsvärd. En liten besvikelse är dock slutet, som känns något taget ur luften.

/ Frida

Stiltje råder på hurjagträffadedinpappa. Här händer inte mycket. Det är för att Frida sitter i en solstol och dreglar efter solbrända greker. Emelie sitter på en pall och målar och jag vill helst sitta på en stubbe i skogen och sura.

För så här års vareviga år drar ett vemodsmoln in över mig. Jag är sur och arg och ledsen.  Jag drivs nästan enbart av solenergi och vetskapen om att en mörk höst väntar gör nog sitt. Förmodligen också det faktum att mitt älskade asskickergäng (ja, vi kallar oss det och tog det superhäftiga namnet under gymnasiet) på nytt splittras över hela Sverige. Havet är råkallt, sommaren var kort och slutet regnar självklart bort.

Kanske är det gamla vanor som gör att jag mår så här nu. För det kommer bli en sällsamt fin höst. Jag vet ju det. Ser fram emot den och försöker verkligen vägra vemodet i år.

My

Under uppväxten härmade jag min storasyster Malene i det mesta hon tog för sig. När jag en dag fann böckerna om Windy (av Elyne Mitchell) på hennes nattduksbord gick jag själv och lånade dem i skolbiblioteket. Windy var brumbyhingst och flockledare, levde på Australiens slätter och i bok efter bok fick vi följa hans spännande liv och fängslande öden. Malene inspirerades och började författa egna vildhästromaner och jag var inte sen att haka på hennes idé. Mina skapelser var tydliga plagiat av både Windy och min syster.



Jag har skrivit eller i alla fall påbörjat otaliga romaner om vildhästar i mina dagar och anses idag faktiskt lite som en expert i ämnet. Vildhästgenren är svårskriven och jag vet att ni är många som känner att ni lätt fastnar och inte vet hur ni ska fortsätta. Eller vill, men kanske inte riktigt vågar er på genren över huvud taget. Så det vore ju synd om min expertis gick till spillo.


Mys vildhästromanskola:

- Första tipset är att starta med den dramatiska födseln av huvudrollshingsten. Låt det gärna vara en stormig natt. Modern ska vara klok och lära hingstfölet vad som är rätt och fel. Fadern gör sig också han bäst som en stark förebild, men han bör dö i en kamp mot en utmamande hingst för att vårt föl ska förstå att det finns orättvisor i livet. Låt fölet finna en bästa vän, ett annat hingstföl och låt dem under uppväxten tillsammans lära sig smyga tyst, utan att lämna hovspår efter sig och annat man kan ha nytta av för att bli lite bättre än alla andra på stäppen.

- Efter uppväxten kommer unghingstens insikt att det är dags att ge sig av för att bilda en egen hjord. Ägna några kapitel åt hur han skaffar sig de första stona och tänk på att det är viktigt att läsaren fattar empati för de nya karaktärerna.

- Har du kommit så här långt är det bara att brassa på med nagelbitande kapitel om torkaperioder som mynnar i hotande skogsbränder. Människans årliga jakt för att fånga in vildhästar ger utrymme för nervkittlande kappjakter där hästarna precis lyckas undkomma. Ett knep är att varva dessa fartfyllda kapitel med lugnare, där hingsten finner aldrig tidigare upptäckta passager, hemliga dalar och grottor.

- Det viktigaste för vildhästromanen är ändå ärkefienden. En hingst med onda avsikter som är klumpig, dum och genomond. En nemesis som vår hingst stöter på genomgående i boken och som tillslut besegras i en slutgiltig blodig kamp om vem som är härskare på stäppen. 

- Det är också viktigt att rita en karta över landskapet så att läsaren lätt kan följa vart flocken befinner sig:



Följer du dessa riktlinjer garanterar jag framgång!

Det största av mina vildhästverk är utan tvekan berättelsen om Sirocco. En askgrå hingst som föddes en regnig vårnatt i Gröna dalen. Här briljerar jag till exempel i parallella kapitel då man får följa favoritstoet Hepaticas liv infångad av människorna, samtidigt som man får följa Sirocco som aldrig ger upp hoppet om att en dag återse henne. 

Trots att jag hade hela storyn klar för mig skrev jag aldrig klart Sirocco. Jag är fast besluten att en dag ge honom det slut han förtjänar. Om inte för min skull så för mina fans.

My

Nu har mitt stolsprojekt äntligen tagit sin ände! Nöjd som jag är med både projekt i helhet och avslutandet, kan jag ändå inte låta bli att undra hur det har kunnat pågå renovering av fyra små pinniga stolar under en hel sommar. En arbetslös sommar till råga på allt! Men man kommer snabbt in i den avslappnade lunken som stavas luspank och sysslolös... Trots anpassningen till latare dagar, har dessa stolar ändå frestat lite väl mycket på mitt tålamod, och det känns väldigt tillfredsställande att dom nu går att vila ögat på igen.



Tyget som mamma köpte på Åhlens. Väldigt udda och roligt mönster!



Tre av stolarna färdigstrykta. Bara en kvar!



Tyget sattes fast med häftpistol, tills den slutade fungera. Sedan blev det tapetsörnubb till mitt stora förtret.



Dynan på plats!

/ Frida

1. Ett sjuhelvetes jävla skyfall!
Som kommer sällan och plötsligt. Dånar och slår som kulsprutor i marken och känns osvenskt och spännande. Ett naturunder som som får alla att stanna upp och släppa vad de har i händerna. Man vill bara springa ut, lyfta armarna mot den mullrande himlen och brista ut i ett Ronjaskri. Ett såndant regn som gör att man känner att man är en del av moder jord om ändå bara en väldigt pytteliten del.

2. Ett varmt sommarregn!
Som är mjukt och ljummet och som regnar rakt ner, som man bäst avnjuter på en veranda när regnet smattrar mot taket och när det upphört framhäver alla sommarens dofter till tusen!

3. Ett sansat höstregn!
Som är fint och lugnt fast ändå ihärdigt. Som man gärna drar en filt över sig, dricker varm choklad, äter ostmacka och läser en bok till. Är fint att vakna av, inse att man har sovmorgon och ligga kvar under täcket. Med rätt kläder ett perfekt skogspromenadsregn där allt luktar bark, löv, blött gräs och regndropparna smattrar mot gallonet.



Bubblare: Ett äkta filmkyssregn!
Ett sådant där det är värt att bli genomblöt för, bara för att man måste bekänna sina sanna känslor för någon just nu här på plats. Håret klistrar sig i pannan, läpparna darrar av kylan och ösregnet intensifierar dramatiken och passionen. Efter att man blottat sina känslor och de självklart visas vara besvarade omfamnar man sedvanligt varandra i en lidelsefull blöt kyss! Frågan lyder dock; finns detta regn på riktigt och skulle upplevelsen uppnå lika högt patos om det var ett halvtaskigt duggregn istället?

Bu för: Daggmaskregn!

My

Varberg profilerar sig för den oinsatte som kurortstad. Kungligheter, tuberkolossjuka och krassliga har i alla tider sökt sig till staden vid havet för att andas luften och bada i havet för att tillfriskna. Här finns varmbadhus, kallbadhus, asiatiskt bad, Lenin-bad och tångbad. Icke att förglömma är alla nakenbad som jag medvetet undvikit att beträda. Tills tidigare denna vecka då jag ställdes inför min andra stora fobi; nakna tanter 40+.

Måndagar kl 20:00 i Peder Skrivares A-hall. Så fort gymnastiken var avklarad rusade vi till omklädningsrummet. I B-hallen avslutade nämligen samma tidpunkt ett annat gäng sitt pass. Det gällde att lägga beslag på duscharna innan gänget ledda av gängledaren Elly. En motionsgrupp som utövade tantgympa, omtyckta av alla, utom oss. För det var i duschen de bekände sina rätta färger...

Tanternas hade inget hyfs! Att den som först trycker på duschen får först duscha fanns inte i deras värld. Inte heller kunde de tänka sig att dela eller turas om. Nej, här valde man en redan ockuperad och sen knödde man ut den stackare som råkade befinna sig i vägen. Vi stöttade varandra med peppande blickar och ord för att stå pall mot den dalllrande kropp som sakta pressade ut någon av oss ur duschstrålen. Men blir man nuddad av en naken tant flyttar man tillslut automatiskt på sig. Så egentligen hade det ingen betydelse att vi kom först in till duscharna för några av oss hamnade alltid snopna utknuffade i kylan med halvursköljt schampo i håret. Efteråt var det bastudags och tanterna propsade alltid på att vi visst också fick plats. De makade mer än gärna på sig och vi fick snällt klämma ner oss mellan breda rumpor som satt direkt på bänken! Torkningsprocedurerna ska vi inte ens nämna.

Jag vet inte varför Ellys gäng trodde de var kungar i omklädningsrummet. Men jag minns vår vrede och hur vi efter varje måndag svor att vi nästa vecka minsann skulle sätta de där tanterna på plats. Men de var oss övermäktiga och det var där i omklädningsrum 1B som min nakna-tant-fobi växte fram.

Idag är jag ganska skonad från nakna tanter. Förutom alla de close encounters jag och 80-åringen i hotpants på Gympozz har. Hon som alltid står bakom väggen vid duschen som jag rundar i ilfart för att hinna med ett toalettbesök mellan två pass. ALLTID står hon där och torkar stjärten á Kalle Anka-manér och varje gång upplever jag att jag kommer lite för nära innan jag lyckas tvärnita, för att jag ska må bra efteråt.

Tillbaka till nakenbadet. Efter några dagars krasslighet beslöt jag att ett uppfriskande dopp i det helande havet skulle göra susen. Jag anslöt till Alice och Malin som lagt sig på Damernas. Det var dags att möta de nakna tanterna en gång för alla, kanske skulle det inte vara så hemskt som jag föreställt mig...





Efter att ha passerat de halvbra insynsskydden möttes jag av kvinnor i alla åldrar som fläkte upp sidor av sig själva jag nästan inte visste fanns. En liten tantstjärt hade jag väl räknat att stöta på men här är man inte blyg. Det var som att kliva in i en annan värld. Det är fint att alla är stolta över sina kroppar och att det råder en så avslappnad och naturlig atmosfär. Men jag kan inte hjälpa att jag känner ett lätt obehag och jag blir lite illa till mods när jag utan förvarning får en gynekologliknande ställning i blickfånget. För trots att jag försöker fokusera på havet och klipporna så fastnar blicken tillslut på något naket. Det är någon slags pop-outeffekt och jag kan faktiskt inte rå för mina ögons fixationer.

Rädslan för att möta någon bekant har också varit en anledning att jag inte besökt badet. Nu mötte jag min gamla religionslärarinna på bryggan och att döma av hennes jämna solbränna är hon en flitig nakenbaderska. Det ska tilläggas att det är helt tillåtet att ha badkläder på sig, en frihet jag själv utnyttjade till fullo.

Och jag går som alla andra också mot ett säkert förfall och en dag står jag där med bröst där bäst-före-datumet gått ut. Jag kommer bli min egna fobi. Ahhhhhhhh!!!

/My

1. Utochfelvrängda – Belyser på ett realistiskt vis det problematiska med att få på sig kalasbyxor. Speciellt om man försöker få på sig dom både åt fel håll och ut och in.

    

2. Chovv och pluplar - När jag blev lite stött över att alla gjorde narr av att jag inte kunde uttala korv ordentligt, ställde sig min morbror på min sida. ”Jag kan inte heller säga korv, jag säger också chovv!” Sedan dess har han alltid stått högt i kurs.

    

   Pluplar var ett enkelt och pricksäkert epitet för köttbullar, vilket jag såhär i efterhand kan tycka både är passande och effektivt att uttala.

    

3. Jag har en nagel – När en nagel hade flisat sig och var vass och stickig, kom jag alltid springande till min mamma och ropade att jag hade en nagel. Nuförtiden brukar det mest betyda att jag har lyckats hålla mig från att bita av alla naglarna och har en liten strimma vitt längst ut på toppen på en av dom. Men då betydde det helt enkelt ”hjälp mig att klippa naglarna, för dom rivs!”

    

    

   / Frida